Nationalismen - en epidemi som kan stoppas

Att nationalismen bär på en eländig historia behöver inte berättas för den som någon gång öppnat en historiebok. Det mytologiska dravlet om folks, nationers eller rasers unika egenskaper och vikten man fäst vid just dessa förenar vår tids värsta och mest dödliga ideologier, vare sig de bärs fram an nazister, fascister, stalinister eller lS-krigare. Varje gång tycks dessa galna idéers framväxt lika obegripliga för de generationer som överlevt den, och likväl återkommer den om och om igen i världshistorien - som ett klassiskt virus. Precis som spanska sjukan eller ebolaepidemin står samhället ofta inledningsvis handfallet inför dess spridning, tills man hittat ett vaccin eller en strategi för att isolera den.

Den nuvarande strategin mot denna farsot i Europa tycks vara ganska dålig, vilket jag tror beror på att vi luras att följa virusets egen logik. Ju fler som kladdar i den, ju mer panik vi får över den och ju värre och smaskigare detaljer som framkommer desto mer tycks den breda ut sig och normalisera sig. I nationalismens egen logik hittar man först en passande jordmån att växa i - tex arbetslöshet, djupa klyftor eller brist på framtidstro. Sedan arbetar den sig successivt in i folks medvetandet genom att normalisera allt absurdare idéer. Till slut tycker folk att det verkar rimligt att sätta gula stjärnor på människor efter genetiskt arv, eller att utvisa alla som säger ett ord med fel brytning. Ingen fattar hur det kunde gå till. Men av någon anledning lät folk det ske, för att man hoppades att det likt svart magi skulle lösa samhällets fundamentala problem med ett trollslag.

Vad ska vi då göra? Ja, jag tror för det första att den gamla strategin att hålla nationalismens idéer borta från den allmänna debatten i alla fall fungerar bättre än vad vi nu gör: göder monstret genom att paralyserat prata maniskt om den. Ja, ebola är livsfarligt, men den största anledningen till att ebola dödar är att folk misstror samhällets institutioner och att sjukvården inte fungerar som den ska. Nationalismen är livsfarlig, men den största anledningen till att den är det är att folk misstror samhällets institutioner och att ekonomin inte fungerar som den ska och ger idéerna mer utrymme. Vi behöver gemensamt bestämma oss för att prata om både samhällets utmaningar och lösningar, men diskutera inte ens nationalismens lösningar och problemformulering. Vi vet alla att de aldrig fungerat och aldrig kommer att fungera. End of discussion. Avfärda det som stollerier - i likhet med ödlekonspirationer i USA eller scientologi.

Vi får också erkänna att vi just nu saknar det klassiska vaccinet - som brukar vara ekonomiskt tillväxt och löften om ett bättre liv i framtiden. Där har vi en hel del jobb att göra med att hitta ett mer modernt vaccin, som både trovärdigt kan utlova bättre liv i framtiden och samtidigt hålla sig inom planetens gränser. Det enda vi vet med säkerhet är att nationalismen alltid förr eller senare når vägs ände. Det är vår uppgift och skyldighet att se till att det sker fort, utan att fler behöver drabbas av denna farsot.

Doktorn som patienten glömde

Låt oss säga att du var kedjerökare och du gick till doktorn för en illavarslande hosta.
Låt oss säga att doktorn gav dig en allvarlig diagnos och bad dig att genast sluta röka om du ville få se dina barnbarn växa upp.
Låt oss säga att du gick hem och funderade, kom tillbaka till doktorn, och sade: "Nej doktorn, jag kan inte lägga av med rökandet. Däremot tänkte jag skära ned från två paket om dagen till typ ett. Men jag kanske tar några extra cigg vissa kvällar när det känns lite jobbigt, så det blir nog typ bara ett halvt paket jag minskar med."

Ungefär så är EU:s reaktion på den befintliga klimatforskningen. Under natten gjorde EU:s stats- och regeringschefer upp om vilka klimat- och energimål som ska gälla till år 2030. Överenskommelsen landade i 40 procent minskning av utsläppen, 27 procent förnybart och 27 procent energieffektivisering. Polen får dessutom några extra utsläppsrätter alldeles gratis, så de inte behöver göra någon större ansträngning alls.

Så här sade professor Johan Rockström om målen i somras:
 "– Det enkla svaret är att vi med god säkerhet vet att världens utsläpp av växthusgaser måste minska med i storleksordningen 80 procent till 2050 jämfört med 1990. Och för att vi ska ha en chans att nå dit så behöver EU ha ett mål på minst 60 procent till 2030. Det är ett absolut minimum och det är helt nödvändigt om man tar hänsyn till det faktum att det kommer vara nio miljarder människor på jorden 2050 och att världsekonomin kommer tredubblas till dess.

 – Men sedan finns det också en analys som pekar på att inte ens det räcker, på långa vägar. För om det visar sig, vilket allting tyder på, att vi samtidigt rör oss mot sex miljarder människor som år 2050 kommer ha en genomsnittlig köpkraft som en europé – det vill säga, om vi bejakar rätten till utveckling i Kina och i Indien, i de afrikanska nationerna och i Latinamerika – då behöver EU nå 100 procent till 2030."
(http://www.supermiljobloggen.se, 2014-10-24)

Frågan är om den fjöniga minskningen EU-länderna åtagit sig överhuvudtaget får någon effekt på det globala klimatet. Och varför skulle något annat land med sämre ekonomi och resurser än EU-länderna anstränga sig att göra en större insats än EU? Vi har trots allt aldrig haft bättre förutsättningar att göra en omställning.  Det känns kort sagt som att den allvarligt sjuke patienten glömt doktorn.

Chefen har rätt: roligast vinner!

