Nationalismen - en epidemi som kan stoppas

Att nationalismen bär på en eländig historia behöver inte berättas för den som någon gång öppnat en historiebok. Det mytologiska dravlet om folks, nationers eller rasers unika egenskaper och vikten man fäst vid just dessa förenar vår tids värsta och mest dödliga ideologier, vare sig de bärs fram an nazister, fascister, stalinister eller lS-krigare. Varje gång tycks dessa galna idéers framväxt lika obegripliga för de generationer som överlevt den, och likväl återkommer den om och om igen i världshistorien - som ett klassiskt virus. Precis som spanska sjukan eller ebolaepidemin står samhället ofta inledningsvis handfallet inför dess spridning, tills man hittat ett vaccin eller en strategi för att isolera den.

Den nuvarande strategin mot denna farsot i Europa tycks vara ganska dålig, vilket jag tror beror på att vi luras att följa virusets egen logik. Ju fler som kladdar i den, ju mer panik vi får över den och ju värre och smaskigare detaljer som framkommer desto mer tycks den breda ut sig och normalisera sig. I nationalismens egen logik hittar man först en passande jordmån att växa i - tex arbetslöshet, djupa klyftor eller brist på framtidstro. Sedan arbetar den sig successivt in i folks medvetandet genom att normalisera allt absurdare idéer. Till slut tycker folk att det verkar rimligt att sätta gula stjärnor på människor efter genetiskt arv, eller att utvisa alla som säger ett ord med fel brytning. Ingen fattar hur det kunde gå till. Men av någon anledning lät folk det ske, för att man hoppades att det likt svart magi skulle lösa samhällets fundamentala problem med ett trollslag.

Vad ska vi då göra? Ja, jag tror för det första att den gamla strategin att hålla nationalismens idéer borta från den allmänna debatten i alla fall fungerar bättre än vad vi nu gör: göder monstret genom att paralyserat prata maniskt om den. Ja, ebola är livsfarligt, men den största anledningen till att ebola dödar är att folk misstror samhällets institutioner och att sjukvården inte fungerar som den ska. Nationalismen är livsfarlig, men den största anledningen till att den är det är att folk misstror samhällets institutioner och att ekonomin inte fungerar som den ska och ger idéerna mer utrymme. Vi behöver gemensamt bestämma oss för att prata om både samhällets utmaningar och lösningar, men diskutera inte ens nationalismens lösningar och problemformulering. Vi vet alla att de aldrig fungerat och aldrig kommer att fungera. End of discussion. Avfärda det som stollerier - i likhet med ödlekonspirationer i USA eller scientologi.

Vi får också erkänna att vi just nu saknar det klassiska vaccinet - som brukar vara ekonomiskt tillväxt och löften om ett bättre liv i framtiden. Där har vi en hel del jobb att göra med att hitta ett mer modernt vaccin, som både trovärdigt kan utlova bättre liv i framtiden och samtidigt hålla sig inom planetens gränser. Det enda vi vet med säkerhet är att nationalismen alltid förr eller senare når vägs ände. Det är vår uppgift och skyldighet att se till att det sker fort, utan att fler behöver drabbas av denna farsot.

Att värja sig mot historiens vingslag

Jag minns de svartvita, sotiga bilderna från ett sönderbombat och krigshärjat Europa mycket väl. Skolans historieböcker var fullmatade med isande skildringar och dokumentärt material från världskrigens skräckålder. Vi pratade om Wehrmacht och tvåfrontskrig, vi såg bilder på Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt. Vi pratade Auschwitz och Buchenwald, Kristallnatten och Folke Bernadottes vita bussar. En judisk kvinna som överlevt flera år i koncentrationsläger kom till skolan och berättade för oss om barndomens ohyggliga skräckupplevelser. Och hela tiden minns jag att jag tänkte: det var i en annan tid, en annan värld – det där skulle aldrig kunna hända oss.

