Inga enkla vägar kvar, men några nödvändiga

Igår skrev jag om behovet av att lyfta miljö- och klimatarbetet till en ny nivå. Om världen vore en patient med en allvarlig cancerdiagnos tar vi fortfarande fram nya alvedonkartor för att råda bot på patientens åkomma. Jag efterfrågade förslag på hur vi ska få människor att se och förstå, men också vilja ställa om samhället i en betydligt ambitiösare takt än vad som nu görs. I det här inlägget tänkte jag kortfattat sammanfatta vilka principer jag tror att en sådan omställning måste vila på, oavsett vilka lösningar det är vi väljer.

Med mer demokrati, inte mindre.

Människor som tvingas göra saker mot sin vilja och utan att ha förstått varför, tenderar att bli passiva och oengagerade, eller bjuder på en kraftfull motreaktion. Jag har hört några argumentera för "mer straff och kontroll" eller kanske till och med en liten "grön diktatur" för att få saker gjorda i rätt tid. Tvärtom är jag övertygad om att med världshistoriens största utmaning framför oss så behöver vi få alla människor vi kan att bli delaktiga i det här arbetet - att tänka fritt och stort, agera insiktsfullt och inte minst tillsammans. Det gröna perspektivet kan inte särskiljas från det demokratiska gräsrotsperspektivet. Risken är annars att de förändringar vi tvingar fram på kort sikt, bara leder till en ännu större baksmälla - på lång sikt. 

Med en öppnare värld, inte en mer sluten.

Vi går mot en ny folkvandringstid. I takt med att resurserna minskar, eller att vissa områden blir obeboeliga så kommer vi behöva ge plats åt många fler. Resta murar leder till större oförståelse, mindre samarbete, sämre kunskapsutbyte och fler krig. Det är inte alltid kortsiktigt lätt och billigt att vara öppen för omvärlden, men långsiktigt är det alltid svårare, dyrare och inte minst omänskligare att stänga den ute. Det kommer att behöva investeras och uppoffras en hel del för att skapa ett samhälle som förmår ge plats åt betydligt fler människor än vad vi är vana vid. Men vi får inte glömma bort att det just är en investering, och inte en kostnad. Och att bo i ett land som människor vill fly till och inte ifrån är, som sagt, ett privilegium.  

Med fundamental jämställdhet och rättvisa som grund

      Jämställdhet och rättvisa handlar inte om ädla principer. Det handlar om ren och skär logik och fakta: ojämställda och orättvisa samhällen är mer ohållbara - ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Ju fler människor som samhället ser, desto fler ser samhället som sitt eget. Det handlar också om att bryta med en kultur som premierat den vita mannens norm framför andra. En kultur där bilismen, köttkonsumtionen och de stora konsumtionsprojekten - alla enorma miljöbovar och alla tungt överrepresenterade av män - ses som självklara rättigheter, inte som privilegier som uppenbarligen inte längre är hållbara.  

      Genom att sätta människans långsiktigt bästa i första rummet

      Miljö- och klimatarbetet handlar inte om att rädda världen. Det handlar om att rädda människan. Det handlar inte heller om att rädda marknaden, ekonomin eller nationen. Det handlar om att rädda människan. Det här betyder inte att vi kan fortsätta hugga ned regnskog, släppa ut mer avgaser, ta död på fler arter eller fortsätta rovdriften på naturen. Tvärtom. Livet på jorden har överlevt många katastrofer förr. Människan har det inte. Det är inte livet som får problem att anpassa sig till en helt ny värld med helt nya existensvillkor. Det är människan. Att vi idag har hamnat där vi är har dels handlat om att särintressen gett sig själva rätten att styra i vilken riktning världen ska gå. Särintressen som inte är ett dugg intresserade av människans långsiktiga väl och ve. Dels att vi ibland har tillåtit särintressen att styra i vilken riktning vi har gått därför att vi själva tillhör dem. Det är dags att genomskåda särintressenas kortsiktiga agendor, och ge rum för allmänintressets långsiktiga. 

      Det måste ske med det goda livet i fokus.