Roligast vinner! Du har säkert hört din chef säga det, så där alldeles lagom feltajmat när fikarummet på jobbet andas gammal fiskgratäng som någon varit vänlig att lägga kvar i kylen över helgen, eller när du ska ta upp lönerutinerna på personalmötet efter att ha vabbat en hel vecka för att ta hand om dina influensaosande ungar. Du vill då inte mötas av tjo och tjim utan av respekt och en dos allvarsam insiktsfullhet. Och så kommer denna käcka kliché, som en lavett i fejset. Men den dåliga nyheten är att klichén stämmer, och chefen har rätt. Roligast vinner faktiskt. Det har forskning visat. 

Jag brukar säga att det värsta med vår förra utbildningsminister Jan Björklunds politiska gärning inte var de ofta missriktade och illa underbyggda skolreformer som levererades, utan att han under åtta års tid effektivt lyckades ta död på arbetsglädjen för både lärare och elever. Jag säger inte att alla hade arbetsglädje innan han kom in i matchen. Absolut inte. Men hans återkommande och metodiskt fastnitande mantra - att skolan var i kris, att lärarna var inkompetenta och att eleverna saknade kunskap - det såg till att försätta hela skolväsendet i en kollektiv depression. Vilket fick än värre effekter. Åtminstone verkar det vara så om man får tro Shawn Achor som under en tid forskat på studenter på bl.a. Harvard i USA. Det har visat sig att det inte är de som presterar bäst som blir lyckligast, utan att de som är lyckligast presterar bäst. De som känner arbetsglädje när de kommer till skolan eller jobbet, och som får behålla arbetsglädjen under dagen, det är de som får mest gjort. Det förklarar också varför mina elever som fick ha teater eller musik före matte- eller svensklektionerna (och som faktiskt haft kul på lektionen) presterade så mycket bättre än de som inte hade haft estetiska ämnen innan. Teatern och musiken fick igång kreativiteten och arbetsglädjen. Sen var det bara att kötta multiplikationstabeller så det stod härliga till. 

Så kom ihåg det, nästa gång du får höra att "roligast vinner". Tänk då att hen som säger det förmodligen har rätt. Och be hen att återkomma med ett seriöst förslag på hur du ska få och behålla arbetsglädjen på jobbet. Det är nämligen både du och arbetslaget värda. 

Kolla in Shawn Achor berätta om forskningen här: 

Och därför borde alla vita män skämmas?

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Om jag till exempel säger ”We all live in a yellow…” fyller din hjärna troligtvis i med ”submarine”. Trots att jag inte sagt någonting om en ubåt. Jag kanske vill säga att vi alla bor i en gul sovsäck, eller i en gul luftballong. Men har du någonsin nynnat till Beatles gamla dänga så kommer du automatiskt att fylla i med ”yellow submarine” och inget annat. Den här egenskapen hos vår fina hjärna ger människan en massa fördelar, men skapar också några problem.

Till exempel tenderar du att inte lyssna färdigt på vad jag har att säga, om du redan tror att du vet vad som ska komma. Det märktes väldigt ofta under valrörelsen. Vi kan ta ett exempel.

Låt oss säga att jag sade:
”Sverige är inte jämställt idag, till exempel är vita män väldigt priviligierade i samhället”
ja då fyllde många i med
”och därför borde alltså alla vita män skämmas, börja kalla sig själva för hen, och ge upp sin manlighet?”
Ähm, nej, det var ju inte alls vad jag menade, men av någon anledning så fyllde du alltså i den första mening med den där sista meningen. Och då förstår jag att du blir lite upprörd.

För att ta ett annat exempel. Låt oss ponera att jag sade:
”Jag tycker att det är bra att vi utreder hur ett ekonomiskt system som inte är beroende av tillväxt skulle kunna se ut”,
ja då fyllde många i med
”Och därför vill du alltså att vi ska avveckla välfärden, se till att Sverige går bankrutt och skicka tillbaka samhället till stenåldern?”

Äh….nej.

 I fallet med när jag sjunger ”We all live in a yellow…” och du fyller i med ”submarine”, så förstår jag verkligen varför du fyller i med just ”submarine”. Du har hört Beatles sjunga det. Men i fallet med tex. jämställdheten och att alla män borde skämmas, ja, där hänger jag inte riktigt med. Någonstans måste folk ha hört detta. Men varifrån? Jag har faktiskt aldrig träffat en enda människa som tycker att män ska sluta vara män, gå runt och skämmas, eller kanske till och med straffas (!!!???) bara för att vi just råkar vara en priviligierad grupp

Så nu vill jag utlysa ett pris. Den som kan komma på varför
1. Så många tror att man menar att man som man ska skämmas, börja kalla sig själv för hen och ge upp sin manlighet, bara för att man konstaterar att vita män är priviligierade i samhället
2. Så många tror man menar att man vill skicka tillbaka Sverige till stenåldern för att man vill göra en utredning om hur man gör samhället mindre beroende av tillväxt…

Ja den ska få smaka på min alldeles fantastiska nya linsgryta jag precis lärt mig att göra.

Vargarna som fick mig att fälla en tår

Jag har sett många filmer om vargar. Den här var dock den första som fick mig att bli fullkomligt förbluffad, ja till och med fälla en liten tår. 1995 återinfördes vargarna i den amerikanska nationalparken Yellowstone, vilket fick en dramatisk effekt på hela ekosystemet, ja till och med på flodens riktning. Kolla vad som hände! Ingen kan säga att rovdjurspolitik inte är en nationell angelägenhet.

How Wolves Change Rivers from Sustainable Man on Vimeo.

Oanständig McCarthyism präglar kritiken mot Mehmet Kaplan

”Har ni ingen anständighet, sir? Har ni ingen anständighet kvar alls?”  Med de bevingade orden svarade den amerikanske justitiekanslern Joseph Welch på Joseh McCarthys anklagelser om att han skulle vara en kommunistisk infiltratör, eftersom han tidigare anlitat en advokat som var länkad till en kommunistlänkad grupp. Orimligheten i anklagelserna blev också början på McCarthys fall, men vägen dit hade försatt landet i ett tillstånd av paranoia. 

