Doktorn som patienten glömde

Låt oss säga att du var kedjerökare och du gick till doktorn för en illavarslande hosta.
Låt oss säga att doktorn gav dig en allvarlig diagnos och bad dig att genast sluta röka om du ville få se dina barnbarn växa upp.
Låt oss säga att du gick hem och funderade, kom tillbaka till doktorn, och sade: "Nej doktorn, jag kan inte lägga av med rökandet. Däremot tänkte jag skära ned från två paket om dagen till typ ett. Men jag kanske tar några extra cigg vissa kvällar när det känns lite jobbigt, så det blir nog typ bara ett halvt paket jag minskar med."

Ungefär så är EU:s reaktion på den befintliga klimatforskningen. Under natten gjorde EU:s stats- och regeringschefer upp om vilka klimat- och energimål som ska gälla till år 2030. Överenskommelsen landade i 40 procent minskning av utsläppen, 27 procent förnybart och 27 procent energieffektivisering. Polen får dessutom några extra utsläppsrätter alldeles gratis, så de inte behöver göra någon större ansträngning alls.

Så här sade professor Johan Rockström om målen i somras:
 "– Det enkla svaret är att vi med god säkerhet vet att världens utsläpp av växthusgaser måste minska med i storleksordningen 80 procent till 2050 jämfört med 1990. Och för att vi ska ha en chans att nå dit så behöver EU ha ett mål på minst 60 procent till 2030. Det är ett absolut minimum och det är helt nödvändigt om man tar hänsyn till det faktum att det kommer vara nio miljarder människor på jorden 2050 och att världsekonomin kommer tredubblas till dess.

 – Men sedan finns det också en analys som pekar på att inte ens det räcker, på långa vägar. För om det visar sig, vilket allting tyder på, att vi samtidigt rör oss mot sex miljarder människor som år 2050 kommer ha en genomsnittlig köpkraft som en europé – det vill säga, om vi bejakar rätten till utveckling i Kina och i Indien, i de afrikanska nationerna och i Latinamerika – då behöver EU nå 100 procent till 2030."
(http://www.supermiljobloggen.se, 2014-10-24)

Frågan är om den fjöniga minskningen EU-länderna åtagit sig överhuvudtaget får någon effekt på det globala klimatet. Och varför skulle något annat land med sämre ekonomi och resurser än EU-länderna anstränga sig att göra en större insats än EU? Vi har trots allt aldrig haft bättre förutsättningar att göra en omställning.  Det känns kort sagt som att den allvarligt sjuke patienten glömt doktorn.

Och så röstar ni grönt i EU-valet!

I maj, mina vänner, är det dags att rösta grönt i EU-valet!
Att en av Sveriges absolut mest skickliga och handlingskraftiga politiker Isabella Lövin står överst på valberedningens förslag till EU-lista är lika givet som inspirerande. Hon har tillsammans med Carl Schlyter bevisat att det som svensk miljöpartistisk politiker går att göra verklig skillnad i Bryssel, och hennes insatser för en hållbar fiskepolitik är svåra att nog värdesätta. Hon har också varit den EU-politiker som kanske bättre än någon annan lyckats förklara för sina väljare vad grön politik är och innebär i realiteten. Att man själv får vara med på ett litet hörn i detta starka gäng som riksvalberedningen föreslår är också det förstås en ära. I januari avgör våra medlemmar hur listan ska se ut. Jag ser fram emot att framöver skriva mer om hur jag hoppas och tror att vi ska bygga upp ett grönt EU för framtiden!

Gabriel Liljenström
Grön kandidat till EU-parlamentet

Hela listan finns här:

http://news.cision.com/se/miljopartiet-de-grona/r/hela-forslaget-till-lista-i-eu-valet,c9488550

Demokratins räddning heter politiskt mod

I senaste numret av Time figurerar Italiens premiärminister, den 68-årige teknokraten Mario Monti som omslagspojke, med de ödesmättade orden ”Can this man save Europe?” under hakan. Monti har, som artikeln låter förstå, inte bara Italiens öde i sina händer, utan i förlängningen också hela Europas, eftersom en ekonomisk härdsmälta i Italien har kapacitet att sinka hela det europeiska unionssamarbetet. Faktum är att Monti hittills har gjort ett tämligen bra jobb – räntan på italienska statsobligationer har sjunkit med 1.5 % och flera europeiska ledare har hyllat sin nye kollega för sitt goda förnuft. Den polska centralbankschefen Marek Belka har till och med krönt honom till ”Det moderna Europas hjälte”. Men vilken utveckling symboliserar den nye italienska ledaren egentligen?