Så står jag åter igen framför dessa bilder. Denna gång mitt i Berlin på utomhusmuseet Topographie des Terrors där man pedagogiskt kan följa nazisternas väg till makten utmed resterna av den gamla muren. Bilderna från ett sönderbombat Berlin går jag raskt förbi – förödelse intresserar mig inte särskilt mycket längre – däremot vägen mot den. Jag fäster blicken på en arbetssökande ung kvinna som ler försiktigt mot kameramannen – det är en vinterdag 1929 och den ekonomiska krisen har satt sina spår över hela Europa. Det glada, öppna och toleranta 20-talet börjar lida mot sitt slut, men många hoppas fortfarande att krisen bara är temporär. Jag tycker mig se tillförsikt och hopp i hennes ögon – nog finns det ett jobb alltid, någonstans där ute. Snart tar eländet slut. De historiska bilderna känns samtida.

Nästa bild: Folkstormen som uppstod efter att Berlins politiker dribblat bort miljontals mark i skattemedel på en oegentlig upphandling av militärrockar. Slarvet med skattepengar urholkade tyskarnas tilltro till demokratin och skapade ett allt mer utbrett politikerförakt. Sannolikt hade fifflet med skattemedel pågått länge, men först när arbetslösheten och det sociala förfallet började sprida sig också bland de mer bemedlade fick en sådan incident nyhetsvärde. Och när ingen längre litar på politiker vinner de mest storslagna lögnerna folkets gehör.

Nästa bild: Lögnerna, fobin och den påföljande propagandan mot judar som börjar dyka upp i subversiva nyhetsblad i början på 30-talet. Här och var bjuds judekonspiratoriska föreläsare in runt om i Europa för att få lyfta ”judefrågan”. Samtida associationer är inte svåra att göra: I Malmö nästa vecka är islamofoben Geert Wilders inbjuden till Tryckfrihetssällskapet för att han av sällskapets ordförande anses vara ”…en av de mest spännande figurerna i europeisk politik och en av de modigaste.”

Slutligen: Demokratiska val som allt mindre handlar om fakta, alltmer om smutskastning, förlöjligande och barbarisering. I USA går vi nu mot ett presidentval som, enligt författaren Martin Gelin, är det första där fakta har spelat ut sin roll. Republikanernas Mitt Romney leder just nu över Obama med två procentenheter, stärkt av främlingsfientliga kampanjer, smutskastning av klimatforskare och en politik baserad på att avskaffa aborträtten och sjukvård för de fattiga.

Jag ställer mig frågan hur västvärldens historielärare hade kunnat göra historielektionerna annorlunda, eller hur historieböckerna hade kunnat återge händelseförloppen på ett bättre sätt. Alla dessa tidningar, böcker, påkostade TV-program och långfilmer som i sextio års tid ägnat sida upp och sida ned, timme efter timme, på att förmedla sliskiga detaljer om ”Hitlers sista timmar”, om D-dagen och vägen till atombomben. Alla lektionstimmar som lagts på att se till att vi i väst aldrig glömmer hur livet i ett koncentrationsläger var, hur förnedring och förföljelse ser ut eller hur en despotisk ledare kan få så mycket makt. Kanske är alla dessa detaljer bortkastade om vi inte klarar av att se helheten, om vi inte vågar möta de krafter inom oss själva som lägger grunden för barbari, despotism och främlingsfientlighet.

I en posthumt publicerad föreläsning från 1935 skriver den tyska filosofen Edmund Husserl om den europeiska krisen:

”There are only two escapes from the crisis of European existence: the downfall of Europe in its estrangement from its own rational sense of life, its fall into hostility toward the spirit and into barbarity; or the rebirth of Europe from the spirit of philosophy through a heroism of reason.”

Husserl behövde som tur var aldrig se sin profetia besannas till fullo, han gick bort den 27 april 1938. Men han anade säkerligen vid det laget vart det barkade hän. Vi kan fortfarande lära av historien. Vi kan fortfarande välja den senare av Husserls två vägar. Vi kan fortfarande bevisa att alla historiens vingslag inte behöver slå igen. Vi kan välja förnuftets väg genom de kriser som står framför oss. Men det är bråttom.