Hejdå Sverige?

Med 10 dagar kvar till valet har mardrömmarna börjat bli allt fler och nattsömnen allt sämre. Bilderna som förföljt mig den senaste tiden har underblåsts av opinionsundersökningar som pekar på att sannolikheten för att Sverigedemokraterna blir Sveriges tredje största parti är större än att Miljöpartiet blir det. Och därmed skulle ett nytt kapitel skrivas i Sveriges historia. Hittills har vi nog varit många som aktivt förträngt vad ett sådant kapitel skulle innehålla. Men alltfler jag möter ute i valrörelsen börjar att visualisera det, och vill diskutera det med mig ute på gator och torg. 

Att vara Sveriges tredje största parti är förenat med vissa privilegier, hur litet partiet än må vara. Tro mig, jag har själv varit med två gånger i ett sådant parti - först med Folkpartiet i valet 2002, och sedan valet 2010 också med Miljöpartiet. Det tredje största partiet sätter en slags skuggagenda för det ideologiska Sverige - bortom maktpartierna S och M, och är förenat med såväl ett visst rättmätigt självförtroende som ett visst politiskt högmod. Epitetet ”Sveriges tredje största parti” följer med, varthelst man debatterar och för politiska samtal. Du får tillsätta Sverige 2:a vice talman som inte sällan får hålla i klubban i riksdagen och representera Sverige i officiella sammanhang. Du kan med kraften av din position hävda din rätt att delta i debatter som inte alltid framstår som självklara för just ditt parti att vara med i. Och det är en angenäm position att bedriva en valrörelse från. Ditt parti och din partiledare ses som klättrande stjärnor, samtidigt som man inte riktigt behöver drabbas av det strålkastarljus som faller på det största eller näst största partiet.

Hade Sverigedemokraterna varit vilket parti som helst hade jag kunnat unna dem det. Som miljöpartist vill jag givetvis att vi ska få fortsätta hålla i bronspokalen, men kan som en god spelare acceptera att lämna över den till vilket annat parti som helst som förmår dela en enda grundläggande doktrin: Sverige ska bli ett bättre land för människor att leva i, inte ett sämre. En doktrin som delas av såväl piratpartister och feminister som vänsterpartister och kristdemokrater. Men detta är inte vad Sverigedemokraterna går till val på. Det var ju inte det Jimmie Åkesson sade. Han sade, allra senast i Ekots partiledarintervju: ”Ett sätt att minska invandringen är att göra Sverige mindre attraktivt”. Och därmed skulle alltså ett nytt kapitel skrivas i svensk historia. För första gången skulle Sveriges tredje största parti vara ett parti som öppet och stolt går till val på att göra Sverige sämre, för vissa människor, att bo i. När den nya riksdagen öppnas kan vår 2:a vice talman heta exempelvis Björn Söder. En man som så sent som 2009 skanderade på SD:s landsmöte ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”, eller som 2007 talade om Pridefestivalen i följande ordalag: ”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo- bi- och transpersoner skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala”. Glömde jag att säga att han nu är partisekreterare för ett parti som har 11% i opinionsmätningarna? 

Jag försöker slå bort mardrömmarna. Vi har fortfarande tio dagar på oss att ändra på historien. Men faktum är att lyckas vi inte kan vi säga hejdå till Sverige. Hejdå till det land såsom vi har känt det sedan krigets dagar. Ett land som ständigt strävar efter att bli bättre för alla, oavsett vem du är, vart du kommer ifrån, eller varthelst du ska. 

Och så röstar ni grönt i EU-valet!

