En väg bort från kunskapssamhället?

Flummigt klassrum eller kreativ miljö? 

Kunskap är makt – så lyder en av våra mest uttjatade paroller, och det finns väl idag knappast någon som inte har förstått att den som något vet kan skapa sig fördelar där av. Politiker talar gärna och ofta om kunskapssamhället som ett ideal, just utifrån tanken att vi med kunskap ger människor makt och möjligheter till ett bättre liv. Själv har jag varit en stark försvarare av kunskapsidealet, inte minst med hänsyn till att en effektiv och snabb grön omställning av samhället - som inte föregås av en stark och odemokratisk kontrollapparat - kräver att människor själva har kunskap om varför och hur samhället ska ställas om. Därmed kan de också själva se behovet att driva på en grön samhällsutveckling. På senare tid har jag har dock allt mer börjat ifrågasätta om kunskapen verkligen tjänar på att sättas i främsta fokus.

Utifrån visionen om ett starkt kunskapssamhälle har den nuvarande regeringen med Jan Björklund i spetsen drivit på en utbildningsreform som syftar till att göra våra institutioner för bildning och kunskap alltmer effektiva. Man har lagt större fokus på leveransen av kunskap, snarare än på mottagandet och förvaltandet av den, i den goda tron att kunskapen i sig är det väsentliga. Genom att peka på elevernas sjunkande betyg i vissa ”nyckelämnen” har man spritt bilden av en skola i djup kris, utan vare sig kompetens eller vilja att leverera kunskap till våra elever, men också en bild av elever som inte vill ta emot skolans kunskap. Mot denna bild har såväl ett flertal elever, lärare och forskare pekat på att den svenska skolan måhända har brustit i kunskapskraven, men levererat någonting annat, mer svårfångat (inte minst i internationella bedömningar), nämligen kreativitet och kritiskt tänkande.

Ett numera epidemiskt spritt filmklipp där den brittiske utbildningsrådgivaren Sir Ken Robinson förklarar varför dagens skola förstör barnens kreativitet snarare än tar tillvara på den, har väckt diskussioner om vad dagens lärosäten egentligen har för funktion och hur vi ska ta steget mot en modern och framtidsinriktad utbildning. Att detta föredrag idag är ett av världens mest sedda tolkar jag som ett tecken på att Sir Robinson är något viktigt på spåren, och att många känner igen sig i den verklighetsbild han målar upp. Jag tror att vi här politiskt måste våga ta fast på hans önskan att skifta synen på utbildning i stort, och där vi kanske också måste göra upp med vår bild om kunskapssamhället som det goda idealet.

Ett steg mot kreativitetssamhället

Om vi följer Robinsons resonemang och utifrån denna formulerar en skolpolitisk vision så pekar den på en diametralt annorlunda skola än den Björklund tycks vilja se. Hellre än att helt och hållet koncentrera oss på kunskapen i skolan, borde vi lägga ett betydligt större fokus på elevernas kreativitet. Människan är i grunden en kreativ och skapande varelse som har behov av att forma, förändra och påverka sin omvärld på alla tänkbara sätt. Det är också vår kreativitet som gör oss benägna att inhämta ny kunskap för att lösa problem, för att förverkliga våra drömmar eller för att utforska nya världar. Innan du som lärare kan lära eleverna komplexa matematiska problem, måste du först få eleverna att kunna gestalta dessa, vilket i sin tur kräver ett kreativt tänkande. Till skillnad från vad många verkar tro kan kreativitet läras ut – det går att skapa kreativa miljöer och det går att med hjälp av god undervisning utbilda kreativa elever - det finns mängder av exempel på skolor och pedagogiker som bevisat detta. Trots detta har kreativiteten fått en förvånansvärt liten plats i den utbildningspolitiska debatten i Sverige de senaste åren.  Kan det förklaras av att detta perspektiv utmanar också den givna ordningen i klassrummet och på skolan - och kanske primärt i samhället? Kreativa människor är oförutsägbara - de har ofta svårare att lyssna på monologer utan att själva få interagera, de vill själva vara delaktiga, och vill bli utmanade snarare än upplärda. Inte för inte har många av våra störta nytänkare haft problem att anpassa sig till den ordinarie studiegången.

