fredag 10 maj 2013

De tre viktigaste frågorna för framtidens skola


Skolans största tillgång och skolans största problem är att alla har en relation till den.
Under åtminstone nio långa år av våra liv tillbringade vi en större del av vår vakna tid i skolvärlden än i hemmet, vissa lärare såg vi kanske oftare än våra egna föräldrar och syskon. Därför blir det inte bara ett politiskt, utan ett existentiellt trauma när vi får höra om skolans kris och förfall, om ungdomarnas okunskaper och lärarnas bristande kompetens. Vi ser framför oss bilder som påminner om våra egna barn- och ungdomsupplevelser. Och så får vi för oss att vi alla kan "rädda den". Jag är övertygad om att de enda som kan rädda den, om den nu överhuvudtaget behöver räddas är eleverna och skolpersonalen själva. När Miljöpartiet nu har tagit upp den efterlängtade fighten mot Björklunds föråldrade och förblindade skolpolitik finns det tre politiska frågor som jag skulle vilja att vi vågade ta tag i, men som naturligtvis kommer att bli tuffa att driva. Alla handlar om att ge mer makt till skolpersonal och elever, liksom att göra skolmiljön tryggare och lugnare. 

För det första: försök att till varje pris få till en historisk uppgörelse med de andra partierna efter valet. En uppgörelse där vi låter skolan vara under åtminstone tre mandatperioder. En ”new school deal” där vi lovar varandra att skolan ska vara en skyddad zon från såväl klåfingriga politiker som ideologiska agendor under en bra tid framöver, och att vi måste börja låta skolans skötas och utvecklas av de som förstår sig på den bäst: lärarna, eleverna och skolpersonalen.

För det andra: våga tala om elefanten i vardagsrummet. Vi är mitt uppe i en informationsrevolution! Eleverna har tillgång till fler föreläsningar, böcker, provuppgifter och annat lektionsmaterial på nätet, än vad någon enskild skola någonsin kommer vare sig orka eller ha råd att hosta fram. Se detta som en tillgång, inte som en belastning.  Våga diskutera lärarutbildningarnas innehåll på ett friare sätt. Avsätt nya forskningspengar för ny pedagogik och didaktik – våga sedan låta lärarna tillämpa de nya metoder man med forskningen tar fram!

För det tredje: Vi har aldrig haft ett större behov av en väl fungerande skoldemokrati. I takt med att den tekniska utvecklingen alltid gör att skolpolitikerna och tjänstemännen ligger efter såväl lärare som elever, så måste vi vända på organisationspyramiden. Det vi politiker faktiskt kan göra för skolpersonal och elevers väl och ve är att diskutera hur vi ska skapa världens bästa arbetsmiljö för lärare och elever. Vi ska inte nöja oss med mindre. Arbetsmiljön vågar jag påstå är det största hindret för elevernas kunskapsinhämtning, för lärarnas ork och motivation och för skolans förtroende som arbetsplats och läroplats. Våga tänka fritt och nytt, men inte nödvändigtvis stort och dyrt.

Dessa tre punkter handlar alla om att ge mer makt åt de som faktiskt tillbringar sin tid på arbetsplatsen, och mindre makt åt oss som tror att vi vet något om den. Det handlar om att förstärka skolans kraft som en kreativ plats, inte som en kunskapsfabrik. Slutligen: läs min före detta lärare och arbetskollega Ola Håkanssons inlägg om skolan. Där står återigen förtroendet, tilliten och arbetsmiljön i centrum - snarare än mer disciplin, resurser och högre löner. Har jag rätt eller fel? Diskutera gärna här på bloggen! 

torsdag 9 maj 2013

Därför drar jag tillbaka min kandidatur till PS.



Idag bestämde jag mig för att dra tillbaka min kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.
Anledningen är helt enkelt att jag från och med juni kommer att vara anställd av Miljöpartiet i Stockholms läns landsting som politisk sekreterare fram till årsskiftet. Att sitta på dubbla stolar – som anställd i Stockholm och med ett politiskt uppdrag för hela landet – insåg jag är allt annat än föredömligt, om det så bara gäller för en begränsad tid. Idag finns det inga stadgar eller regler som förhindrar mig från att sitta på två stolar – alltså att agera både tjänsteperson i ett landsting och förtroendevald i exempelvis PS. Det är upp till mitt goda samvete att själv avgöra om detta kan bli ett problem. När lojaliteterna spretar åt olika håll, är jag rädd för att man varken blir bra på att agera det ena eller det andra. I takt med att Miljöpartiet växer och får allt mer att säga till om, tror jag att vi måste bli bättre på att skapa tydligare riktlinjer för hur många, och vilka slags stolar man faktiskt kan sitta på samtidigt. Inom politiken är risken alltid stor att svängdörrarna mellan olika intressen blir för välsmorda. Rent teoretiskt kan jag vara både lobbyist, tjänsteperson och politiker på samma gång. På sikt urholkar detta förtroendet, såväl för personen i fråga, som för hela partiet och i förlängningen politiken i stort. Därför gör jag nog alla – inklusive mig själv – en tjänst genom att vänta med att kandidera till ett så fint uppdrag. Vänta tills att jag bara har en lojalitet att värna: den gentemot partiets alla medlemmar. 

Vi ses på kongressen! 


tisdag 7 maj 2013

För små vinster i välfärden?


För den som vill hålla sig väl med alla gäller det att undvika att prata vinster i välfärden. Få ämnen väcker sådana känslor idag, helt enkelt därför att så mycket tycks stå på spel - kvaliteten på samhällets viktigaste funktioner. Samtidigt tycks det saknas tillräckligt med kunskap, på samma gång som väldigt många myter inom området får florera fritt. För ett parti som Miljöpartiet som länge försökt hitta en gyllene medelväg mellan ett strikt vinstförbud och dagens fria marknad, och som har väljare och medlemmar som både är starka motståndare och förespråkare blir det därför viktigt att vi också har goda, väl förankrade argument att röra oss med. 

