Nationalismen - en epidemi som kan stoppas

Att nationalismen bär på en eländig historia behöver inte berättas för den som någon gång öppnat en historiebok. Det mytologiska dravlet om folks, nationers eller rasers unika egenskaper och vikten man fäst vid just dessa förenar vår tids värsta och mest dödliga ideologier, vare sig de bärs fram an nazister, fascister, stalinister eller lS-krigare. Varje gång tycks dessa galna idéers framväxt lika obegripliga för de generationer som överlevt den, och likväl återkommer den om och om igen i världshistorien - som ett klassiskt virus. Precis som spanska sjukan eller ebolaepidemin står samhället ofta inledningsvis handfallet inför dess spridning, tills man hittat ett vaccin eller en strategi för att isolera den.

Den nuvarande strategin mot denna farsot i Europa tycks vara ganska dålig, vilket jag tror beror på att vi luras att följa virusets egen logik. Ju fler som kladdar i den, ju mer panik vi får över den och ju värre och smaskigare detaljer som framkommer desto mer tycks den breda ut sig och normalisera sig. I nationalismens egen logik hittar man först en passande jordmån att växa i - tex arbetslöshet, djupa klyftor eller brist på framtidstro. Sedan arbetar den sig successivt in i folks medvetandet genom att normalisera allt absurdare idéer. Till slut tycker folk att det verkar rimligt att sätta gula stjärnor på människor efter genetiskt arv, eller att utvisa alla som säger ett ord med fel brytning. Ingen fattar hur det kunde gå till. Men av någon anledning lät folk det ske, för att man hoppades att det likt svart magi skulle lösa samhällets fundamentala problem med ett trollslag.

Vad ska vi då göra? Ja, jag tror för det första att den gamla strategin att hålla nationalismens idéer borta från den allmänna debatten i alla fall fungerar bättre än vad vi nu gör: göder monstret genom att paralyserat prata maniskt om den. Ja, ebola är livsfarligt, men den största anledningen till att ebola dödar är att folk misstror samhällets institutioner och att sjukvården inte fungerar som den ska. Nationalismen är livsfarlig, men den största anledningen till att den är det är att folk misstror samhällets institutioner och att ekonomin inte fungerar som den ska och ger idéerna mer utrymme. Vi behöver gemensamt bestämma oss för att prata om både samhällets utmaningar och lösningar, men diskutera inte ens nationalismens lösningar och problemformulering. Vi vet alla att de aldrig fungerat och aldrig kommer att fungera. End of discussion. Avfärda det som stollerier - i likhet med ödlekonspirationer i USA eller scientologi.

Vi får också erkänna att vi just nu saknar det klassiska vaccinet - som brukar vara ekonomiskt tillväxt och löften om ett bättre liv i framtiden. Där har vi en hel del jobb att göra med att hitta ett mer modernt vaccin, som både trovärdigt kan utlova bättre liv i framtiden och samtidigt hålla sig inom planetens gränser. Det enda vi vet med säkerhet är att nationalismen alltid förr eller senare når vägs ände. Det är vår uppgift och skyldighet att se till att det sker fort, utan att fler behöver drabbas av denna farsot.

Och därför borde alla vita män skämmas?

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Om jag till exempel säger ”We all live in a yellow…” fyller din hjärna troligtvis i med ”submarine”. Trots att jag inte sagt någonting om en ubåt. Jag kanske vill säga att vi alla bor i en gul sovsäck, eller i en gul luftballong. Men har du någonsin nynnat till Beatles gamla dänga så kommer du automatiskt att fylla i med ”yellow submarine” och inget annat. Den här egenskapen hos vår fina hjärna ger människan en massa fördelar, men skapar också några problem.

Till exempel tenderar du att inte lyssna färdigt på vad jag har att säga, om du redan tror att du vet vad som ska komma. Det märktes väldigt ofta under valrörelsen. Vi kan ta ett exempel.

Låt oss säga att jag sade:
”Sverige är inte jämställt idag, till exempel är vita män väldigt priviligierade i samhället”
ja då fyllde många i med
”och därför borde alltså alla vita män skämmas, börja kalla sig själva för hen, och ge upp sin manlighet?”
Ähm, nej, det var ju inte alls vad jag menade, men av någon anledning så fyllde du alltså i den första mening med den där sista meningen. Och då förstår jag att du blir lite upprörd.