Som kontrast till den s.k. flumskolan – ofta just gestaltad av odisciplinerade eller ”stökiga” elever, har den nya kunskapsinriktade skolan låtit ämnen prioriteras bort som i första hand fokuserar på kreativa, skapande processer (såsom estetiska ämnen) till förmån för mer ”kunskapsintesiva” ämnen som matematik, naturvetenskap och språk. Den stora frågan är om detta inte får en dubbelt negativ konsekvens – när elevernas kreativitet inte tas till vara på, är risken också stor att lusten till kunskap minskar. Vill man framför allt ha disciplin, ordning och reda i klassrummet är det svårt, om inte omöjligt att samtidigt uppmuntra eleverna till att vara lekfulla, självständiga och nytänkande. Så vilka slags elever vill samhället egentligen ha - vilka slags medborgare vill samhället fostra? 

När vi nu står inför ett flertal djupa kriser blir behovet av ny kunskap uppenbar, och behovet av kreativa, skapande medborgare därmed akut. Ny kunskap kräver nämligen elever och studenter som vågar och kan gå utanför ramarna, tänka bortom ”lådan”. Här sitter skolan på en enorm resurs – i många klassrum sitter ungdomar som är experter på att lösa problem och hantera otroligt komplexa situationer – men i en digital värld som många vuxna inte förstår och därför inte värdesätter. Att få tag på information är för elever sällan något problem, däremot vad de ska göra med den och hur de ska förhålla sig till den.  Det är denna diskrepans mellan ungdomarnas (och framtidens) värld och skolans alltmer exotiska tillvaro som vi måste lösa, inte bristen på kunskap i skolan.

En kreativitetsskola som ideal, där kunskap tjänar men inte står i fokus, öppnar upp för nya tankar och modeller kring hur framtidens utbildning, arbetsmiljö och nyttobegrepp ska utformas. Ska vi ge ungdomarna makt över sina liv och sin framtid, måste vi i första hand ge dem makten att hantera och främja sin kreativitet. Lyckas skolan med detta, tror jag också att vi kan börja tala om ett land med fler nobelpris, men framför allt ett samhälle som står rustat för framtidens jättelika utmaningar. Ett kreativitetssamhälle, kort och gott, som kanske bättre tjänar både kunskap och människa, än ett kunskapssamhälle.

En grön lösning på eurokrisen?

Det har nu gått en vecka sedan jag kom hem från European Green Partys kongress i Paris, och för första gången sedan dess har jag nu haft tid att i lugn och ro försöka sammanfatta erfarenheterna därifrån. Mer än något bjöd kongressen på en god grundkurs i grön ideologi och EU-politik, men kanske än mer bjöd den på en betydligt mer avancerad kurs i förhandlingsteknik och diplomati, då meningskiljaktigheterna inom det europeiska gröna partiet föga förvånande ibland visade sig vara stora.

EGP - en ung federation
EGP har i sin nuvarande form bara sju år på nacken (2004) och är därmed en tämligen ung federation, med alla de möjligheter och barnsjukdomar som detta för med sig. Inte särskilt överraskande har de gröna partierna i Frankrike och Tyskland tyngst röst och flest närvarande delegater i EGP. Därmed sätter dessa medlemspartier också en överväldigande prägel på såväl den politiska agendan som den ideologiska interna debatten, trots de ytterliga dryga trettiotalet medlemspartier och tiotalet observatörsorganisationer som är med. Som svensk miljöpartist är det inte givet att man känner igen sig i så mycket mer än den gröna färgen och drömmen om en hållbar värld när man för diskussioner med partivänner från andra sidan Östersjön, men å andra sidan är detta också ett tecken på den mångfald som det gröna perspektivet för med sig. 

Fullt fokus på Parisdeklarationen
Det som skulle kommit att vara ett tema kring grön välfärdspolitik under namnet "The Social Dimensions of a Green New Deal", blev istället en akutinsatt förhandling kring ett dokument som skulle vara EGP:s svar på eurokrisen - den s.k. Parisdeklarationen, vilket också blev det överskuggande temat under hela kongressen. Tanken med Parisdeklarationen var givetvis god - det tyder på en stor politisk styrka när ett trettiotal medlemspartier från nästan lika många länder kan gå samman om ett offensivt politiskt program som svar på den europeiska ekonomiska krisen. Den överhängande frågan var dock om detta, utifrån de ideologiska skiljelinjerna, överhuvudtaget var möjligt. Den svenska delegationens svar var efter en snabb avstämning ett klart och tydligt nej - utifrån den starkt positiva synen på en federalisering av EU och de många demokratiska brister som förslagen i våra ögon innehöll, kunde vi inte se förslaget som tillräckligt bärkraftigt och "grönt" för oss att stå bakom.