  

Det var inte lätt att hysa liberala eller vänstervridna åsikter i 50-talets USA. Risken var stor att du blev stämplad som kommunist. Under de 10 år som McCarthy satt i senaten leddes hundratals kampanjer mot misstänkta kommunister som man ansåg hade infiltrerat administrationen. Många inom såväl politiken, som militären, massmedia och nöjesindustrin tvingades att lämna sina arbeten på grund av McCarthys häxjakt. Ofta räckte det med rena insinuationer eller lösa förbindelser med andra som stämplats som kommunister. Fick du kommuniststämpeln i pannan var du skyldig tills motsatsen bevisats.

  

Jag ser dessvärre samma tendenser idag när såväl liberal-konsevartiva politiker som opinionsbildare försöker sig på att sätta islamist- och antisemitismstämpeln i pannan på Mehmet Kaplan för att han uttalat sig för ”vagt” eller ”slapphänt” om terrorn i Syrien, för att han precis som flera andra ministrar stöttat stödorganisationen Ship to Gazas aktioner, eller för att han anser att det är ett problem att många unga muslimer kollektivt skuldbeläggs i Sverige (vilket tillgänglig forskning också pekar på). Det spelar ingen roll hur många gånger han berättar att han avskyr allt som ISIS står för, att han aldrig uttalat sig antisemitiskt, att han har andats och levt med demokratiska och västerländska värderingar i hela sitt liv som svensk. Som troende muslim ska han alltså behöva ha en islamiststämpel i pannan tills motsatsen bevisats. Och skulle han nu inte vara islamist, så är han tydligen inte tillräckligt anti-islamistisk. Det osar McCarthyism lång väg. Och det är lika oanständigt nu, som då.

Bye bye 1900-talet!

Förbifarter, flygplatser och kärnkraftverk var riktigt hett på 50-talet. Innan storstäder som Paris misslyckades med sina ringledsprojekt, innan klimatförändringarna upphöjts till ett internationellt säkerhetshot, innan Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima existerade som illavarslande påminnelser – ja då var allt detta ”the shit”. En modern stad höll sig med flygplatser och motorvägar, inte med spårvagnar och cykelleder som andades fattig östatstrafik. Kärnkraftens potential saknade gränser – framtidsspanarna för femtio år sedan såg en reaktor i var mans hem. Den som idag lyssnar på förespråkarna av Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och nya svenska reaktorer kan lätt känna igen tongångarna från gamla journalfilmer från 50- och 60-talet. Men sedan dess har ju världen förändrats, medan samma spetsbågade glasögon finns kvar och används flitigt.

Grön politik kommer alltid vara obegriplig för de som fortfarande har 1900-talets glasögon på näsan. Om man inte tar forskningsrönen om klimatförändringar och resursbrist på allvar så kommer det verka ”galet” och ”tillväxtfientligt” att prioritera ner bilåkning och billiga flygresor till förmån för kollektivtrafik och fler bostäder. Har man inte följt med den rasande teknikutvecklingen inom ny kollektivtrafik och ny energiteknik så kommer man fortsätta hävda att gröna förslag är teknikfientliga, när det i själva verket är tvärtom. Det är inte lätt att behöva acceptera att 1900-talet är på väg att glida vår generation ur händerna. Men det kommer att vara ännu jobbigare att se 2000-talet göra det innan vi knappt hunnit uppleva det, bara för att vi fortsatte som om allt var som förut. Därför är det på tiden att vi får politiker som säger "Bye bye" till 1900-talet. Det är nya tider nu.

Grattis Stockholm! Framtiden är här igen!

Så var förhandlingarna i Stockholms stad klara. Den nya rödgrönrosa majoriteten har beslutat att staden ska verka för att "området där Bromma flygplats idag ligger ställs om till stadsutvecklingsområdet med bostäder senast 2022”. Samtidigt ska uppgraderingar och investeringar i flygplatsen avbrytas och en successiv överflyttning av trafiken till andra flygplatser påbörjas. Tydligare än så kan det inte bli att Miljöpartiet vunnit en promenadseger i en av sina hjärtefrågor Men de gröna segrarna är fler. De 23 miljarder kronor från trängselskatten som förbifarten skulle finansieras med ska gå till kollektivtrafik i stället. Fram till första maj nästa år ska Stockholms stad och landstinget förhandla om pengar till förbifarten. Det återstår ännu att se om man lyckas helt stoppa det otidsenliga förbifartsprojektet, men utsikterna är betydligt godare än bara för några veckor sedan. Plötsligt har Stockholm blivit en progressiv storstad igen och på allvar tagit klivet in i 2000-talet.

Hejdå Sverige?

Med 10 dagar kvar till valet har mardrömmarna börjat bli allt fler och nattsömnen allt sämre. Bilderna som förföljt mig den senaste tiden har underblåsts av opinionsundersökningar som pekar på att sannolikheten för att Sverigedemokraterna blir Sveriges tredje största parti är större än att Miljöpartiet blir det. Och därmed skulle ett nytt kapitel skrivas i Sveriges historia. Hittills har vi nog varit många som aktivt förträngt vad ett sådant kapitel skulle innehålla. Men alltfler jag möter ute i valrörelsen börjar att visualisera det, och vill diskutera det med mig ute på gator och torg. 

Att vara Sveriges tredje största parti är förenat med vissa privilegier, hur litet partiet än må vara. Tro mig, jag har själv varit med två gånger i ett sådant parti - först med Folkpartiet i valet 2002, och sedan valet 2010 också med Miljöpartiet. Det tredje största partiet sätter en slags skuggagenda för det ideologiska Sverige - bortom maktpartierna S och M, och är förenat med såväl ett visst rättmätigt självförtroende som ett visst politiskt högmod. Epitetet ”Sveriges tredje största parti” följer med, varthelst man debatterar och för politiska samtal. Du får tillsätta Sverige 2:a vice talman som inte sällan får hålla i klubban i riksdagen och representera Sverige i officiella sammanhang. Du kan med kraften av din position hävda din rätt att delta i debatter som inte alltid framstår som självklara för just ditt parti att vara med i. Och det är en angenäm position att bedriva en valrörelse från. Ditt parti och din partiledare ses som klättrande stjärnor, samtidigt som man inte riktigt behöver drabbas av det strålkastarljus som faller på det största eller näst största partiet.