För att ta ett annat exempel. Låt oss ponera att jag sade:
”Jag tycker att det är bra att vi utreder hur ett ekonomiskt system som inte är beroende av tillväxt skulle kunna se ut”,
ja då fyllde många i med
”Och därför vill du alltså att vi ska avveckla välfärden, se till att Sverige går bankrutt och skicka tillbaka samhället till stenåldern?”

Äh….nej.

 I fallet med när jag sjunger ”We all live in a yellow…” och du fyller i med ”submarine”, så förstår jag verkligen varför du fyller i med just ”submarine”. Du har hört Beatles sjunga det. Men i fallet med tex. jämställdheten och att alla män borde skämmas, ja, där hänger jag inte riktigt med. Någonstans måste folk ha hört detta. Men varifrån? Jag har faktiskt aldrig träffat en enda människa som tycker att män ska sluta vara män, gå runt och skämmas, eller kanske till och med straffas (!!!???) bara för att vi just råkar vara en priviligierad grupp

Så nu vill jag utlysa ett pris. Den som kan komma på varför
1. Så många tror att man menar att man som man ska skämmas, börja kalla sig själv för hen och ge upp sin manlighet, bara för att man konstaterar att vita män är priviligierade i samhället
2. Så många tror man menar att man vill skicka tillbaka Sverige till stenåldern för att man vill göra en utredning om hur man gör samhället mindre beroende av tillväxt…

Ja den ska få smaka på min alldeles fantastiska nya linsgryta jag precis lärt mig att göra.

Bye bye 1900-talet!

Förbifarter, flygplatser och kärnkraftverk var riktigt hett på 50-talet. Innan storstäder som Paris misslyckades med sina ringledsprojekt, innan klimatförändringarna upphöjts till ett internationellt säkerhetshot, innan Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima existerade som illavarslande påminnelser – ja då var allt detta ”the shit”. En modern stad höll sig med flygplatser och motorvägar, inte med spårvagnar och cykelleder som andades fattig östatstrafik. Kärnkraftens potential saknade gränser – framtidsspanarna för femtio år sedan såg en reaktor i var mans hem. Den som idag lyssnar på förespråkarna av Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och nya svenska reaktorer kan lätt känna igen tongångarna från gamla journalfilmer från 50- och 60-talet. Men sedan dess har ju världen förändrats, medan samma spetsbågade glasögon finns kvar och används flitigt.

Grön politik kommer alltid vara obegriplig för de som fortfarande har 1900-talets glasögon på näsan. Om man inte tar forskningsrönen om klimatförändringar och resursbrist på allvar så kommer det verka ”galet” och ”tillväxtfientligt” att prioritera ner bilåkning och billiga flygresor till förmån för kollektivtrafik och fler bostäder. Har man inte följt med den rasande teknikutvecklingen inom ny kollektivtrafik och ny energiteknik så kommer man fortsätta hävda att gröna förslag är teknikfientliga, när det i själva verket är tvärtom. Det är inte lätt att behöva acceptera att 1900-talet är på väg att glida vår generation ur händerna. Men det kommer att vara ännu jobbigare att se 2000-talet göra det innan vi knappt hunnit uppleva det, bara för att vi fortsatte som om allt var som förut. Därför är det på tiden att vi får politiker som säger "Bye bye" till 1900-talet. Det är nya tider nu.

Och så röstar ni grönt i EU-valet!

I maj, mina vänner, är det dags att rösta grönt i EU-valet!
Att en av Sveriges absolut mest skickliga och handlingskraftiga politiker Isabella Lövin står överst på valberedningens förslag till EU-lista är lika givet som inspirerande. Hon har tillsammans med Carl Schlyter bevisat att det som svensk miljöpartistisk politiker går att göra verklig skillnad i Bryssel, och hennes insatser för en hållbar fiskepolitik är svåra att nog värdesätta. Hon har också varit den EU-politiker som kanske bättre än någon annan lyckats förklara för sina väljare vad grön politik är och innebär i realiteten. Att man själv får vara med på ett litet hörn i detta starka gäng som riksvalberedningen föreslår är också det förstås en ära. I januari avgör våra medlemmar hur listan ska se ut. Jag ser fram emot att framöver skriva mer om hur jag hoppas och tror att vi ska bygga upp ett grönt EU för framtiden!

Gabriel Liljenström
Grön kandidat till EU-parlamentet

Hela listan finns här:

http://news.cision.com/se/miljopartiet-de-grona/r/hela-forslaget-till-lista-i-eu-valet,c9488550

Ett val om värderingar

- Du och din kompis köper varsin skraplott. Du vinner tusen kronor, medan din kompis inte vinner någonting. Vad gör du?