Den gröna omställningen kommer att kräva materiella uppoffringar av oss alla. I slutändan handlar det dock om att skapa bättre liv, där vi återigen kan känna framtidstro och där vi gör oss betydligt mindre beroende av vår konsumtion för att må bättre. Därför är det också det goda livet och framtidstron som måste vara drivkraften framåt. Hur får man en människa att sluta röka? Jag har svårt att vi lyckas med allt läskigare etiketter och allt mer skrämselpropaganda. Jag har svårt att tro att man får en person att sluta röka genom att kalla dem för idioter. Lik förbaskat är det precis det vi ofta gör när det kommer till klimat- och miljöbovar. Jag gissar på att jag kan visa upp hur många hjärtskärande planscher på drunknande isbjörnar som helst för en bilåkare, utan att han säljer sin bil. Det är först när han upptäcker att hans cyklande kompisar både får bättre kondition och får ett billigare och bättre liv, som han bestämmer sig för att satsa på cykeln istället. Eller när politikerna sett till att gett så bra kollektivtrafik att det blir meningslöst att ens behålla den. Det är med den inställningen vi ska få folk att se värdet av en grön omställning.

För mig är detta en slags sammanfattning av de gröna principer mitt politiska engagemang vilar på. För mig är dessa principer fundamentala som jordmån, för att jag ska vilja vara med i ett framtida förändringsarbete. Så, vad säger ni själva. Klarar vi miljö- och klimatutmaningen utifrån dessa principer? Håller ni med? Är jag naiv, eller cynisk? Tankar och funderingar mottages tacksamt! 

Att värja sig mot historiens vingslag

Jag minns de svartvita, sotiga bilderna från ett sönderbombat och krigshärjat Europa mycket väl. Skolans historieböcker var fullmatade med isande skildringar och dokumentärt material från världskrigens skräckålder. Vi pratade om Wehrmacht och tvåfrontskrig, vi såg bilder på Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt. Vi pratade Auschwitz och Buchenwald, Kristallnatten och Folke Bernadottes vita bussar. En judisk kvinna som överlevt flera år i koncentrationsläger kom till skolan och berättade för oss om barndomens ohyggliga skräckupplevelser. Och hela tiden minns jag att jag tänkte: det var i en annan tid, en annan värld – det där skulle aldrig kunna hända oss.

Så står jag åter igen framför dessa bilder. Denna gång mitt i Berlin på utomhusmuseet Topographie des Terrors där man pedagogiskt kan följa nazisternas väg till makten utmed resterna av den gamla muren. Bilderna från ett sönderbombat Berlin går jag raskt förbi – förödelse intresserar mig inte särskilt mycket längre – däremot vägen mot den. Jag fäster blicken på en arbetssökande ung kvinna som ler försiktigt mot kameramannen – det är en vinterdag 1929 och den ekonomiska krisen har satt sina spår över hela Europa. Det glada, öppna och toleranta 20-talet börjar lida mot sitt slut, men många hoppas fortfarande att krisen bara är temporär. Jag tycker mig se tillförsikt och hopp i hennes ögon – nog finns det ett jobb alltid, någonstans där ute. Snart tar eländet slut. De historiska bilderna känns samtida.

Nästa bild: Folkstormen som uppstod efter att Berlins politiker dribblat bort miljontals mark i skattemedel på en oegentlig upphandling av militärrockar. Slarvet med skattepengar urholkade tyskarnas tilltro till demokratin och skapade ett allt mer utbrett politikerförakt. Sannolikt hade fifflet med skattemedel pågått länge, men först när arbetslösheten och det sociala förfallet började sprida sig också bland de mer bemedlade fick en sådan incident nyhetsvärde. Och när ingen längre litar på politiker vinner de mest storslagna lögnerna folkets gehör.

Nästa bild: Lögnerna, fobin och den påföljande propagandan mot judar som börjar dyka upp i subversiva nyhetsblad i början på 30-talet. Här och var bjuds judekonspiratoriska föreläsare in runt om i Europa för att få lyfta ”judefrågan”. Samtida associationer är inte svåra att göra: I Malmö nästa vecka är islamofoben Geert Wilders inbjuden till Tryckfrihetssällskapet för att han av sällskapets ordförande anses vara ”…en av de mest spännande figurerna i europeisk politik och en av de modigaste.”