Utan att dra några ytterligare paralleller har denne politiskt oberoende teknokrat, i likhet med romarrikets Caesar, av ett unikt enigt parlament getts ansvaret att genomföra tuffa reformer och svåra beslut, i brist på politiskt mod och förnuft från Italiens väljarkänsliga och populistiska partier. Detta steg bort från demokratiska beslutsprocesser och folkvalda ledare är dessvärre en utveckling som vi lär få se mer av, om våra folkvalda ledare inte klarar av att på ett trovärdigt sätt erbjuda lösningar på de jättelika problem vi står inför. Vi har redan sett tendenser till detta i EU – där man på fullt allvar i alla politiska grupper diskuterar att frångå både fördrag och folkomröstningar för att få tillstånd snabba lösningar på de växande utmaningarna unionen står inför. I kristider sjunker värdet på demokrati snabbt, och alltfler på både höger- och vänsterkanten stämmer in i kören av röster som tror att undantagstillstånd från demokratiska beslutsprocesser kan rädda situationen. Risken är dock att ett undantagstillstånd snart blir permanenterat och svårt att navigera tillbaka från – historien har gett oss alltför många exempel på detta.

Det är ett omistligt faktum att demokratin kan bli ett tillfälligt och flyktigt paradigm i den västerländska historien, om våra folkvalda politiker inte fattar mod och vågar tala om trovärdiga och långsiktiga lösningar, snarare än populistiska åtgärder på kortsiktiga problem. Här har media ett stort ansvar att fylla: snarare än att lyfta det politiska spelet, de retoriska figurerna och de små felstegen, måste man orka skärskåda de ideologiska och politiska förutsättningarna att hitta långsiktiga lösningarna på nutidens och framtidens problem. Väljarna måste kunna skattas så pass högt att man faktiskt tror på möjligheten att få förtroendet att genomföra utmanande reformer, utan att behöva ljuga folk i ansiktet eller kringgå demokratiska principer. Här har den gröna rörelsen en viktig roll att fylla. Vi har nog med kunskaper om de allvarliga bristerna i det nuvarande ekonomiska systemet, i dagens konsumtionssamhälle och i den fossila/nukleära energipolitiken för att inse att det inte är hållbart att fortsätta som vi gör. Vi anser oss dessutom ha unika och goda lösningar – om än så utmanande - på många av de problemen vi pekar på. Därför är det också vår plikt att våga tala om detta. Demokratins räddning heter politiskt mod.

En grön lösning på eurokrisen?

Det har nu gått en vecka sedan jag kom hem från European Green Partys kongress i Paris, och för första gången sedan dess har jag nu haft tid att i lugn och ro försöka sammanfatta erfarenheterna därifrån. Mer än något bjöd kongressen på en god grundkurs i grön ideologi och EU-politik, men kanske än mer bjöd den på en betydligt mer avancerad kurs i förhandlingsteknik och diplomati, då meningskiljaktigheterna inom det europeiska gröna partiet föga förvånande ibland visade sig vara stora.

EGP - en ung federation
EGP har i sin nuvarande form bara sju år på nacken (2004) och är därmed en tämligen ung federation, med alla de möjligheter och barnsjukdomar som detta för med sig. Inte särskilt överraskande har de gröna partierna i Frankrike och Tyskland tyngst röst och flest närvarande delegater i EGP. Därmed sätter dessa medlemspartier också en överväldigande prägel på såväl den politiska agendan som den ideologiska interna debatten, trots de ytterliga dryga trettiotalet medlemspartier och tiotalet observatörsorganisationer som är med. Som svensk miljöpartist är det inte givet att man känner igen sig i så mycket mer än den gröna färgen och drömmen om en hållbar värld när man för diskussioner med partivänner från andra sidan Östersjön, men å andra sidan är detta också ett tecken på den mångfald som det gröna perspektivet för med sig. 

Fullt fokus på Parisdeklarationen
Det som skulle kommit att vara ett tema kring grön välfärdspolitik under namnet "The Social Dimensions of a Green New Deal", blev istället en akutinsatt förhandling kring ett dokument som skulle vara EGP:s svar på eurokrisen - den s.k. Parisdeklarationen, vilket också blev det överskuggande temat under hela kongressen. Tanken med Parisdeklarationen var givetvis god - det tyder på en stor politisk styrka när ett trettiotal medlemspartier från nästan lika många länder kan gå samman om ett offensivt politiskt program som svar på den europeiska ekonomiska krisen. Den överhängande frågan var dock om detta, utifrån de ideologiska skiljelinjerna, överhuvudtaget var möjligt. Den svenska delegationens svar var efter en snabb avstämning ett klart och tydligt nej - utifrån den starkt positiva synen på en federalisering av EU och de många demokratiska brister som förslagen i våra ögon innehöll, kunde vi inte se förslaget som tillräckligt bärkraftigt och "grönt" för oss att stå bakom.

