Hur handskas man med en diktator?

Kvällen innan jordbävningen i Japan bokstavligen sände chockvågor över jordklotet, var det två nyheter som dominerade kvällsändningarna i radio och TV. Dels var det s-valberedningens förslag att den fryntlige och mustaschprydde Håkan Juholt skulle bli ny partiledare för en luggsliten socialdemokrati, och dels var det jasminrevolutionens frustrerande bakslag, i takt med att Khadaffi och hans båda söner vände vapnen mot sin egen befolkning. En dryg vecka senare tycks nyhetsflödet redan vara mättat på ofattbara, sublima bilder på naturkatastrofens förödelse, läckande kärnkraftverk och en befolkning i chocktillstånd. Nu är det åter inbördeskriget i Libyen och drömmen om befrielse från tyranni och diktatur som tycks skapa någon slags kaotisk ordning i vår upp-och-nedvända, radioaktiva världsbild. Vi känner igen bomber och granater, vi känner igen en maktgalen despot och vi känner igen ett folks kamp för befrielse och rättvisa - till skillnad från de hissnande vittnesmålen från Japan som tycks tillhöra en annan värld än den vi känner

Men hur tacklar man egentligen en diktator, som så länge visat fingret åt både sin omvärld och sin befolkning, och som trots detta lyckats etablera sig som en slags accepterad clown på den internationella politiska arenan? Hur hanterar man det faktum att vi inte förrän nu, efter fyra decennier av provokationer, förtryck och hot plötsligt till varje pris vill bli av med Khadaffi? Att FN nu enats kring ett flygförbud över Libyen är ett nödvändigt steg för att skydda landets civila och kraftfullt markera mot en förtryckarregim som spelat ut sin legitimitet. Vi inser att vi inte kan stå passiva inför den förnedring och det lidande Khadaffis trupper för med sig, samtidigt som ett aktivt, militärt agerande omedelbart leder till nya moraliska dilemman. Hur ska vi agera för att detta inte ska ses som ett nytt försök att kolonisera arabvärlden, och för att Khadaffi inte ska kunna spela ut detta kort som ännu ett ess i sin till synes ändlösa rockärm? Hur långt kan vi sträcka oss i vårt militära stöd, utan att det leder utvecklingen mot ett nytt Afghanistan eller ett nytt Irak? Den väpnade vägen kan aldrig vara rätt väg att gå, och trots detta tvingas vi om och om igen välja den, då vi brustit i vår diplomati och i vårt långsiktiga stöd till demokrati, hållbarhet och jämlikhet. De gamla kolonialmakterna har onekligen ett långt och svårt arbete kvar för att hjälpa till att reda ut den oreda vi starkt bidragit till under de senaste århundraden. Khadaffi påminner oss på många sätt om vårt eget historiska vansinne, och kanske är det också därför vi till varje pris nu vill hjälpa till att bli av med honom. Despoternas kallhamrade flin förpliktigar till handling, men gör aldrig någon till vinnare. Liksom varje krig, är diktatorns makt människans yttersta misslyckande. Likväl är det inte misslyckandet som är det nya i kråksången - utan världssamfundets enade vilja om att denna gången faktiskt lyckas. Ur det perspektivet är flygförbudet en anledning att vara optimistisk om framtiden.

Ett recept på framgång

Så fick jag och Erika då äntligen träffa Rebecka Carlsson och Björn Lindgren – två oerhört sympatiska och begåvade språkrör för Sveriges mest nytänkande politiska ungdomsförbund (ja, jag är partisk men lika objektiv för det...).Grön Ungdom firar i år sitt 25-årsjubileum, och har under sitt kvartssekel hunnit driva ett omfattande ideologiskt arbete, organiserat en ofantlig mängd berömvärda aktioner och turnéer, samt varit en inkörsport för många av Miljöpartiets nu främsta företrädare.

Sidoorganisationerna har historiskt haft en viktig roll för de stora, statsbärande partierna – en socialdemokrati utan SSU eller ett Moderaterna utan Fria Moderata Studentförbundet (som förde fram både en Bildt och en Borg) vore idag svårt att tänka sig. På samma sätt är det idag svårt, om inte omöjligt att tänka sig ett Miljöparti utan Grön Ungdom och Gröna Studenter. Tillsammans omfattar vi mer än en tredjedel av partiets medlemmar, och har dessutom en väsentlig representation av förtroendevalda i kommuner och landsting. För många är engagemanget i sidoorganisationerna ett första steg mot ett partipolitiskt liv, men kan också vara en tillfällig hamn för ett fortsatt arbete inom andra ideella organisationer eller det övriga civilsamhället. Detta gör dem till en del av ett brett partis livbringande rötter – i det att de både fångar upp och sprider kunskap och engagemang där de partipolitiska strukturerna annars inte hade nått fram. Inte minst är det en utmärkt skola i det politiska hantverket, samt en ideologisk plattform att föra diskussioner som inte alltid får plats inom ramen för den realpolitiska agendan. Köttskatt, medborgarlön, civil olydnad eller öppna gränser – radikala men viktiga frågor som ungdoms- och studentförbunden kan diskutera utan att vara oroliga för att skrämma väljare eller framstå som politiskt inkorrekta.