I maj, mina vänner, är det dags att rösta grönt i EU-valet!
Att en av Sveriges absolut mest skickliga och handlingskraftiga politiker Isabella Lövin står överst på valberedningens förslag till EU-lista är lika givet som inspirerande. Hon har tillsammans med Carl Schlyter bevisat att det som svensk miljöpartistisk politiker går att göra verklig skillnad i Bryssel, och hennes insatser för en hållbar fiskepolitik är svåra att nog värdesätta. Hon har också varit den EU-politiker som kanske bättre än någon annan lyckats förklara för sina väljare vad grön politik är och innebär i realiteten. Att man själv får vara med på ett litet hörn i detta starka gäng som riksvalberedningen föreslår är också det förstås en ära. I januari avgör våra medlemmar hur listan ska se ut. Jag ser fram emot att framöver skriva mer om hur jag hoppas och tror att vi ska bygga upp ett grönt EU för framtiden!

Gabriel Liljenström
Grön kandidat till EU-parlamentet

Hela listan finns här:

http://news.cision.com/se/miljopartiet-de-grona/r/hela-forslaget-till-lista-i-eu-valet,c9488550

Ett val om värderingar

- Du och din kompis köper varsin skraplott. Du vinner tusen kronor, medan din kompis inte vinner någonting. Vad gör du?

Den här frågan fick jag och mina kompisar på en filosofilektion i gymnasiet, och den kom att ge mig en viktig tankeställare. I klassrummet visade det sig nämligen att det nästan fanns lika många åsikter som det fanns klasskamrater. Några ansåg att saken var given: den som hade vunnit skulle givetvis få behålla alla pengar. Någon annan ansåg att man borde ge bort pengarna, så att ingen behövde fundera på om det var orättvist eller inte. En tredje ansåg att man skulle dela pengarna på hälften, eftersom de trots allt skrapat lotterna tillsammans. Det handlade, kort sagt, om värderingar.

Ibland när man lyssnar på politiska debatter kan man få för sig att värderingarna sedan länge är ett utagerat fenomen. Att det bara handlar om vem som har tillgång till bäst siffror, och de mest kreativa förändringsförslagen. Statistik kastas fram från höger och vänster - oftast motstridiga och nästan alltid med syftet att bevisa sin egen förträfflighet och de andras uselhet. Det man glömmer bort är att om det bara hade handlat om siffror och vetenskap så hade vi inte behövt ha politiska val. Då hade det räckt med att man lät intelligenta tjänstemän eller datorer styra samhället.

Vad väljarna ser i partiledardebatterna är dessvärre inte sällan ett gäng alltför likartade herrar som bråkar om huruvida en procentsats hit eller dit ska ge mer jobb. Ingen orkar kolla upp om siffrorna och löftena faktiskt stämmer. Och faktum är att det är inte är särskilt lätt att ta reda på det heller, ens för den som vill. Att sia om framtiden är en historiskt svår konst. Därför är det så viktigt att vi vågar tala om värderingar.

Om man vågar tala om värderingar måste man nämligen också tala om prioriteringar. Till exempel: Jag prioriterar att släppa in fler människor i Sverige och Europa framför att behålla mer pengar och resurser åt oss som har privilegiet att redan vara födda här. Det är inte säkert att jag behöver prioritera, men om jag måste så kommer jag att prioritera just så. Det spelar ingen roll vilka siffror någon kommer med - vare sig till min åsikts fördel eller nackdel. Jag kommer alltid anse att människor som flyr, eller människor som drömmer om att få bygga sig ett nytt liv i Europa, kortsiktigt eller långsiktigt, ska vara välkomna hit. Det är ett ställningstagande som vilar tryggt på min värdegrund. Och på samma sätt kan man fortsätta - ställningstagande för ställningstagande. I vissa fall kan enstaka åsikter ändras, om jag skulle få väsentligt ny information. Men när jag väljer parti, och när jag röstar, gör jag det utifrån vilket parti som har bäst värderingar.

Är man beredd att dela med sig för att fler ska få komma in i värmen? Anser man att dagens samhällsklyftor är rimliga och rättvisa? Anser man att vi har ett mindre eller större ansvar för kommande generationer? Det var svaren på sådana frågor som fick mig att bli medlem i Miljöpartiet för fem år sedan. Och jag hoppas att ingen nöjer sig med mindre än att få svar på den här sortens frågor i valen 2014