Hur handskas man med en diktator?

Kvällen innan jordbävningen i Japan bokstavligen sände chockvågor över jordklotet, var det två nyheter som dominerade kvällsändningarna i radio och TV. Dels var det s-valberedningens förslag att den fryntlige och mustaschprydde Håkan Juholt skulle bli ny partiledare för en luggsliten socialdemokrati, och dels var det jasminrevolutionens frustrerande bakslag, i takt med att Khadaffi och hans båda söner vände vapnen mot sin egen befolkning. En dryg vecka senare tycks nyhetsflödet redan vara mättat på ofattbara, sublima bilder på naturkatastrofens förödelse, läckande kärnkraftverk och en befolkning i chocktillstånd. Nu är det åter inbördeskriget i Libyen och drömmen om befrielse från tyranni och diktatur som tycks skapa någon slags kaotisk ordning i vår upp-och-nedvända, radioaktiva världsbild. Vi känner igen bomber och granater, vi känner igen en maktgalen despot och vi känner igen ett folks kamp för befrielse och rättvisa - till skillnad från de hissnande vittnesmålen från Japan som tycks tillhöra en annan värld än den vi känner

Men hur tacklar man egentligen en diktator, som så länge visat fingret åt både sin omvärld och sin befolkning, och som trots detta lyckats etablera sig som en slags accepterad clown på den internationella politiska arenan? Hur hanterar man det faktum att vi inte förrän nu, efter fyra decennier av provokationer, förtryck och hot plötsligt till varje pris vill bli av med Khadaffi? Att FN nu enats kring ett flygförbud över Libyen är ett nödvändigt steg för att skydda landets civila och kraftfullt markera mot en förtryckarregim som spelat ut sin legitimitet. Vi inser att vi inte kan stå passiva inför den förnedring och det lidande Khadaffis trupper för med sig, samtidigt som ett aktivt, militärt agerande omedelbart leder till nya moraliska dilemman. Hur ska vi agera för att detta inte ska ses som ett nytt försök att kolonisera arabvärlden, och för att Khadaffi inte ska kunna spela ut detta kort som ännu ett ess i sin till synes ändlösa rockärm? Hur långt kan vi sträcka oss i vårt militära stöd, utan att det leder utvecklingen mot ett nytt Afghanistan eller ett nytt Irak? Den väpnade vägen kan aldrig vara rätt väg att gå, och trots detta tvingas vi om och om igen välja den, då vi brustit i vår diplomati och i vårt långsiktiga stöd till demokrati, hållbarhet och jämlikhet. De gamla kolonialmakterna har onekligen ett långt och svårt arbete kvar för att hjälpa till att reda ut den oreda vi starkt bidragit till under de senaste århundraden. Khadaffi påminner oss på många sätt om vårt eget historiska vansinne, och kanske är det också därför vi till varje pris nu vill hjälpa till att bli av med honom. Despoternas kallhamrade flin förpliktigar till handling, men gör aldrig någon till vinnare. Liksom varje krig, är diktatorns makt människans yttersta misslyckande. Likväl är det inte misslyckandet som är det nya i kråksången - utan världssamfundets enade vilja om att denna gången faktiskt lyckas. Ur det perspektivet är flygförbudet en anledning att vara optimistisk om framtiden.