Den här frågan fick jag och mina kompisar på en filosofilektion i gymnasiet, och den kom att ge mig en viktig tankeställare. I klassrummet visade det sig nämligen att det nästan fanns lika många åsikter som det fanns klasskamrater. Några ansåg att saken var given: den som hade vunnit skulle givetvis få behålla alla pengar. Någon annan ansåg att man borde ge bort pengarna, så att ingen behövde fundera på om det var orättvist eller inte. En tredje ansåg att man skulle dela pengarna på hälften, eftersom de trots allt skrapat lotterna tillsammans. Det handlade, kort sagt, om värderingar.

Ibland när man lyssnar på politiska debatter kan man få för sig att värderingarna sedan länge är ett utagerat fenomen. Att det bara handlar om vem som har tillgång till bäst siffror, och de mest kreativa förändringsförslagen. Statistik kastas fram från höger och vänster - oftast motstridiga och nästan alltid med syftet att bevisa sin egen förträfflighet och de andras uselhet. Det man glömmer bort är att om det bara hade handlat om siffror och vetenskap så hade vi inte behövt ha politiska val. Då hade det räckt med att man lät intelligenta tjänstemän eller datorer styra samhället.

Vad väljarna ser i partiledardebatterna är dessvärre inte sällan ett gäng alltför likartade herrar som bråkar om huruvida en procentsats hit eller dit ska ge mer jobb. Ingen orkar kolla upp om siffrorna och löftena faktiskt stämmer. Och faktum är att det är inte är särskilt lätt att ta reda på det heller, ens för den som vill. Att sia om framtiden är en historiskt svår konst. Därför är det så viktigt att vi vågar tala om värderingar.

Om man vågar tala om värderingar måste man nämligen också tala om prioriteringar. Till exempel: Jag prioriterar att släppa in fler människor i Sverige och Europa framför att behålla mer pengar och resurser åt oss som har privilegiet att redan vara födda här. Det är inte säkert att jag behöver prioritera, men om jag måste så kommer jag att prioritera just så. Det spelar ingen roll vilka siffror någon kommer med - vare sig till min åsikts fördel eller nackdel. Jag kommer alltid anse att människor som flyr, eller människor som drömmer om att få bygga sig ett nytt liv i Europa, kortsiktigt eller långsiktigt, ska vara välkomna hit. Det är ett ställningstagande som vilar tryggt på min värdegrund. Och på samma sätt kan man fortsätta - ställningstagande för ställningstagande. I vissa fall kan enstaka åsikter ändras, om jag skulle få väsentligt ny information. Men när jag väljer parti, och när jag röstar, gör jag det utifrån vilket parti som har bäst värderingar.

Är man beredd att dela med sig för att fler ska få komma in i värmen? Anser man att dagens samhällsklyftor är rimliga och rättvisa? Anser man att vi har ett mindre eller större ansvar för kommande generationer? Det var svaren på sådana frågor som fick mig att bli medlem i Miljöpartiet för fem år sedan. Och jag hoppas att ingen nöjer sig med mindre än att få svar på den här sortens frågor i valen 2014

Festen är slut - dags att börja städa!

Alla som envist stannat kvar till småtimmarna i en festlokal vet hur det brukar sluta. Någon luttrad bartender slår markerande i barklockan och ropar ”sista beställningen!” hest men bestämt. Alla som inte då förstått att det inte kommer bli så mycket roligare än så här, kastar sig handlöst på bardisken för att slänga upp plånboken en sista gång och ber om det största och starkaste de har så att fyllan ska räcka så länge som möjligt. Dekadensen tilltar. Sen tänds lysrörslamporna. Festlokalen tycks med ens vara intagen avhärjade zombies som fumlande letar efter sina mobiler för att få tag på en taxi – ingen tycks ha räknat med att man skulle behöva ta sig därifrån. Folk inser plötsligt att det ska bli en dag imorgon också. Fyllan förvandlas successivt till bakfylla.

Om situationen tycks bekant behöver ni inte skämmas, det är nämligen en hel civilisation som upplever det här just nu. För några tycks ljuset inte ha slagits på än, men den sista beställningen på billiga lån, billig olja och billiga råvaror är globalt sett redan annonserad. Vår feststinna värld har för många redan börjat kläs av, insikten om att lokalen ska städas gått upp för allt fler. De luttrade festdeltagarna har smugit iväg tidigare, eller hittar goda ursäkter eller lovar kanske att städa bättre nästa gång. De som dragit det kortaste strået vet dock att städningen likväl måste göras. Att någon ska ha lokalen imorgon också.

