De tre viktigaste frågorna för framtidens skola

Skolans största tillgång och skolans största problem är att alla har en relation till den.

Under åtminstone nio långa år av våra liv tillbringade vi en större del av vår vakna tid i skolvärlden än i hemmet, vissa lärare såg vi kanske oftare än våra egna föräldrar och syskon. Därför blir det inte bara ett politiskt, utan ett existentiellt trauma när vi får höra om skolans kris och förfall, om ungdomarnas okunskaper och lärarnas bristande kompetens. Vi ser framför oss bilder som påminner om våra egna barn- och ungdomsupplevelser. Och så får vi för oss att vi alla kan "rädda den". Jag är övertygad om att de enda som kan rädda den, om den nu överhuvudtaget behöver räddas är eleverna och skolpersonalen själva. När Miljöpartiet nu har tagit upp den efterlängtade fighten mot Björklunds föråldrade och förblindade skolpolitik finns det tre politiska frågor som jag skulle vilja att vi vågade ta tag i, men som naturligtvis kommer att bli tuffa att driva. Alla handlar om att ge mer makt till skolpersonal och elever, liksom att göra skolmiljön tryggare och lugnare. 

För det första: försök att till varje pris få till en historisk uppgörelse med de andra partierna efter valet. En uppgörelse där vi låter skolan vara under åtminstone tre mandatperioder. En ”new school deal” där vi lovar varandra att skolan ska vara en skyddad zon från såväl klåfingriga politiker som ideologiska agendor under en bra tid framöver, och att vi måste börja låta skolans skötas och utvecklas av de som förstår sig på den bäst: lärarna, eleverna och skolpersonalen.

För det andra: våga tala om elefanten i vardagsrummet. Vi är mitt uppe i en informationsrevolution! Eleverna har tillgång till fler föreläsningar, böcker, provuppgifter och annat lektionsmaterial på nätet, än vad någon enskild skola någonsin kommer vare sig orka eller ha råd att hosta fram. Se detta som en tillgång, inte som en belastning.  Våga diskutera lärarutbildningarnas innehåll på ett friare sätt. Avsätt nya forskningspengar för ny pedagogik och didaktik – våga sedan låta lärarna tillämpa de nya metoder man med forskningen tar fram!

För det tredje: Vi har aldrig haft ett större behov av en väl fungerande skoldemokrati. I takt med att den tekniska utvecklingen alltid gör att skolpolitikerna och tjänstemännen ligger efter såväl lärare som elever, så måste vi vända på organisationspyramiden. Det vi politiker faktiskt kan göra för skolpersonal och elevers väl och ve är att diskutera hur vi ska skapa världens bästa arbetsmiljö för lärare och elever. Vi ska inte nöja oss med mindre. Arbetsmiljön vågar jag påstå är det största hindret för elevernas kunskapsinhämtning, för lärarnas ork och motivation och för skolans förtroende som arbetsplats och läroplats. Våga tänka fritt och nytt, men inte nödvändigtvis stort och dyrt.

Dessa tre punkter handlar alla om att ge mer makt åt de som faktiskt tillbringar sin tid på arbetsplatsen, och mindre makt åt oss som tror att vi vet något om den. Det handlar om att förstärka skolans kraft som en kreativ plats, inte som en kunskapsfabrik. Slutligen: läs min före detta lärare och arbetskollega Ola Håkanssons inlägg om skolan. Där står återigen förtroendet, tilliten och arbetsmiljön i centrum - snarare än mer disciplin, resurser och högre löner. Har jag rätt eller fel? Diskutera gärna här på bloggen!