Festen är slut - dags att börja städa!

Alla som envist stannat kvar till småtimmarna i en festlokal vet hur det brukar sluta. Någon luttrad bartender slår markerande i barklockan och ropar ”sista beställningen!” hest men bestämt. Alla som inte då förstått att det inte kommer bli så mycket roligare än så här, kastar sig handlöst på bardisken för att slänga upp plånboken en sista gång och ber om det största och starkaste de har så att fyllan ska räcka så länge som möjligt. Dekadensen tilltar. Sen tänds lysrörslamporna. Festlokalen tycks med ens vara intagen avhärjade zombies som fumlande letar efter sina mobiler för att få tag på en taxi – ingen tycks ha räknat med att man skulle behöva ta sig därifrån. Folk inser plötsligt att det ska bli en dag imorgon också. Fyllan förvandlas successivt till bakfylla.

Om situationen tycks bekant behöver ni inte skämmas, det är nämligen en hel civilisation som upplever det här just nu. För några tycks ljuset inte ha slagits på än, men den sista beställningen på billiga lån, billig olja och billiga råvaror är globalt sett redan annonserad. Vår feststinna värld har för många redan börjat kläs av, insikten om att lokalen ska städas gått upp för allt fler. De luttrade festdeltagarna har smugit iväg tidigare, eller hittar goda ursäkter eller lovar kanske att städa bättre nästa gång. De som dragit det kortaste strået vet dock att städningen likväl måste göras. Att någon ska ha lokalen imorgon också.

De som har dragit det kortaste strået är min generation och alla som kommer efter den. Det är de fattigaste och resurssvagaste som inte haft råd att betala en taxi.  Det är vi som ska städa, men utan att ens ha fått hjälp med att hitta till städskrubben än. Vi vet i nuläget inte hur vi ska få upp all den lort som festdeltagarna lämnat efter sig. Vi vet inte ens hur vi ska betala hyran till lokalen. Och vi behöver all hjälp vi kan få.

Om det är politikens uppgift att se till att städningen går rättvist till och har nog med resurser, är det medias uppgift att ringa i barklockan och tända lysrören. Att världen är på väg mot att bli fyra grader varmare, kanske redan vid mitten av seklet - innan jag ens hunnit gå i pension - är inte skrämselpropaganda utan kalla fakta som folk behöver känna till för att i god tid kunna förhålla sig till. Det finns alltid de som blir arga när bartendern säger att ölkranarna har stängts av, att pengarna är slut på kortet, eller att stället snart ska stänga, men ingen kan klandra dem för att säga som det är. Och det är där vi kommer in. Vare sig vi är moderater, sossar eller miljöpartister, vare sig vi är forskare, lärare, ingenjörer eller ekonomer, är det dags att börja prata om att festen är slut och att det nu är dags att börja städa. Det ska nämligen bli en dag imorgon också, och tids nog ska vi bli varse att festlokalen i själva verket är vårt eget hem. 

Demokratins räddning heter politiskt mod

I senaste numret av Time figurerar Italiens premiärminister, den 68-årige teknokraten Mario Monti som omslagspojke, med de ödesmättade orden ”Can this man save Europe?” under hakan. Monti har, som artikeln låter förstå, inte bara Italiens öde i sina händer, utan i förlängningen också hela Europas, eftersom en ekonomisk härdsmälta i Italien har kapacitet att sinka hela det europeiska unionssamarbetet. Faktum är att Monti hittills har gjort ett tämligen bra jobb – räntan på italienska statsobligationer har sjunkit med 1.5 % och flera europeiska ledare har hyllat sin nye kollega för sitt goda förnuft. Den polska centralbankschefen Marek Belka har till och med krönt honom till ”Det moderna Europas hjälte”. Men vilken utveckling symboliserar den nye italienska ledaren egentligen?

Utan att dra några ytterligare paralleller har denne politiskt oberoende teknokrat, i likhet med romarrikets Caesar, av ett unikt enigt parlament getts ansvaret att genomföra tuffa reformer och svåra beslut, i brist på politiskt mod och förnuft från Italiens väljarkänsliga och populistiska partier. Detta steg bort från demokratiska beslutsprocesser och folkvalda ledare är dessvärre en utveckling som vi lär få se mer av, om våra folkvalda ledare inte klarar av att på ett trovärdigt sätt erbjuda lösningar på de jättelika problem vi står inför. Vi har redan sett tendenser till detta i EU – där man på fullt allvar i alla politiska grupper diskuterar att frångå både fördrag och folkomröstningar för att få tillstånd snabba lösningar på de växande utmaningarna unionen står inför. I kristider sjunker värdet på demokrati snabbt, och alltfler på både höger- och vänsterkanten stämmer in i kören av röster som tror att undantagstillstånd från demokratiska beslutsprocesser kan rädda situationen. Risken är dock att ett undantagstillstånd snart blir permanenterat och svårt att navigera tillbaka från – historien har gett oss alltför många exempel på detta.

Det är ett omistligt faktum att demokratin kan bli ett tillfälligt och flyktigt paradigm i den västerländska historien, om våra folkvalda politiker inte fattar mod och vågar tala om trovärdiga och långsiktiga lösningar, snarare än populistiska åtgärder på kortsiktiga problem. Här har media ett stort ansvar att fylla: snarare än att lyfta det politiska spelet, de retoriska figurerna och de små felstegen, måste man orka skärskåda de ideologiska och politiska förutsättningarna att hitta långsiktiga lösningarna på nutidens och framtidens problem. Väljarna måste kunna skattas så pass högt att man faktiskt tror på möjligheten att få förtroendet att genomföra utmanande reformer, utan att behöva ljuga folk i ansiktet eller kringgå demokratiska principer. Här har den gröna rörelsen en viktig roll att fylla. Vi har nog med kunskaper om de allvarliga bristerna i det nuvarande ekonomiska systemet, i dagens konsumtionssamhälle och i den fossila/nukleära energipolitiken för att inse att det inte är hållbart att fortsätta som vi gör. Vi anser oss dessutom ha unika och goda lösningar – om än så utmanande - på många av de problemen vi pekar på. Därför är det också vår plikt att våga tala om detta. Demokratins räddning heter politiskt mod.