De som har dragit det kortaste strået är min generation och alla som kommer efter den. Det är de fattigaste och resurssvagaste som inte haft råd att betala en taxi.  Det är vi som ska städa, men utan att ens ha fått hjälp med att hitta till städskrubben än. Vi vet i nuläget inte hur vi ska få upp all den lort som festdeltagarna lämnat efter sig. Vi vet inte ens hur vi ska betala hyran till lokalen. Och vi behöver all hjälp vi kan få.

Om det är politikens uppgift att se till att städningen går rättvist till och har nog med resurser, är det medias uppgift att ringa i barklockan och tända lysrören. Att världen är på väg mot att bli fyra grader varmare, kanske redan vid mitten av seklet - innan jag ens hunnit gå i pension - är inte skrämselpropaganda utan kalla fakta som folk behöver känna till för att i god tid kunna förhålla sig till. Det finns alltid de som blir arga när bartendern säger att ölkranarna har stängts av, att pengarna är slut på kortet, eller att stället snart ska stänga, men ingen kan klandra dem för att säga som det är. Och det är där vi kommer in. Vare sig vi är moderater, sossar eller miljöpartister, vare sig vi är forskare, lärare, ingenjörer eller ekonomer, är det dags att börja prata om att festen är slut och att det nu är dags att börja städa. Det ska nämligen bli en dag imorgon också, och tids nog ska vi bli varse att festlokalen i själva verket är vårt eget hem. 

Det är kulturen, dumbom!

Det är inte särskilt svårt att vara politiker om man endast söker leverera lösningar på kortsiktiga, tekniska samhällsproblem. Vill man stärka sina opinionssiffror kan det var lägligt att kasta fram en ny skattesänkning, ett nytt momsavdrag eller omfördela lite pengar till en missnöjd väljargrupp. De flesta miljöpartister som jag har träffat har dock haft någonting annat i tankarna när de valt att engagera sig politiskt. De vill ställa om Sverige, förändra det ekonomiska systemet, ge människor makten över sin egen tid, ja i grund och botten vara med och förändra samhällets själva kultur. För detta krävs helt andra egenskaper än vad som krävs för att bedriva politiskt förvaltarskap – det fodras visionsrikedom och idérikedom, mod och tålamod för att skapa en genomgripande samhällsförändring. Frågan är om det är politikernas uppgift.
I förra veckan gjorde den nyvalde ordföranden för Sveriges största parti något så ovanligt som att ta strid för kulturfrågorna i DN. Utspelet hade inte varit särskilt anmärkningsvärt, om det inte hade varit för att det var ett av hans första, och för att varje steg som Håkan Juholt kommer att ta den närmaste tiden har en avgörande betydelse för hur han uppfattas som partiledare. Vad kan då hans utspel betyda? För det första vill han markera att kulturen har prioritet på hans politiska dagordning, något som inte kan sägas vara fallet hos den nuvarande regeringen. Kulturfrågor har i moderaternas ögon alltid varit en privatsak, någonting som politiken och inte minst staten ska hålla sig borta från. Här kommer den andra poängen med Juholts utspel väl till hands: Han vill visa på att kulturen angår oss alla.
I Sverige har kultur alltmer blivit en synonym för underhållning – ett hån mot den betydelse ordet har haft och fortfarande borde få ha i samhällsdebatten. Sociologen Anthony Giddens definierade kultur som ”de värden dess (kulturens) medlemmar omhuldar, normer som de följer och materiella ting som de skapar”.Organisationsforskaren Geert Hofstede menade att kulturen är ”den mentala programmering som skiljer medlemmar av en grupp från en annan”. Med dessa definitioner i åtanke borde politiker i högsta grad vara intresserade av kulturfrågor – likväl talar man idag om det som om det endast gällde konstnärslöner och gratis inträden på museer. Här måste också vi miljöpartister våga ta strid för detta begrepp, om vi menar allvar med att vi vill driva igenom en grön omställning. Vi måste våga tala om behovet av en grön kultur.
När jag som sekreterare för partiprogramsgruppen börjat sammanställa de hittills inkomna webenkätsvaren glädjer det mig att så många fortfarande ser möjligheter i politiken. Folk vill att vi ska slåss för mindre stress i samhället, vurma för mer makt över vår egen tid, mer delaktighet i beslutsfattandet, mer jämlikhet, mer solidaritet och mer omtanke. När de gäller mjuka värden är vi ett sant tillväxtparti.
Kulturen nämns dock som begrepp nästan aldrig. Kanske är det för att vi har lärt oss att se kultur som just underhållning, istället för att tala om det som det kitt som håller oss samman, den anda som gör oss till medmänniskor. I mina ögon är samhällets mest akuta problem – klimatförändringarna, resursbristen, utarmningen av biologisk mångfald och fattigdomen – endast symtom på en kulturell felprogrammering. Vi människor känner oss tomma och desorienterade utan konsumtion och tillväxt, samtidigt som vi skriker efter nya värden, mer livskvalitet och sann lycka. Här fyller exempelvis de religiösa samfunden en viktig plats, genom att tala i termer av egenvärde, av givmildhet, av kärlek och medkänsla – ord som inte kan översättas i politiska termer, men som kan ges en politisk innebörd.
Vi politiker måste våga lyfta dessa ord, utan att vara rädda att bli anklagade för floskler och flum. Ett samhälle kan vara kärleksfullt, genom att hävda varje människas lika rätt. Ett samhälle kan vara givmilt genom att erbjuda varje människa en bostad och en försörjning. Ett samhälle kan lyfta egenvärdet, genom att skydda natur och miljö från exploatering och utarmning. Och vips har vi börjat ge grön kultur en innebörd. En kultur som givetvis också kan rymma fria museiavgifter, konstnärslöner och en välfinansierad statlig TV, men som i grund och botten fångar själva sinnebilden med vad en grön omställning handlar om.