Slutligen: Demokratiska val som allt mindre handlar om fakta, alltmer om smutskastning, förlöjligande och barbarisering. I USA går vi nu mot ett presidentval som, enligt författaren Martin Gelin, är det första där fakta har spelat ut sin roll. Republikanernas Mitt Romney leder just nu över Obama med två procentenheter, stärkt av främlingsfientliga kampanjer, smutskastning av klimatforskare och en politik baserad på att avskaffa aborträtten och sjukvård för de fattiga.

Jag ställer mig frågan hur västvärldens historielärare hade kunnat göra historielektionerna annorlunda, eller hur historieböckerna hade kunnat återge händelseförloppen på ett bättre sätt. Alla dessa tidningar, böcker, påkostade TV-program och långfilmer som i sextio års tid ägnat sida upp och sida ned, timme efter timme, på att förmedla sliskiga detaljer om ”Hitlers sista timmar”, om D-dagen och vägen till atombomben. Alla lektionstimmar som lagts på att se till att vi i väst aldrig glömmer hur livet i ett koncentrationsläger var, hur förnedring och förföljelse ser ut eller hur en despotisk ledare kan få så mycket makt. Kanske är alla dessa detaljer bortkastade om vi inte klarar av att se helheten, om vi inte vågar möta de krafter inom oss själva som lägger grunden för barbari, despotism och främlingsfientlighet.

I en posthumt publicerad föreläsning från 1935 skriver den tyska filosofen Edmund Husserl om den europeiska krisen:

”There are only two escapes from the crisis of European existence: the downfall of Europe in its estrangement from its own rational sense of life, its fall into hostility toward the spirit and into barbarity; or the rebirth of Europe from the spirit of philosophy through a heroism of reason.”

Husserl behövde som tur var aldrig se sin profetia besannas till fullo, han gick bort den 27 april 1938. Men han anade säkerligen vid det laget vart det barkade hän. Vi kan fortfarande lära av historien. Vi kan fortfarande välja den senare av Husserls två vägar. Vi kan fortfarande bevisa att alla historiens vingslag inte behöver slå igen. Vi kan välja förnuftets väg genom de kriser som står framför oss. Men det är bråttom.

En julsaga för vår tid

I berättelsen om Karl-Bertil Jonssons julafton får vi varje år ta del av en julsaga som rymmer ett radikalt budskap: ta från de rika och ge till de fattiga! Nog är det en saga alltid, eftersom alla inblandade blir nöjda i slutet – de fattiga har fått sina paket, de rika har blivit av med presenter som de ändå inte behövde och Karl Bertil Jonssons förmögne far blir till sist riktigt stolt över sin son, trots att han ”närt en kommunist vid sin barm”. Det finns mycket att diskutera kring denna berättelse – inte minst om den hade kunnat skrivas idag, och hur den tagits emot av den allmänna opinionen. Det jag vill fästa vikt vid är dock det avsnitt i berättelsen som än idag gör mig mest imponerad - nämligen då Karl-Bertil väljer att berätta sanningen om sin nattliga stöld för sina föräldrar. Tage Danielssons julsaga blir på så sätt någonting mer än en berättelse om välgörenhet - det blir ett julevangelium om strävan efter sanning, och accepterandet av dess konsekvenser.  

”Sanningen finns på marken

men ingen vågar ta den

Sanningen ligger på gatan.

Ingen gör den till sin.”

Så skriver årets nobelpristagare Tomas Tranströmer i dikten ”Air Mail” från 1989 – en dikt som lika gärna hade kunnat vara skriven idag som vilket annat århundrade som helst. Dikten fångar en viktig känsla: att vi känner till hur det egentligen är och vad som behöver göras, men utan att vi vill eller orkar ta tag i det. Utan att vi gör sanningen till vår. Hade Tage Danielsson levt idag hade han kanske låtit Karl-Bertil komma till insikt, inte bara över sanningen kring de djupa ekonomiska klyftorna, utan lika mycket över sanningen om klimatförändringar, resursbrist och den ohållbara ekonomin. Sanningar vi, liksom Karl-Bertils pappa, känner till, som vi ser framför oss på marken, på gatan, men utan att agera därefter. Vi gör dem inte till våra.