Kanske är det just därför som partier med starka ungdoms- och studentförbund också förr eller senare blivit betrodda som statsbärande regeringsalternativ. För att man vågar ha högt i tak, för att man inbjuder alla till samtal och diskussioner om det samhälle vi vill forma, och för att man aldrig är rädd för att släppa in idéer som tidigare setts som omöjliga. Därför blev jag efter dagens språkrörsmiddag på Vapiano i Stockholm, övertygad om att vi i nästa val tar ännu större kliv mot en grön regering. 

Besök i Tranås

Tranås - samhället som fostrat fram såväl en Lennart Hyland, en Fritiof Nilsson Piraten och en viss Peter Eriksson - har länge varit en vit fläck på min svenska karta. I helgen fick jag så till sist den stora glädjen att få komma och hälsa på MP Tranås på deras årsmöte, där jag också fick chans att ta del av det imponerande arbetet som bland annat riksdagsledamoten Kew Nordqvist och hans fru Annika, Matilda Fransson och Colm O'Ciarnan gör i kommunen. Med stor skicklighet har man lyckats förhandla sig till ett mycket fruktbart samarbete med Alliansen, där man dessutom fått igenom många av Miljöpartiets hjärtefrågor. Dessutom fick jag ta del av Annikas ambitiösa och pedagogiska förhandlingsteknik som alla politiska förhandlare någon gång borde få lära sig. Mer säger jag inte, eftersom Tranås hemlighet är något man måste få chansen att själv få uppleva. I vilket fall resulterade besöket i en liten notis i Tranås lokaltidning!

Jag och Erika Karlénius skriver om grön jämställdhet

Idag firar vi Internationella Kvinnodagen genom att skriva om grön jämställdhet i dagens UNT Debatt. Vi får dock aldrig glömma att hålla debatten vid liv årets övriga 364 dagar!

/Gabriel 

Språkrörsskapets första 20 dagar

Så har det alltså redan gått 20 dagar sedan man stod i Jönköping med en alldeles för fin blombukett i handen och skräckslaget stirrade sin nya språkrörskollega Erika i ögonen inför en bedårande församling av gröna studenter. Jag tror vi båda försökte förmedla samma budskap till varandra - vad har vi gett oss in på!!?? Nog kunde man väl ana vilket ansvarsfyllt uppdrag det är att företräda 1409 studenter och forskare som alla vill vara med och förändra vårt svenska kunskapssamhälle, men man hade faktiskt ingen den blekaste om hur känslan skulle vara när man väl blivit vald.

Att studentförbunden inte alls har samma fokus på sig, medialt och politiskt, som ungdomsförbunden har, ställer höga krav på oss som politiska företrädare, eftersom mycket av uppmärksamheten Gröna Studenter får hänger på vad vi presterar. Medan valen av nya ungdomsförbundsföreträdare mer eller mindre automatiskt skapar nyheter i alla stora dagstidningar,  måste vi slåss för att lokala och regionala tidningar ska vilja uppmärksamma de nya studentrören. Medan ungdomsförsbundens roll som sidoorganisation ofta ses som självklara bland moderpartierna, tycks det inte alltid vara lika självklart att studentförbunden ska ha en egen existens. Så man försöker få all publicitet man kan få, helt enkelt för att man ska bevisa att vi trots allt finns, att vi dessutom är väldigt många, och att vi framför allt vill ännu mer.

Som många kunde läsa om i förra veckans nyheter innebar tex. införandet av studentavgifter för icke-européer ett gigantiskt tapp på många utbildningar, varpå jag och Erika gärna visa vad GS tycker om det. Likväl finns det många andra som också vill nå ut med sin kritik och bedriva opposition, varpå vår debattartikel snabbt drunknade i en uppsjö av andra utspel. Man inser vilken otrolig konst det är att vara en god samhällsdebattör. Det handlar inte bara om att skriva vackert och ha goda visioner, utan inte minst om att hitta rätt forum vid rätt tidpunkt. Under förra månaden skrev jag ett flertal längre debattartiklar, varpå endast en blev tryckt (i världens bästa ETC) och ytterligare tre fick plats i digitala medier. Kort sagt, en kamp om utrymme i det jättelika åsiktsflöde som existerar i detta land.