Hade Sverigedemokraterna varit vilket parti som helst hade jag kunnat unna dem det. Som miljöpartist vill jag givetvis att vi ska få fortsätta hålla i bronspokalen, men kan som en god spelare acceptera att lämna över den till vilket annat parti som helst som förmår dela en enda grundläggande doktrin: Sverige ska bli ett bättre land för människor att leva i, inte ett sämre. En doktrin som delas av såväl piratpartister och feminister som vänsterpartister och kristdemokrater. Men detta är inte vad Sverigedemokraterna går till val på. Det var ju inte det Jimmie Åkesson sade. Han sade, allra senast i Ekots partiledarintervju: ”Ett sätt att minska invandringen är att göra Sverige mindre attraktivt”. Och därmed skulle alltså ett nytt kapitel skrivas i svensk historia. För första gången skulle Sveriges tredje största parti vara ett parti som öppet och stolt går till val på att göra Sverige sämre, för vissa människor, att bo i. När den nya riksdagen öppnas kan vår 2:a vice talman heta exempelvis Björn Söder. En man som så sent som 2009 skanderade på SD:s landsmöte ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”, eller som 2007 talade om Pridefestivalen i följande ordalag: ”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo- bi- och transpersoner skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala”. Glömde jag att säga att han nu är partisekreterare för ett parti som har 11% i opinionsmätningarna? 

Jag försöker slå bort mardrömmarna. Vi har fortfarande tio dagar på oss att ändra på historien. Men faktum är att lyckas vi inte kan vi säga hejdå till Sverige. Hejdå till det land såsom vi har känt det sedan krigets dagar. Ett land som ständigt strävar efter att bli bättre för alla, oavsett vem du är, vart du kommer ifrån, eller varthelst du ska. 

Nu är boken ute!

Nu är den äntligen här! Idag gick jag och hämtade det första fysiska exemplaret av "Vad är miljö och 100 andra jätteviktiga frågor som jag kämpat med i drygt ett år tillsammans med min fantastiska skrivarkollega Maria Wetterstrand. På måndag blir det releasefest på Dansmuseet, och därefter ska den snart vara ute i din närmaste bokhandel. Efter valet i höst kommer jag att börja blogga mer här igen. Ska bli riktigt kul att få ägna sig åt att prata ideologi på ett personligt sätt snart igen!

Kramar 

Gabriel

Och så röstar ni grönt i EU-valet!

I maj, mina vänner, är det dags att rösta grönt i EU-valet!
Att en av Sveriges absolut mest skickliga och handlingskraftiga politiker Isabella Lövin står överst på valberedningens förslag till EU-lista är lika givet som inspirerande. Hon har tillsammans med Carl Schlyter bevisat att det som svensk miljöpartistisk politiker går att göra verklig skillnad i Bryssel, och hennes insatser för en hållbar fiskepolitik är svåra att nog värdesätta. Hon har också varit den EU-politiker som kanske bättre än någon annan lyckats förklara för sina väljare vad grön politik är och innebär i realiteten. Att man själv får vara med på ett litet hörn i detta starka gäng som riksvalberedningen föreslår är också det förstås en ära. I januari avgör våra medlemmar hur listan ska se ut. Jag ser fram emot att framöver skriva mer om hur jag hoppas och tror att vi ska bygga upp ett grönt EU för framtiden!

Gabriel Liljenström
Grön kandidat till EU-parlamentet

Hela listan finns här:

http://news.cision.com/se/miljopartiet-de-grona/r/hela-forslaget-till-lista-i-eu-valet,c9488550

Hur lät vi det bli så kallt?

Jag antar att ni redan läst Bosse Löthéns berättelse idag om hur det är att behöva bli nekad ersättning av samhällets tryggetssystem. Och jag måste få diskutera det här med er.

Hur tillät vi Sverige att bli så kallt? Hur lät vi oss köpa Alliansens berättelse om den stora mängden bidragsfuskande som legitimerade denna häxjakt på människor - som behöver samla all kraft i världen att bli friska och starka? Hur bidrog du och jag till att släppa fram det här misstänkliggörandet mot varandra - för jag antar att vi måste ha missat att säga ifrån, att vi själva någonstans lät det här hända utan att protestera tillräckligt högt? När vi ska ställa om Sverige till att bli ekologiskt hållbart måste det också vara socialt hållbart. Annars är alla våra ansträngningar förgäves. Humanismen tycks sällan varit så svag - det är dags att vi återupprättar det mänskliga, empatiska samhället. Och trygghetssystemet är en av dess grundbultar. Det får kosta vad det vill. Priset vi nu får betala - i form av människor som tappar hopp, livslust och värdighet - är så mycket högre.

Läs Bosse Löthéns artikel här:

Inga enkla vägar kvar, men några nödvändiga

Igår skrev jag om behovet av att lyfta miljö- och klimatarbetet till en ny nivå. Om världen vore en patient med en allvarlig cancerdiagnos tar vi fortfarande fram nya alvedonkartor för att råda bot på patientens åkomma. Jag efterfrågade förslag på hur vi ska få människor att se och förstå, men också vilja ställa om samhället i en betydligt ambitiösare takt än vad som nu görs. I det här inlägget tänkte jag kortfattat sammanfatta vilka principer jag tror att en sådan omställning måste vila på, oavsett vilka lösningar det är vi väljer.

Med mer demokrati, inte mindre.

