I berättelsen om Karl-Bertil Jonssons
julafton får vi varje år ta del av en julsaga som rymmer ett radikalt budskap:
ta från de rika och ge till de fattiga! Nog är det en saga alltid, eftersom
alla inblandade blir nöjda i slutet – de fattiga har fått sina paket, de rika
har blivit av med presenter som de ändå inte behövde och Karl Bertil Jonssons
förmögne far blir till sist riktigt stolt över sin son, trots att han ”närt en
kommunist vid sin barm”. Det finns mycket att diskutera kring denna berättelse
– inte minst om den hade kunnat skrivas idag, och hur den tagits emot av den
allmänna opinionen. Det jag vill fästa vikt vid är dock det avsnitt i
berättelsen som än idag gör mig mest imponerad - nämligen då Karl-Bertil väljer
att berätta sanningen om sin nattliga stöld för sina föräldrar. Tage
Danielssons julsaga blir på så sätt någonting mer än en berättelse om
välgörenhet - det blir ett julevangelium om strävan efter sanning, och
accepterandet av dess konsekvenser.
”Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.”
Så skriver årets nobelpristagare Tomas
Tranströmer i dikten ”Air Mail” från 1989 – en dikt som lika gärna hade kunnat
vara skriven idag som vilket annat århundrade som helst. Dikten fångar en viktig
känsla: att vi känner till hur det egentligen är och vad som behöver göras, men
utan att vi vill eller orkar ta tag i det. Utan att vi gör sanningen till vår. Hade
Tage Danielsson levt idag hade han kanske låtit Karl-Bertil komma till insikt,
inte bara över sanningen kring de djupa ekonomiska klyftorna, utan lika mycket
över sanningen om klimatförändringar, resursbrist och den ohållbara ekonomin.
Sanningar vi, liksom Karl-Bertils pappa, känner till, som vi ser framför oss på
marken, på gatan, men utan att agera därefter. Vi gör dem inte till våra.
Klimatförhandlingarna i Durban detta år
handlade liksom alla andra år om sanning och konsekvens. Sanningen är att
världens ständigt växande utsläpp av växthusgaser är ett globalt hot som lär
överträffa alla mänsklighetens tidigare utmaningar i fråga om komplexitet och
allvar. Konsekvensen borde vara att världen drastiskt drar ned på utsläppen av
växthusgaser och lägger om kursen för samhällets utveckling. Alla forskare utropar
detta unisont, för varje år med allt högre och desperatare stämma. Vi vet att
allt bortom två graders ökning av den globala medeltemperaturen är en
katastrof. Ändå förhandlar vi numera om försiktiga åtgärder som obönhörligen
leder till tre, fyra eller sex graders ökning. Sanningen finns på marken men
ingen vågar ta den.
Samtidigt, på samma planet, diskuterar
världens ledare hur man ska rädda en i grunden ohållbar ekonomi. En ekonomi som
inte heller har något med verkligheten att göra, eftersom den bygger på
evinnerlig tillväxt, billig olja och sociala klyftor – två orimliga
förutsättningar, och en omoralisk. Efter en finanskris som hade kunnat leda
till fundamentala förändringar i rätt riktning - men som istället ledde till
att några få blev ännu rikare på statskassornas, dvs. folkets, bekostnad – är
man nu i färd med att belåna kommande generationer upp till öronen och skapa än
mer pengar som inte existerar för att rädda ett system som inte är hållbart.
Sanningen ligger på gatan, ingen gör den till sin.
Tillsammans med Karl-Bertils julafton
är Charles Dickens ”En julsaga” en av de viktigaste julberättelser vi har, än
idag. Historien om girigbuken Ebenezeer Scrooges möten med de tre julandarna
och hans plågsamma självrannsakan som till slut leder till bot och insikt, tål
att berättas om och om igen. Liksom Tranströmers dikt handlar den om en sanning
som ligger alldeles utanför dörren – om girighetens konsekvenser och om den
fattigdom och misär den leder till, men också till den ensamhet som till slut
drabbar den som avskärmar sig från sin omvärld. Som Johan Rockström, chef på
Stockholm Resilience Center, så träffsäkert konstaterade under klimatmötet i
Durban: ”Vi kan hamna i den underbara situationen att de som är negativa till
att agera på klimathotet blir morgondagens u-länder, medan pionjärerna och de
som rör sig snabbt blir världens rikaste”.
Scrooge ser sanningen i vitögat och
drabbas av skräck och ångest när julanden visar honom hans mörka framtid:
bortglömd och övergiven, med sin partner Bob Cratchit levandes i sorg och misär
som följd av kollegans dumdristiga snålhet. Men han får också lära sig julens
viktigaste budskap: dela med dig, så kan det bli bättre! Förändra ditt liv och
ditt förhållningssätt till din omvärld, så kan du förändra din och alla andras
framtid. Förändringen är möjlig, och Scrooge väljer, liksom Karl-Bertil Jonsson,
att agera. Genom att göra sanningen på gatan till vår, och agera därefter, sätter
vi något viktigt i rörelse. Detta handlar årets mest hoppingivande händelser om:
de demokratiska vindar som blåste fram den arabiska våren och som ställde gamla
maktstrukturer på ända, Occupy-rörelsens frustration och önskan att skapa en
solidarisk och rättvis ekonomi, årets fredspristagare Tawakkol Karman, Ellen
Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee som kämpat för fred, jämställdhet och
rättvisa i ett instabilt och traditionstyngt samhälle. Människor som plockat
upp sanningen på gatan och vågat göra den till sin. Om detta handlar en julsaga
för vår tid. Låt oss berätta den för varandra i jul, och se till att sagan
nästa år blir verklighet. Detta år har gett oss många exempel på att det är
möjligt.