För små vinster i välfärden?

För den som vill hålla sig väl med alla gäller det att undvika att prata vinster i välfärden. Få ämnen väcker sådana känslor idag, helt enkelt därför att så mycket tycks stå på spel - kvaliteten på samhällets viktigaste funktioner. Samtidigt tycks det saknas tillräckligt med kunskap, på samma gång som väldigt många myter inom området får florera fritt. För ett parti som Miljöpartiet som länge försökt hitta en gyllene medelväg mellan ett strikt vinstförbud och dagens fria marknad, och som har väljare och medlemmar som både är starka motståndare och förespråkare blir det därför viktigt att vi också har goda, väl förankrade argument att röra oss med. 

Jag själv känner mig väldigt förvirrad när jag ska debattera den här frågan med såväl den ena eller den andra falangen, eftersom jag ofta får höra två helt olika berättelser om hur läget ser ut. Jag kan dock inte hjälpa att en stilla undran särskilt bitit sig fast hos mig som jag aldrig tycks få något bra svar på, och här skulle jag behöva er hjälp.

Denna undran handlar om att den nuvarande marknaden på vård- och skoltjänster innehåller alldeles för lite pengar, och oroväckande små vinster. Ja, ni läste rätt. För den som vill bedriva vinstdriven vård eller skola saknas det tillräckliga marginaler för att kunna ta ut en vinst som kan göra även den modeste aktieägare förnöjsam. Detta om man åtminstone får tro de vinstdrivna friskolorna och vårdbolagen själva. Eftersom vi har hyfsat höga kvalitetskrav på verksamheten blir det därför svårt att räkna med att kunna ta ut några vinster alls som på sikt gör affären med att driva en skola eller ett vårdbolag riktigt lönsam. Detta brukar anföras som det främsta försvaret från de som hävdar att de vinstdrivna företagens förekomst på marknaden aldrig kommer att påverka kvaliteten, och varför det i första hand blir de som verkligen "brinner för välfärden" som kommer att driva välfärdsbolag. Men i takt med att några riktigt stora koncerner börjar ta allt större plats på marknaden, så tror jag inte riktigt att detta ädla motiv räcker. Precis på samma sätt som att Ikea med sin vackra vision "Att skapa en bättre vardag för de många människorna" knappast bara har just detta ädla syfte i åtanke, så måste ju vinsterna vara en del av kardemumman, även för de vinstdrivande bolagen.

Mig veterligen, har alla aktiebolag eller riskkapitalbolag med självaktning en idé om hur vinsterna på sikt ska öka. Jag skulle aldrig kunna komma på en bolagsstämma för låt oss säga Ericsson och få höra att bolagsstyrelsen skulle vara nöjd med en mycket liten vinstmarginal. En sådan bolagsstyrelse skulle snabbt få tacka för sig. Så hur är det då tänkt att de redan stora välfärdskoncernerna på sikt ska kunna öka sina vinstmarginaler? För det måste väl rimligen finnas sådana planer?

Som amatörstrateg kan jag bara komma på tre svar: genom att effektivisera, genom att expandera eller genom att hitta nya sätt att få in mer pengar i verksamheten. Givetvis kan man försöka sig på att effektivisera dagens verksamheter ytterligare, men som alla redan vet når man förr eller senare en gräns där det inte går att dra ned på kostnaderna mer utan att börja tumma på kvaliteten. Och om vi dessutom börjar höja kvalitetskraven inom vissa sektorer - vilket jag tror alla partier idag är ense om att vi bör, så blir det ännu svårare. Då återstår alltså strategi 2 eller 3.

Låt oss pröva strategi 2: Expansion. På en marknad som redan är mer eller mindre mättad innebär denna strategi att man börjar slå ut eller köpa upp andra bolag. Något som redan händer idag. Vad innebär det på sikt för valfriheten i välfärden om ett antal stora koncerner tar allt större marknadsandelar? Är jag ute och cyklar om jag antar att samma fenomen uppstår som vi ser på andra marknader - dvs. att vi snart bara har några få aktörer kvar som helt och hållet dominerar - precis som McDonalds och Burger King, precis som Apple och Windows. Då och då kommer givetvis en uppstickare att utmana de stora jättarna, men i de allra flesta fallen kommer jättarna att köpa upp uppstickaren, och därmed expandera ytterligare. Är jag helt ute och cyklar om jag påstår att denna utveckling inte är något vi gladeligen välkomnar? Och har jag fel om jag påstår att denna utveckling ligger närmast för handen för de bolag som i nuläget söker öka sina vinstmarginaler?

Men låt oss säga att vi på något sätt skulle ha löst problemet med både strategi 1 och 2. Då återstår strategi 3 - nämligen att försöka öka mängden pengar på marknaden. Och hur ska detta då gå till? Det finns som jag ser det bara två vägar. Antingen övertyga oss politiker om att mer skattemedel behöver skjutas till - vilket är fullständigt orimligt då det skulle innebära att tjänsterna blev mindre effektiva - att vi får betala ett högre pris för samma gamla tjänster. Eller så hittar man helt enkelt nya sätt att få in mer pengar och öka vinstmarginalerna. Och det är här jag blir orolig. Är vägen verkligen särskilt lång innan vi börjar se mer sponsring och fler reklamplatser inom välfärdssektorn? Såväl skolmiljöerna, skolböckerna och skolmatsalarna är ju utmärkta reklampelare. Är jag cynisk om jag tror att vi kommer att se en ökad kreativitet kring hur man kan kombinera välfärdstjänster med annan försäljning, såväl av varor som andra tjänster? 

För att jag ska bli riktigt lugn krävs det att någon övertygande berättar för mig att allt detta bara är obefogad oro - eller att vi faktiskt kan skapa ett så pass omfattande och strikt regelverk att denna utveckling kan undvikas. Men då kvarstår ändå frågan: varför skulle man i så fall vilja bedriva just ett vinstdrivande företag? Jag är ingen expert på vare sig ekonomi eller välfärdstjänster. Jag behöver bara få några svar som hjälper mig att bedriva ett bättre politiskt arbete.