Människor som tvingas göra saker mot sin vilja och utan att ha förstått varför, tenderar att bli passiva och oengagerade, eller bjuder på en kraftfull motreaktion. Jag har hört några argumentera för "mer straff och kontroll" eller kanske till och med en liten "grön diktatur" för att få saker gjorda i rätt tid. Tvärtom är jag övertygad om att med världshistoriens största utmaning framför oss så behöver vi få alla människor vi kan att bli delaktiga i det här arbetet - att tänka fritt och stort, agera insiktsfullt och inte minst tillsammans. Det gröna perspektivet kan inte särskiljas från det demokratiska gräsrotsperspektivet. Risken är annars att de förändringar vi tvingar fram på kort sikt, bara leder till en ännu större baksmälla - på lång sikt. 

Med en öppnare värld, inte en mer sluten.

Vi går mot en ny folkvandringstid. I takt med att resurserna minskar, eller att vissa områden blir obeboeliga så kommer vi behöva ge plats åt många fler. Resta murar leder till större oförståelse, mindre samarbete, sämre kunskapsutbyte och fler krig. Det är inte alltid kortsiktigt lätt och billigt att vara öppen för omvärlden, men långsiktigt är det alltid svårare, dyrare och inte minst omänskligare att stänga den ute. Det kommer att behöva investeras och uppoffras en hel del för att skapa ett samhälle som förmår ge plats åt betydligt fler människor än vad vi är vana vid. Men vi får inte glömma bort att det just är en investering, och inte en kostnad. Och att bo i ett land som människor vill fly till och inte ifrån är, som sagt, ett privilegium.  

Med fundamental jämställdhet och rättvisa som grund

      Jämställdhet och rättvisa handlar inte om ädla principer. Det handlar om ren och skär logik och fakta: ojämställda och orättvisa samhällen är mer ohållbara - ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Ju fler människor som samhället ser, desto fler ser samhället som sitt eget. Det handlar också om att bryta med en kultur som premierat den vita mannens norm framför andra. En kultur där bilismen, köttkonsumtionen och de stora konsumtionsprojekten - alla enorma miljöbovar och alla tungt överrepresenterade av män - ses som självklara rättigheter, inte som privilegier som uppenbarligen inte längre är hållbara.  

      Genom att sätta människans långsiktigt bästa i första rummet

      Miljö- och klimatarbetet handlar inte om att rädda världen. Det handlar om att rädda människan. Det handlar inte heller om att rädda marknaden, ekonomin eller nationen. Det handlar om att rädda människan. Det här betyder inte att vi kan fortsätta hugga ned regnskog, släppa ut mer avgaser, ta död på fler arter eller fortsätta rovdriften på naturen. Tvärtom. Livet på jorden har överlevt många katastrofer förr. Människan har det inte. Det är inte livet som får problem att anpassa sig till en helt ny värld med helt nya existensvillkor. Det är människan. Att vi idag har hamnat där vi är har dels handlat om att särintressen gett sig själva rätten att styra i vilken riktning världen ska gå. Särintressen som inte är ett dugg intresserade av människans långsiktiga väl och ve. Dels att vi ibland har tillåtit särintressen att styra i vilken riktning vi har gått därför att vi själva tillhör dem. Det är dags att genomskåda särintressenas kortsiktiga agendor, och ge rum för allmänintressets långsiktiga. 

      Det måste ske med det goda livet i fokus.

Den gröna omställningen kommer att kräva materiella uppoffringar av oss alla. I slutändan handlar det dock om att skapa bättre liv, där vi återigen kan känna framtidstro och där vi gör oss betydligt mindre beroende av vår konsumtion för att må bättre. Därför är det också det goda livet och framtidstron som måste vara drivkraften framåt. Hur får man en människa att sluta röka? Jag har svårt att vi lyckas med allt läskigare etiketter och allt mer skrämselpropaganda. Jag har svårt att tro att man får en person att sluta röka genom att kalla dem för idioter. Lik förbaskat är det precis det vi ofta gör när det kommer till klimat- och miljöbovar. Jag gissar på att jag kan visa upp hur många hjärtskärande planscher på drunknande isbjörnar som helst för en bilåkare, utan att han säljer sin bil. Det är först när han upptäcker att hans cyklande kompisar både får bättre kondition och får ett billigare och bättre liv, som han bestämmer sig för att satsa på cykeln istället. Eller när politikerna sett till att gett så bra kollektivtrafik att det blir meningslöst att ens behålla den. Det är med den inställningen vi ska få folk att se värdet av en grön omställning.

För mig är detta en slags sammanfattning av de gröna principer mitt politiska engagemang vilar på. För mig är dessa principer fundamentala som jordmån, för att jag ska vilja vara med i ett framtida förändringsarbete. Så, vad säger ni själva. Klarar vi miljö- och klimatutmaningen utifrån dessa principer? Håller ni med? Är jag naiv, eller cynisk? Tankar och funderingar mottages tacksamt! 

Det finns inga enkla vägar kvar

Det är en sådan där regnig höstdag då de dystra artiklarna om världens tillstånd haglar tätt i mitt facebookflöde, och då jag fått alltför många frågor av vänner vad vitsen med allt är när det finns så mycket att göra och så lite hittills har gjorts. Ja, hur svarar man på en sådan fråga?   

Jag var och föreläste om klimatförändringarna för en gymnasieklass på Katedralskolan i Uppsala för några år sedan. Reaktionen från de allra flesta i klassrummet efter filmen liknade vad jag sett under hela föreläsningsturnén. Några var ointresserade av ämnet. Några ville diskutera tekniklösningar. Många sade att de hade hört det förut och frågade när lektionen var slut.

Men så var det en tjej. Hennes reaktion glömmer jag aldrig. Hon stirrade på mig en kort stund. Sedan reste hon sig plötsligt upp, såg sig omkring, och utbrast: ”Men hallå! Fattar ni inte? Vi måste ju göra om hela skiten! Allting har ju blivit fel!”