Jag själv känner mig väldigt förvirrad när jag ska debattera den här frågan med såväl den ena eller den andra falangen, eftersom jag ofta får höra två helt olika berättelser om hur läget ser ut. Jag kan dock inte hjälpa att en stilla undran särskilt bitit sig fast hos mig som jag aldrig tycks få något bra svar på, och här skulle jag behöva er hjälp.

Denna undran handlar om att den nuvarande marknaden på vård- och skoltjänster innehåller alldeles för lite pengar, och oroväckande små vinster. Ja, ni läste rätt. För den som vill bedriva vinstdriven vård eller skola saknas det tillräckliga marginaler för att kunna ta ut en vinst som kan göra även den modeste aktieägare förnöjsam. Detta om man åtminstone får tro de vinstdrivna friskolorna och vårdbolagen själva. Eftersom vi har hyfsat höga kvalitetskrav på verksamheten blir det därför svårt att räkna med att kunna ta ut några vinster alls som på sikt gör affären med att driva en skola eller ett vårdbolag riktigt lönsam. Detta brukar anföras som det främsta försvaret från de som hävdar att de vinstdrivna företagens förekomst på marknaden aldrig kommer att påverka kvaliteten, och varför det i första hand blir de som verkligen "brinner för välfärden" som kommer att driva välfärdsbolag. Men i takt med att några riktigt stora koncerner börjar ta allt större plats på marknaden, så tror jag inte riktigt att detta ädla motiv räcker. Precis på samma sätt som att Ikea med sin vackra vision "Att skapa en bättre vardag för de många människorna" knappast bara har just detta ädla syfte i åtanke, så måste ju vinsterna vara en del av kardemumman, även för de vinstdrivande bolagen.

Mig veterligen, har alla aktiebolag eller riskkapitalbolag med självaktning en idé om hur vinsterna på sikt ska öka. Jag skulle aldrig kunna komma på en bolagsstämma för låt oss säga Ericsson och få höra att bolagsstyrelsen skulle vara nöjd med en mycket liten vinstmarginal. En sådan bolagsstyrelse skulle snabbt få tacka för sig. Så hur är det då tänkt att de redan stora välfärdskoncernerna på sikt ska kunna öka sina vinstmarginaler? För det måste väl rimligen finnas sådana planer?

Som amatörstrateg kan jag bara komma på tre svar: genom att effektivisera, genom att expandera eller genom att hitta nya sätt att få in mer pengar i verksamheten. Givetvis kan man försöka sig på att effektivisera dagens verksamheter ytterligare, men som alla redan vet når man förr eller senare en gräns där det inte går att dra ned på kostnaderna mer utan att börja tumma på kvaliteten. Och om vi dessutom börjar höja kvalitetskraven inom vissa sektorer - vilket jag tror alla partier idag är ense om att vi bör, så blir det ännu svårare. Då återstår alltså strategi 2 eller 3.

Låt oss pröva strategi 2: Expansion. På en marknad som redan är mer eller mindre mättad innebär denna strategi att man börjar slå ut eller köpa upp andra bolag. Något som redan händer idag. Vad innebär det på sikt för valfriheten i välfärden om ett antal stora koncerner tar allt större marknadsandelar? Är jag ute och cyklar om jag antar att samma fenomen uppstår som vi ser på andra marknader - dvs. att vi snart bara har några få aktörer kvar som helt och hållet dominerar - precis som McDonalds och Burger King, precis som Apple och Windows. Då och då kommer givetvis en uppstickare att utmana de stora jättarna, men i de allra flesta fallen kommer jättarna att köpa upp uppstickaren, och därmed expandera ytterligare. Är jag helt ute och cyklar om jag påstår att denna utveckling inte är något vi gladeligen välkomnar? Och har jag fel om jag påstår att denna utveckling ligger närmast för handen för de bolag som i nuläget söker öka sina vinstmarginaler?

Men låt oss säga att vi på något sätt skulle ha löst problemet med både strategi 1 och 2. Då återstår strategi 3 - nämligen att försöka öka mängden pengar på marknaden. Och hur ska detta då gå till? Det finns som jag ser det bara två vägar. Antingen övertyga oss politiker om att mer skattemedel behöver skjutas till - vilket är fullständigt orimligt då det skulle innebära att tjänsterna blev mindre effektiva - att vi får betala ett högre pris för samma gamla tjänster. Eller så hittar man helt enkelt nya sätt att få in mer pengar och öka vinstmarginalerna. Och det är här jag blir orolig. Är vägen verkligen särskilt lång innan vi börjar se mer sponsring och fler reklamplatser inom välfärdssektorn? Såväl skolmiljöerna, skolböckerna och skolmatsalarna är ju utmärkta reklampelare. Är jag cynisk om jag tror att vi kommer att se en ökad kreativitet kring hur man kan kombinera välfärdstjänster med annan försäljning, såväl av varor som andra tjänster? 

För att jag ska bli riktigt lugn krävs det att någon övertygande berättar för mig att allt detta bara är obefogad oro - eller att vi faktiskt kan skapa ett så pass omfattande och strikt regelverk att denna utveckling kan undvikas. Men då kvarstår ändå frågan: varför skulle man i så fall vilja bedriva just ett vinstdrivande företag? Jag är ingen expert på vare sig ekonomi eller välfärdstjänster. Jag behöver bara få några svar som hjälper mig att bedriva ett bättre politiskt arbete.