Den svenska delegationen, här ensamma om att rösta grönt 

Grön federalism ur två perspektiv
Det utkast som presenterades för oss, drygt en vecka innan förhandlingarna, innehöll inte bara förslag på en kraftigt utökad budget för EU, utan också införandet av en europeisk valutafond - EMF, en europeisk finansiell stabilitetsfond - ESFS, samt de så ofta påtalade EU-obligationerna - "eurobonds", som medlemsländerna skulle uppmanas att investera i.  Ur ett svenskt grönt decentralistiskt perspektiv tycks dessa förslag svåra att försvara, men blir kanske mer förståeliga om man försöker se dem ur ett kontinentalt perspektiv kring vad EU som projekt faktiskt innebär och symboliserar. För flera medlemsländer - inte minst i öst och syd - har EU stått för en progressiv och lösningsinriktad politik som stått i bjärt kontrast mot ett nationellt klimat alltmer dominerat av kortsiktiga populister och korrupta tjänstemän. För dessa blir en ökad EU-budget med kraftfullare kontrollinstanser och större sanktionsmöjligheter en möjlighet att skynda på en positiv, hållbar utveckling i landet. I flertalet länder i väst är det snarare EU:s möjligheter att stå rustat mot det ökande trycket från privata särintressen som hägrar. Här ser man ett kraftfullt och välfinansierat EU som ett nödvändigt första steg för att kunna återreglera finansmarknad samt delar av banksektorn och därmed återföra den ekonomiska makten till folkvalda EU-politiker.

Grön politik i rätt riktning
I de lösningsförslag som lades fram fanns givetvis också stora delar väl värda att lyfta fram som goda och konstruktiva, också ur vårt svenska gröna perspektiv. Höjda klimatmål, progressiva skatter, ökade investeringar i den fossilfria energisektorn, införseln av "klimatrisk-index" samt gröna investeringsobligationer var några av de förslag som hämtats ur den s.k. "Green New Deal" och som den gröna gruppen i EU-parlamentet arbetat fram sedan ett par år tillbaka. Det var dessa förslag vi röstade för att behålla, men som dessvärre snabbt kom i skymundan av de drastiska federalistiska åtgärderna som övriga gröna partier såg som primära.

Framtida strategier för en grön europeisk politik
Personligen tror jag att vi i Miljöpartiet måste våga börja föra en fördjupad diskussion kring vad målsättningen ska vara med vår europeiska politik, och åtminstone söka medvetandegöra och problematisera de skiljelinjer som finns mellan oss och våra systerpartier i Europa, samt hur vi ska förhålla oss till dessa. I detta fall valde vi att ställa vår politiska övertygelse före kollegial solidaritet, och blev därmed ett av mycket få medlemspartier att lägga ned sina röster när Parisdeklarationen skulle antas. Jag såg det som ett befogat beslut, inte minst med tanke på det korta varsel som dokumentet tillkommit och på den mycket korta tid vi fick på oss att diskutera och debattera ett sådant omfattande politiskt program. Fortsättningsvis måste vi dock fråga oss om vilken strategi vi tjänar mest på: Vill vi ha ett ökat inflytande över EGP:s politiska riktning till priset av att vi ibland får göra svåra kompromisser, eller bör vi kanske snarare söka koalitionspartners bland andra som har en avvikande syn på vad ett grön EU bör vara - och vart finner vi i så fall dessa?

Eva Joly i ett känslosamt tal om ett starkt enat Europas betydelse för fred. 

Slutligen - en grön superstar
Om inte arbetet med Parisdeklarationen tog all fokus, så var det i så fall franska Le Verts presidentkandidat Eva Jolys förtjänst, som äntrade scenen med stående ovationer och ett sällan skådat medialt tryck från läktargolvet. Med ett långt och känslosamt tal om Europas väg från krigsplats till fredsprojekt, från diktaturer till demokratier som norm, och med ett starkt EU som garant för en fortsatt utveckling i den riktningen, fångade Joly upp den mycket viktiga fredsaspekt som  också ligger till grund för den mycket positiva hållningen till EU som de franska gröna driver. Nästa år får vi också se huruvida EGP:s närvaro i Paris detta år bidrog till att lyfta Eva Jolys presidentvalskampanj och om vi får chans att lyfta en skål för Europas första gröna statschef!