Jag minns inte vad hon eller jag gjorde eller sade sedan. Jag minns bara känslan av att ha fått se en insikt gå hela vägen in i hjärtat på en människa som plötsligt förstod att hon blivit förd bakom ljuset. Hon hade hela tiden levt med övertygelsen om att allt var som det skulle, och att vår värld var den bästa av världar och att saker skulle fungera som de alltid hade gjort i resten av hennes liv. Och så plötsligt rämnade den där trygga världen under hennes fötter. Det gjorde henne arg, och det gjorde henne engagerad. Jag är så nyfiken på vad hon gör idag. Vad hon gjorde av den insikten.

Jag får som sagt mail och telefonsamtal av människor som precis råkat ut för den där känslan, eller som fortfarande – likt jag själv gjorde i många år – lever kvar i den. En känsla av att världen blivit trasig. De har läst om utfiskade hav. Om matbrist och jorderosion, om peak oil och peak everything, om bidöd och fågeldöd. Om den orättvisa världsekonomin som låter några få allt, och andra inget. De har kanske läst några framtidsscenarios från FN:s klimatpanel. Och den vanligaste frågan man ställer sig är: men varför gör vi inte mer för att lösa detta?

Ja, hur ska vi göra mer? Hur ska vi få igång de nödvändiga förändringar som behöver göras? 

Jag slänger ut den frågan till er, därför att jag tror att ni har många kloka svar. Jag vill inte ha en lista på allt som behöver göras. Jag har mängder av sådana listor. Det finns tillräckligt med forskning, idéer, tankar och förslag på vad som måste göras för att sysselsätta folk i hundra år framöver. Vi har lokaliserat problemen, och många kloka lösningar är också påtänkta. Men om vi vore patienten som precis fått en allvarsam diagnos – med ett löfte om att ha en hyfsad chans att bli friska om vi bara bestämmer oss för att radikalt ställa om våra liv – hur får vi patienten att vilja göra det, trots ovissheten om det verkligen blir bättre? Med tvångsvård? Med mer kunskap? Med mutor eller hot? Vi har insett att det inte finns några enkla vägar kvar, men vilka är alternativen, och vilket alternativ tror ni kan ge mest? Jag tänkte komma med några tankar om detta i veckan. Men först vill jag höra er syn på saken! 

Lämna gärna kommentarer, eller skriv i facebookflödet. 

Ett val om värderingar

- Du och din kompis köper varsin skraplott. Du vinner tusen kronor, medan din kompis inte vinner någonting. Vad gör du?

Den här frågan fick jag och mina kompisar på en filosofilektion i gymnasiet, och den kom att ge mig en viktig tankeställare. I klassrummet visade det sig nämligen att det nästan fanns lika många åsikter som det fanns klasskamrater. Några ansåg att saken var given: den som hade vunnit skulle givetvis få behålla alla pengar. Någon annan ansåg att man borde ge bort pengarna, så att ingen behövde fundera på om det var orättvist eller inte. En tredje ansåg att man skulle dela pengarna på hälften, eftersom de trots allt skrapat lotterna tillsammans. Det handlade, kort sagt, om värderingar.

Ibland när man lyssnar på politiska debatter kan man få för sig att värderingarna sedan länge är ett utagerat fenomen. Att det bara handlar om vem som har tillgång till bäst siffror, och de mest kreativa förändringsförslagen. Statistik kastas fram från höger och vänster - oftast motstridiga och nästan alltid med syftet att bevisa sin egen förträfflighet och de andras uselhet. Det man glömmer bort är att om det bara hade handlat om siffror och vetenskap så hade vi inte behövt ha politiska val. Då hade det räckt med att man lät intelligenta tjänstemän eller datorer styra samhället.

Vad väljarna ser i partiledardebatterna är dessvärre inte sällan ett gäng alltför likartade herrar som bråkar om huruvida en procentsats hit eller dit ska ge mer jobb. Ingen orkar kolla upp om siffrorna och löftena faktiskt stämmer. Och faktum är att det är inte är särskilt lätt att ta reda på det heller, ens för den som vill. Att sia om framtiden är en historiskt svår konst. Därför är det så viktigt att vi vågar tala om värderingar.

Om man vågar tala om värderingar måste man nämligen också tala om prioriteringar. Till exempel: Jag prioriterar att släppa in fler människor i Sverige och Europa framför att behålla mer pengar och resurser åt oss som har privilegiet att redan vara födda här. Det är inte säkert att jag behöver prioritera, men om jag måste så kommer jag att prioritera just så. Det spelar ingen roll vilka siffror någon kommer med - vare sig till min åsikts fördel eller nackdel. Jag kommer alltid anse att människor som flyr, eller människor som drömmer om att få bygga sig ett nytt liv i Europa, kortsiktigt eller långsiktigt, ska vara välkomna hit. Det är ett ställningstagande som vilar tryggt på min värdegrund. Och på samma sätt kan man fortsätta - ställningstagande för ställningstagande. I vissa fall kan enstaka åsikter ändras, om jag skulle få väsentligt ny information. Men när jag väljer parti, och när jag röstar, gör jag det utifrån vilket parti som har bäst värderingar.

Är man beredd att dela med sig för att fler ska få komma in i värmen? Anser man att dagens samhällsklyftor är rimliga och rättvisa? Anser man att vi har ett mindre eller större ansvar för kommande generationer? Det var svaren på sådana frågor som fick mig att bli medlem i Miljöpartiet för fem år sedan. Och jag hoppas att ingen nöjer sig med mindre än att få svar på den här sortens frågor i valen 2014

Med små fönster ut mot verkligheten

Det är lätt att tappa perspektiven.

Från mitt kontor på Hantverkargatan har jag utsikt över ett soligt och grönt Kungsholmen. På mitt bord ligger buntar av A4-papper med ärenden som kan komma att få en stor inverkan på Stockholms invånare resvanor för en lång tid framöver. Det handlar om hur tunnelbanan ska byggas ut, hur skärgårdstrafiken ska utformas, hur biljettsystemen kan göras bättre och tillgängligare. Idéer som tillsammans, steg för steg handlar om att försöka göra våra liv som resenärer enklare och smidigare, men framför allt göra regionen långsiktigt mer hållbar. Det börjar bli bråttom nu.  