Lärorikt och roligt är det i varje fall nästan jämt, och kanske mest intressant har det varit att kunna få vara med på åskådarbänk i partistyrelsens arbete. Man inser vilket otroligt arbete de gör, och vilken enastående syn på demokrati och medbestämmande som vårt parti besitter. Nu ser jag verkligen fram emot vårt första styrelsemöte på riksdagskansliet där vi äntligen får träffa våra vassa ledamöter och lägga upp riktningen för det kommande året. På söndag ska jag ta tåget till Tranås och tala på MP Tranås årsmöte. Har aldrig varit där, trots att det är den bygd där både Peter Eriksson och Lennart Hyland föddes!

Inför internationella kvinnodagen nästa vecka vill jag att ni håller tummarna för att Gröna Studenter ska få in en tung debattartikel i någon av de större tidningarna. Vi har lagt ned mycket tid på den. Om ni dessutom råkar vara i Jönköpingstrakten, måste ni se till att ta del av den internationella kvinnoveckan som bla. anordnas av fantastiska Sabina och Christina!

Gröna hälsningar

Gabriel

Avgifter för utlandsstudenter redan ett fiasko!

I dagarna har svensk press uppmärksammat universitetens enorma tapp på sökande utlandsstudenter inför höstens antagning till universitet och högskolor. Gröna Studenter, liksom Sveriges förenade studentkårer, har sedan länge varnat för konsekvenserna av de nya avgifterna och kommer verka för att återinföra avgiftsfria studier för alla.

När man för ett antal år sedan började diskutera möjligheten att införa avgifter för utlandsstudenter, var det många, inte minst högskolorna och universiteten själva, som reagerade starkt negativt mot förslaget. Det var inte den sortens högskolepolitik som hade givit Sverige ett internationellt gott rykte bland många studenter, och det var heller inte den sortens politik som gjort Sverige till ett föregångsland för ett jämlikt och rättvist studiessystem där inkomsten inte ska spela någon roll för möjligheten att utbilda sig. För den högre utbildningen är utländska studenter en kvalitetsfaktor och resurs som stärker mångfalden och ökar förståelsen för andra.

Sverige beräknas tjäna drygt en halv miljard kronor på avgifterna från de utlandsstudenter som kommer till Sverige, förutsatt att prognoserna håller i sig. Detta ska vägas upp mot de tusentals utomeuropeiska studenter som vi nu bevisligen förlorar som representanter för det svenska högskolesystemet ute i världen. Bara på mastersprogrammen har antalet sökanden minskat med 73 procent från förra året. Ett flertal tekniska och internationella utbildningar med en hög andel utomeuropeiska studenter hotas därmed av nedläggning. Medan alltmer pengar läggs på kostsamma marknadsföringskampanjer glömmer vi bort att den i särklass bästa reklamen för våra lärosäten i länder utanför Europa har bestått i att kunna erbjuda en kostnadsfri utbildning på ett svenskt campus.

Som kompensation för de utomeuropeiska studenter med små ekonomiska medel som söker utbildningarna vill man erbjuda ett antal stipendier – stipendier som ännu inte finns, och som dessutom bara kommer kunna komma ett fåtal till gagn. Nu väcks från flera håll många nya frågor om hur de nya betalande studenterna ska bemötas i höst. Har man betalat mellan 80 och 140 000 kronor per studieår ska man rimligtvis inte behöva vänta ett par månader i bostadskö. Samtidigt kommer det se illa ut om det dyker upp särskilda gräddfiler till bostäderna för betalande studenter. Den överhängande risken finns att studenterna alltmer delas in i ett A- och ett B-lag på ekonomiska grunder.

Gröna Studenter anser att avgiftsfria studier oavsett inkomst och härkomst har varit en självklar värdegrund på vilket de svenska utbildningsväsendet vilar på. Denna värdegrund håller nu på att urholkas. Sveriges roll som en ansvarsfull och solidarisk aktör på den globala arenan tycks åter få stryka på foten för tvivelaktiga, ekonomiska argument. Vi ser fram emot en rigid utvärdering och konsekvensanalys av det nya avgiftssystemet, och kommer givetvis fortsätta kämpa för att avgiftsfria studier för alla åter blir en självklar del av det svenska kunskapssamhället.

Gabriel Liljenström & Erika Karlénius

Språkrör för Gröna Studenter