När den franske författaren Paul Valéry en gång sade att ”politik är konsten att göra det nödvändiga möjligt”, menade han också att vi måste få det nödvändiga att framstå som möjligt. Politik måste  inte bara handla om att verkställa, utan också om att beskriva. Genom att beskriva hur vi vill att vårt samhälle ska se ut, har vi med ens också börjat förändra det.

Scener från en språkrörsturné - eller konsten att inte oroa sig i onödan

 

Enligt färska rapporter är svenskarna ett av de folk som oroar sig mest i hela världen, och klimatförändringarna står högst upp på listan över orosframkallande element som håller oss vakna om nätterna. Därför är det inte särskilt konstigt att en respekterad, och ojämförligt populär och inspirerande politiker som Maria Wetterstrand fyller högskoleaulor i stad efter stad när hon ger sig ut för att presentera sin bok "Den nya gröna vågen". Här finns nämligen det många längtar efter - positiva exempel från en verklighet där saker faktiskt också kan gå i rätt riknting, där unga som gamla, lågutbildade som högutbildade, använder sin skaparkraft och uppfinningsrikedom för att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Gröna Studenter fick den stora äran att vara med på Marias sista turné som språkrör (men med all sannolikhet inte som politiker och opinionsbildare) och som tillika språkrör fick jag vara med och introducera henne såväl i Fälldinsalen i Sundsvall som på Ljusgården i Umeå. Stämningen var uppsluppen, folk som tycktes representera i stort sett alla åldrar och bakgrunder närvarade, och nyfikenheten och vetgirigheten från publiken var överväldigande. Jag måste erkänna att jag för första gången på mycket länge också var nervös. Inte bara för att mitt första tåg havererade och försenade min ankomst till Sundsvall med över två timmar (så att jag knappt hann fram i tid!), inte bara för att jag inte sovit en blund natten innan, utan för att jag också för första gången skulle få presentera mitt studentförbunds värderingar under samma kvart som jag skulle få introducera en för mig viktig politisk förebild. På något sätt föll dock saker på sin plats, och efter en lång resa upp till Sundsvall var jag nu på väg till Umeå. Här har en av GS mest aktiva lokalavdelningar byggt upp en fantastisk verksamhet, inte minst under ledning av Nils och Elisabeth (som med rätta fått epitetet "duracellkaninen"). Här finns så mycket engagemang och energi att det spiller över på såväl parti- som kårarbete. En anda av att allt löser sig, och att man inte bör oroa sig i onödan. En anda som på många sätt också spreds av Maria och hennes sekreterare Pontus Hummelman. En blick som vi stressade politiker borde ge varandra och våra medmänniskor mycket oftare. Den blick som säger "ta det lugnt, oroa dig inte, vi löser det här tillsammans."

  Bilderna är tagna av GS Umeås Emanuel Hellstrand