Varje morgon slår jag upp tidningen för att leta efter nya trafiknyheter. Idag glömde jag för en kort stund bort min uppgift. Läckor från den kommande klimatrapporten från FN pekar åter igen på att läget är allvarligt. Extremt allvarligt. Katastrofalt allvarligt. Den visan har jag hört så många gånger nu att den knappt ens går in i mig längre. Inte som den gjorde den där första gången då jag faktiskt förstod vad som stod på spel. Arktis smälter…okej...försurade hav…ajdå…kollapsande ekosystem…usch…och så skogsbränderna…svettigt. Kaffet är slut. Telefonen ringer. Jag förlorar mig i de betryggande pappershögarna igen med rapporter om trafikströmmar och resvanor – frågor som jag faktiskt klarar av att hantera. 

I eftermiddag ska jag på ett seminarium om länsplanen för Stockholm. Det är helt enkelt en skiss på hur den här staden med omnejd ska byggas och utformas under de kommande årtiondena. I den står det välformulerade ord om att det är viktigt att ta miljöhänsyn, att det är viktigt att göra staden mindre sårbar osv. Men inte ett ord om den verklighet som forskarna - som bara sitter några kilometer härifrån - hävdar kan vara vår om bara några årtionden. 

I ljuset av detta framstår vissa saker som obegripliga. Att den moderatstyra Alliansen kan lägga över 60 miljarder på en 2 mil lång biltunnel i Stockholm som för länge sedan spelat ur sin roll och som kommer att dränera skattebetalarnas investeringsutrymme för en lång tid framöver, för att nämna ett exempel. Att det fortfarande är billigare att ta bilen till Göteborg än att åka pendeltåg med barnfamiljen tur och retur från Nynäshamn, för att nämna ett annat. Och att ingen av de inbjudna talarna på seminariet i eftermiddag med största sannolikhet kommer att nämna ett ord om en klimatrapport som borde få alla att sätta kaffebrödet i halsen, bli vegetarianer, lämna bilen hemma och ägna resten av sina liv att försöka säkerställa att jorden kan bli beboelig för nästkommande generation, för att nämna ett sista.

Det är som sagt lätt att tappa perspektiven. Jag slänger blicken mot en rapport om stockholmarnas resvanor. Det tycks som att bilåkandet har minskat något. Ett litet steg för människan. Ett litet steg för mänskligheten. Men kanske början på ett större steg mot en klokare och mer hållbar värld? Jag bestämmer mig för det, och går och hämtar en ny kopp kaffe. 

Det är på tiden att vi pratar om våra kroppar.

Jag har inte hunnit blogga på ett tag, och hade tänkt lägga all form av verksamhet på nätet åt sidan under sommaren. Men så blev jag krasslig och har legat hemma några dagar i feber. Vad gör man då? Jo man läser, lyssnar på radio och varvar detta med ett förstrött surfande på mobilen. Lite Instragram. Lite Tumblr. Lite Facebook och Twitter. Vad är det för värld jag möter där egentligen? Jag skulle kunna dela upp det i tre kategorier. Åsikter. Familjeliv. Och kroppar. Om åsikterna och familjelivet har jag inget att anmärka. Det är om kropparna jag vill tala om. Det går en epidemi genom Sverige som har en positiv och en negativ sida. Kroppsfixeringen är dock dess gemensamma nämnare. Jag själv är en person som har ägnat väldigt mycket tid åt min kropp. Dels för att jag levt med en kronisk sjukdom som fordrar uppmärksamhet på kost och leverne. Men också för att jag som tonåring, liksom de flesta andra, levde med ett konstant kroppsmedvetande. Man oroade sig ofta för hur man såg ut, eftersom det påverkade hela ens vardag. Skolkorridorerna var en catwalk för både killar och tjejer, där snyggast och coolast inte alltid vann, men där den som inte levde upp till standarden eller normen genast blev förlorare.

Jag vågar inte tänka på hur det skulle vara att vara 14 idag. Inte bara är korridorerna, skolgården och den ökända skolkatalogen en uppvisning i såväl mode som form. När du kommer hem och kollar instagram och facebook, sköljs du över av en tsunami av deffade, bulkade och tonade kroppar. Jag räknar också matfixeringen dit. Bild efter bild: pulver, tillskott, köttbitar och tabletter.  Varannan vecka ska du äta tills du spyr. Sen är det dags att deffa: svält dig tills ådror och senor tränger ut genom huden.

Och jag undrar varför vi inte pratar om det här. Jag minns anorexi- och bullemidebatten på 90-talet. Jag minns hur vi hade samtal i våra klassrum om hur sjuk man kunde bli, jag minns kritiken mot H&M-affischerna, kuratorerna som kom in och berättade hur man kunde få hjälp mot bullemi och anorexi. Men det känns som att vi har resignerat inför det som just nu pågår. Eller så vet vi fortfarande inte riktigt vad det är vi ser. För det är inte bara de unga som är besatta av sina kroppar. Föräldrarna är det också. Hur skulle vi kunna begära att tonåringarna ska lägga ned mindre tid på att se sig i spegeln, när så mycket av vår vuxna tillvaro numera handlar om samma sak? Vi kan kalla det för mycket: ”hälsotrend” eller ”träningsintresse” t.ex. Hälsa och träning är två fantastiska saker. Alla som mår bra och har en allsidig och rolig träning räcker upp en hand: fortsätt med det! Fortsätt vara goda förebilder. Träning har massor av positiva effekter, och ingen är ledsen för att allt fler överger konsumtion av skräpmat och stillasittande för ett sunt och aktivt liv. Men den negativa sidan är att vi fastnar i en narcissistisk spiral där kroppsmedvetande går över i kroppsfixering och kroppsdesperation. När all din fritid går åt till att trimmar, maxa, tona, deffa eller investera i din kropp – så har du ingen tid att ägna åt dina känslor, tankar, funderingar och din livsåskådning.