Den svenska delegationen, här ensamma om att rösta grönt 

Grön federalism ur två perspektiv
Det utkast som presenterades för oss, drygt en vecka innan förhandlingarna, innehöll inte bara förslag på en kraftigt utökad budget för EU, utan också införandet av en europeisk valutafond - EMF, en europeisk finansiell stabilitetsfond - ESFS, samt de så ofta påtalade EU-obligationerna - "eurobonds", som medlemsländerna skulle uppmanas att investera i.  Ur ett svenskt grönt decentralistiskt perspektiv tycks dessa förslag svåra att försvara, men blir kanske mer förståeliga om man försöker se dem ur ett kontinentalt perspektiv kring vad EU som projekt faktiskt innebär och symboliserar. För flera medlemsländer - inte minst i öst och syd - har EU stått för en progressiv och lösningsinriktad politik som stått i bjärt kontrast mot ett nationellt klimat alltmer dominerat av kortsiktiga populister och korrupta tjänstemän. För dessa blir en ökad EU-budget med kraftfullare kontrollinstanser och större sanktionsmöjligheter en möjlighet att skynda på en positiv, hållbar utveckling i landet. I flertalet länder i väst är det snarare EU:s möjligheter att stå rustat mot det ökande trycket från privata särintressen som hägrar. Här ser man ett kraftfullt och välfinansierat EU som ett nödvändigt första steg för att kunna återreglera finansmarknad samt delar av banksektorn och därmed återföra den ekonomiska makten till folkvalda EU-politiker.

Grön politik i rätt riktning
I de lösningsförslag som lades fram fanns givetvis också stora delar väl värda att lyfta fram som goda och konstruktiva, också ur vårt svenska gröna perspektiv. Höjda klimatmål, progressiva skatter, ökade investeringar i den fossilfria energisektorn, införseln av "klimatrisk-index" samt gröna investeringsobligationer var några av de förslag som hämtats ur den s.k. "Green New Deal" och som den gröna gruppen i EU-parlamentet arbetat fram sedan ett par år tillbaka. Det var dessa förslag vi röstade för att behålla, men som dessvärre snabbt kom i skymundan av de drastiska federalistiska åtgärderna som övriga gröna partier såg som primära.

Framtida strategier för en grön europeisk politik
Personligen tror jag att vi i Miljöpartiet måste våga börja föra en fördjupad diskussion kring vad målsättningen ska vara med vår europeiska politik, och åtminstone söka medvetandegöra och problematisera de skiljelinjer som finns mellan oss och våra systerpartier i Europa, samt hur vi ska förhålla oss till dessa. I detta fall valde vi att ställa vår politiska övertygelse före kollegial solidaritet, och blev därmed ett av mycket få medlemspartier att lägga ned sina röster när Parisdeklarationen skulle antas. Jag såg det som ett befogat beslut, inte minst med tanke på det korta varsel som dokumentet tillkommit och på den mycket korta tid vi fick på oss att diskutera och debattera ett sådant omfattande politiskt program. Fortsättningsvis måste vi dock fråga oss om vilken strategi vi tjänar mest på: Vill vi ha ett ökat inflytande över EGP:s politiska riktning till priset av att vi ibland får göra svåra kompromisser, eller bör vi kanske snarare söka koalitionspartners bland andra som har en avvikande syn på vad ett grön EU bör vara - och vart finner vi i så fall dessa?

Eva Joly i ett känslosamt tal om ett starkt enat Europas betydelse för fred. 

Slutligen - en grön superstar
Om inte arbetet med Parisdeklarationen tog all fokus, så var det i så fall franska Le Verts presidentkandidat Eva Jolys förtjänst, som äntrade scenen med stående ovationer och ett sällan skådat medialt tryck från läktargolvet. Med ett långt och känslosamt tal om Europas väg från krigsplats till fredsprojekt, från diktaturer till demokratier som norm, och med ett starkt EU som garant för en fortsatt utveckling i den riktningen, fångade Joly upp den mycket viktiga fredsaspekt som  också ligger till grund för den mycket positiva hållningen till EU som de franska gröna driver. Nästa år får vi också se huruvida EGP:s närvaro i Paris detta år bidrog till att lyfta Eva Jolys presidentvalskampanj och om vi får chans att lyfta en skål för Europas första gröna statschef!