Skolans största tillgång och skolans största problem är att
alla har en relation till den.
Under åtminstone nio långa år av våra liv tillbringade vi en
större del av vår vakna tid i skolvärlden än i hemmet, vissa lärare såg vi
kanske oftare än våra egna föräldrar och syskon. Därför blir det inte bara ett
politiskt, utan ett existentiellt trauma när vi får höra om skolans kris och
förfall, om ungdomarnas okunskaper och lärarnas bristande kompetens. Vi ser framför
oss bilder som påminner om våra egna barn- och ungdomsupplevelser. Och så får vi för oss att vi alla kan "rädda den". Jag är övertygad om att de enda som kan rädda den, om den nu överhuvudtaget behöver räddas är eleverna och skolpersonalen själva. När Miljöpartiet nu har tagit upp den efterlängtade fighten
mot Björklunds föråldrade och förblindade skolpolitik finns det tre politiska frågor som jag skulle vilja att vi
vågade ta tag i, men som naturligtvis kommer att bli tuffa att driva. Alla handlar om att ge mer makt till skolpersonal och elever, liksom att göra skolmiljön tryggare och lugnare.
För det första: försök att till varje pris få till en
historisk uppgörelse med de andra partierna efter valet. En uppgörelse där vi
låter skolan vara under åtminstone tre mandatperioder. En ”new school deal” där
vi lovar varandra att skolan ska vara en skyddad zon från såväl klåfingriga
politiker som ideologiska agendor under en bra tid framöver, och att vi måste
börja låta skolans skötas och utvecklas av de som förstår sig på den bäst:
lärarna, eleverna och skolpersonalen.
För det andra: våga tala om elefanten i vardagsrummet. Vi är
mitt uppe i en informationsrevolution! Eleverna har tillgång till fler
föreläsningar, böcker, provuppgifter och annat lektionsmaterial på nätet, än
vad någon enskild skola någonsin kommer vare sig orka eller ha råd att hosta
fram. Se detta som en tillgång, inte som en belastning. Våga diskutera lärarutbildningarnas innehåll
på ett friare sätt. Avsätt nya forskningspengar för ny pedagogik och didaktik –
våga sedan låta lärarna tillämpa de nya metoder man med forskningen tar fram!
För det tredje: Vi har aldrig haft ett större behov av en
väl fungerande skoldemokrati. I takt med att den tekniska utvecklingen alltid
gör att skolpolitikerna och tjänstemännen ligger efter såväl lärare som elever,
så måste vi vända på organisationspyramiden. Det vi politiker faktiskt kan göra
för skolpersonal och elevers väl och ve är att diskutera hur vi ska skapa
världens bästa arbetsmiljö för lärare och elever. Vi ska inte nöja oss med
mindre. Arbetsmiljön vågar jag påstå är det största hindret för elevernas
kunskapsinhämtning, för lärarnas ork och motivation och för skolans förtroende
som arbetsplats och läroplats. Våga tänka fritt och nytt, men inte
nödvändigtvis stort och dyrt.
Dessa tre punkter handlar alla om att ge mer makt åt de som
faktiskt tillbringar sin tid på arbetsplatsen, och mindre makt åt oss som tror
att vi vet något om den. Det handlar om att förstärka skolans kraft som en
kreativ plats, inte som en kunskapsfabrik. Slutligen: läs min före detta lärare
och arbetskollega Ola Håkanssons inlägg om skolan. Där står återigen förtroendet, tilliten och arbetsmiljön i centrum - snarare än mer disciplin, resurser och högre löner. Har jag rätt eller fel? Diskutera gärna här på bloggen!