Idag rapporterades att antal självmord ökat dramatiskt i Stockholm. Jag har inga som helst kvalifikationer för att våga mig på några teorier om varför så är fallet, men jag skulle inte alls bli förvånad om det hade något med vår tids självbilder att göra. Hade det varit en hälsotrend vi såg i Sverige hade vi sett lika många som talade om vikten av att ge sig själv vila och sömn, lugn och ro, rätten att se ut och leva som de vill, som av träning och jakten på nya rekord. Att vara hälsosam är att hitta en balans, och det jag möts av på sociala medier är i mina ögon ingenting balanserat. Jag tycker att det är på tiden att vi pratar om våra kroppar.  Eller varför vi pratar så mycket om dem.

De tre viktigaste frågorna för framtidens skola

Skolans största tillgång och skolans största problem är att alla har en relation till den.

Under åtminstone nio långa år av våra liv tillbringade vi en större del av vår vakna tid i skolvärlden än i hemmet, vissa lärare såg vi kanske oftare än våra egna föräldrar och syskon. Därför blir det inte bara ett politiskt, utan ett existentiellt trauma när vi får höra om skolans kris och förfall, om ungdomarnas okunskaper och lärarnas bristande kompetens. Vi ser framför oss bilder som påminner om våra egna barn- och ungdomsupplevelser. Och så får vi för oss att vi alla kan "rädda den". Jag är övertygad om att de enda som kan rädda den, om den nu överhuvudtaget behöver räddas är eleverna och skolpersonalen själva. När Miljöpartiet nu har tagit upp den efterlängtade fighten mot Björklunds föråldrade och förblindade skolpolitik finns det tre politiska frågor som jag skulle vilja att vi vågade ta tag i, men som naturligtvis kommer att bli tuffa att driva. Alla handlar om att ge mer makt till skolpersonal och elever, liksom att göra skolmiljön tryggare och lugnare. 

För det första: försök att till varje pris få till en historisk uppgörelse med de andra partierna efter valet. En uppgörelse där vi låter skolan vara under åtminstone tre mandatperioder. En ”new school deal” där vi lovar varandra att skolan ska vara en skyddad zon från såväl klåfingriga politiker som ideologiska agendor under en bra tid framöver, och att vi måste börja låta skolans skötas och utvecklas av de som förstår sig på den bäst: lärarna, eleverna och skolpersonalen.

För det andra: våga tala om elefanten i vardagsrummet. Vi är mitt uppe i en informationsrevolution! Eleverna har tillgång till fler föreläsningar, böcker, provuppgifter och annat lektionsmaterial på nätet, än vad någon enskild skola någonsin kommer vare sig orka eller ha råd att hosta fram. Se detta som en tillgång, inte som en belastning.  Våga diskutera lärarutbildningarnas innehåll på ett friare sätt. Avsätt nya forskningspengar för ny pedagogik och didaktik – våga sedan låta lärarna tillämpa de nya metoder man med forskningen tar fram!

För det tredje: Vi har aldrig haft ett större behov av en väl fungerande skoldemokrati. I takt med att den tekniska utvecklingen alltid gör att skolpolitikerna och tjänstemännen ligger efter såväl lärare som elever, så måste vi vända på organisationspyramiden. Det vi politiker faktiskt kan göra för skolpersonal och elevers väl och ve är att diskutera hur vi ska skapa världens bästa arbetsmiljö för lärare och elever. Vi ska inte nöja oss med mindre. Arbetsmiljön vågar jag påstå är det största hindret för elevernas kunskapsinhämtning, för lärarnas ork och motivation och för skolans förtroende som arbetsplats och läroplats. Våga tänka fritt och nytt, men inte nödvändigtvis stort och dyrt.

Dessa tre punkter handlar alla om att ge mer makt åt de som faktiskt tillbringar sin tid på arbetsplatsen, och mindre makt åt oss som tror att vi vet något om den. Det handlar om att förstärka skolans kraft som en kreativ plats, inte som en kunskapsfabrik. Slutligen: läs min före detta lärare och arbetskollega Ola Håkanssons inlägg om skolan. Där står återigen förtroendet, tilliten och arbetsmiljön i centrum - snarare än mer disciplin, resurser och högre löner. Har jag rätt eller fel? Diskutera gärna här på bloggen! 

Därför drar jag tillbaka min kandidatur till PS.

Idag bestämde jag mig för att dra tillbaka min kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.

Anledningen är helt enkelt att jag från och med juni kommer att vara anställd av Miljöpartiet i Stockholms läns landsting som politisk sekreterare fram till årsskiftet. Att sitta på dubbla stolar – som anställd i Stockholm och med ett politiskt uppdrag för hela landet – insåg jag är allt annat än föredömligt, om det så bara gäller för en begränsad tid. Idag finns det inga stadgar eller regler som förhindrar mig från att sitta på två stolar – alltså att agera både tjänsteperson i ett landsting och förtroendevald i exempelvis PS. Det är upp till mitt goda samvete att själv avgöra om detta kan bli ett problem. När lojaliteterna spretar åt olika håll, är jag rädd för att man varken blir bra på att agera det ena eller det andra. I takt med att Miljöpartiet växer och får allt mer att säga till om, tror jag att vi måste bli bättre på att skapa tydligare riktlinjer för hur många, och vilka slags stolar man faktiskt kan sitta på samtidigt. Inom politiken är risken alltid stor att svängdörrarna mellan olika intressen blir för välsmorda. Rent teoretiskt kan jag vara både lobbyist, tjänsteperson och politiker på samma gång. På sikt urholkar detta förtroendet, såväl för personen i fråga, som för hela partiet och i förlängningen politiken i stort. Därför gör jag nog alla – inklusive mig själv – en tjänst genom att vänta med att kandidera till ett så fint uppdrag. Vänta tills att jag bara har en lojalitet att värna: den gentemot partiets alla medlemmar. 

Vi ses på kongressen!