Jag har inte hunnit blogga på ett tag, och hade tänkt lägga all form av verksamhet på nätet åt sidan under sommaren. Men så blev jag
krasslig och har legat hemma några dagar i feber. Vad gör man då? Jo man läser,
lyssnar på radio och varvar detta med ett förstrött surfande på mobilen. Lite
Instragram. Lite Tumblr. Lite Facebook och Twitter. Vad är det för värld jag
möter där egentligen? Jag skulle kunna dela upp det i tre kategorier. Åsikter.
Familjeliv. Och kroppar. Om åsikterna och familjelivet har jag inget att
anmärka. Det är om kropparna jag vill tala om. Det går en epidemi genom Sverige
som har en positiv och en negativ sida. Kroppsfixeringen är dock dess
gemensamma nämnare. Jag själv är en person som har ägnat väldigt mycket tid åt
min kropp. Dels för att jag levt med en kronisk sjukdom som fordrar
uppmärksamhet på kost och leverne. Men också för att jag som tonåring, liksom
de flesta andra, levde med ett konstant kroppsmedvetande. Man oroade sig ofta
för hur man såg ut, eftersom det påverkade hela ens vardag. Skolkorridorerna
var en catwalk för både killar och tjejer, där snyggast och coolast inte alltid
vann, men där den som inte levde upp till standarden eller normen genast blev förlorare.
Jag vågar inte tänka på hur det skulle vara att vara 14
idag. Inte bara är korridorerna, skolgården och den ökända skolkatalogen en
uppvisning i såväl mode som form. När du kommer hem och kollar instagram och
facebook, sköljs du över av en tsunami av deffade, bulkade och tonade kroppar.
Jag räknar också matfixeringen dit. Bild efter bild: pulver, tillskott,
köttbitar och tabletter. Varannan vecka
ska du äta tills du spyr. Sen är det dags att deffa: svält dig tills ådror och
senor tränger ut genom huden.
Och jag undrar varför vi inte pratar om det här. Jag minns
anorexi- och bullemidebatten på 90-talet. Jag minns hur vi hade samtal i våra
klassrum om hur sjuk man kunde bli, jag minns kritiken mot H&M-affischerna,
kuratorerna som kom in och berättade hur man kunde få hjälp mot bullemi och
anorexi. Men det känns som att vi har resignerat inför det som just nu pågår.
Eller så vet vi fortfarande inte riktigt vad det är vi ser. För det är inte
bara de unga som är besatta av sina kroppar. Föräldrarna är det också. Hur
skulle vi kunna begära att tonåringarna ska lägga ned mindre tid på att se sig
i spegeln, när så mycket av vår vuxna tillvaro numera handlar om samma sak? Vi
kan kalla det för mycket: ”hälsotrend” eller ”träningsintresse” t.ex. Hälsa och
träning är två fantastiska saker. Alla som mår bra och har en allsidig och
rolig träning räcker upp en hand: fortsätt med det! Fortsätt vara goda
förebilder. Träning har massor av positiva effekter, och ingen är ledsen för
att allt fler överger konsumtion av skräpmat och stillasittande för ett sunt
och aktivt liv. Men den negativa sidan är att vi fastnar i en narcissistisk spiral
där kroppsmedvetande går över i kroppsfixering och kroppsdesperation. När all
din fritid går åt till att trimmar, maxa, tona, deffa eller investera i din
kropp – så har du ingen tid att ägna åt dina känslor, tankar, funderingar och
din livsåskådning.
Idag rapporterades att antal självmord ökat dramatiskt i
Stockholm. Jag har inga som helst kvalifikationer för att våga mig på några
teorier om varför så är fallet, men jag skulle inte alls bli förvånad om det
hade något med vår tids självbilder att göra. Hade det varit en hälsotrend vi
såg i Sverige hade vi sett lika många som talade om vikten av att ge sig själv
vila och sömn, lugn och ro, rätten att se ut och leva som de vill, som av
träning och jakten på nya rekord. Att vara hälsosam är att hitta en balans, och
det jag möts av på sociala medier är i mina ögon ingenting balanserat. Jag
tycker att det är på tiden att vi pratar om våra kroppar. Eller varför vi pratar så mycket om dem.