Klimatförhandlingarna i Durban detta år handlade liksom alla andra år om sanning och konsekvens. Sanningen är att världens ständigt växande utsläpp av växthusgaser är ett globalt hot som lär överträffa alla mänsklighetens tidigare utmaningar i fråga om komplexitet och allvar. Konsekvensen borde vara att världen drastiskt drar ned på utsläppen av växthusgaser och lägger om kursen för samhällets utveckling. Alla forskare utropar detta unisont, för varje år med allt högre och desperatare stämma. Vi vet att allt bortom två graders ökning av den globala medeltemperaturen är en katastrof. Ändå förhandlar vi numera om försiktiga åtgärder som obönhörligen leder till tre, fyra eller sex graders ökning. Sanningen finns på marken men ingen vågar ta den.

Samtidigt, på samma planet, diskuterar världens ledare hur man ska rädda en i grunden ohållbar ekonomi. En ekonomi som inte heller har något med verkligheten att göra, eftersom den bygger på evinnerlig tillväxt, billig olja och sociala klyftor – två orimliga förutsättningar, och en omoralisk. Efter en finanskris som hade kunnat leda till fundamentala förändringar i rätt riktning - men som istället ledde till att några få blev ännu rikare på statskassornas, dvs. folkets, bekostnad – är man nu i färd med att belåna kommande generationer upp till öronen och skapa än mer pengar som inte existerar för att rädda ett system som inte är hållbart. Sanningen ligger på gatan, ingen gör den till sin.

Tillsammans med Karl-Bertils julafton är Charles Dickens ”En julsaga” en av de viktigaste julberättelser vi har, än idag. Historien om girigbuken Ebenezeer Scrooges möten med de tre julandarna och hans plågsamma självrannsakan som till slut leder till bot och insikt, tål att berättas om och om igen. Liksom Tranströmers dikt handlar den om en sanning som ligger alldeles utanför dörren – om girighetens konsekvenser och om den fattigdom och misär den leder till, men också till den ensamhet som till slut drabbar den som avskärmar sig från sin omvärld. Som Johan Rockström, chef på Stockholm Resilience Center, så träffsäkert konstaterade under klimatmötet i Durban: ”Vi kan hamna i den underbara situationen att de som är negativa till att agera på klimathotet blir morgondagens u-länder, medan pionjärerna och de som rör sig snabbt blir världens rikaste”.

Scrooge ser sanningen i vitögat och drabbas av skräck och ångest när julanden visar honom hans mörka framtid: bortglömd och övergiven, med sin partner Bob Cratchit levandes i sorg och misär som följd av kollegans dumdristiga snålhet. Men han får också lära sig julens viktigaste budskap: dela med dig, så kan det bli bättre! Förändra ditt liv och ditt förhållningssätt till din omvärld, så kan du förändra din och alla andras framtid. Förändringen är möjlig, och Scrooge väljer, liksom Karl-Bertil Jonsson, att agera. Genom att göra sanningen på gatan till vår, och agera därefter, sätter vi något viktigt i rörelse. Detta handlar årets mest hoppingivande händelser om: de demokratiska vindar som blåste fram den arabiska våren och som ställde gamla maktstrukturer på ända, Occupy-rörelsens frustration och önskan att skapa en solidarisk och rättvis ekonomi, årets fredspristagare Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee som kämpat för fred, jämställdhet och rättvisa i ett instabilt och traditionstyngt samhälle. Människor som plockat upp sanningen på gatan och vågat göra den till sin. Om detta handlar en julsaga för vår tid. Låt oss berätta den för varandra i jul, och se till att sagan nästa år blir verklighet. Detta år har gett oss många exempel på att det är möjligt.

Jakten på tillväxtkritiker

Två år går väldigt snabbt – det har man fått lära sig inte minst av de svenska mediernas hantering av klimat- och finanskrisen. Efter den lovvärda men tyvärr mycket kortfristiga vurmen för en aktiv klimatpolitik och en restriktiv och mer solidarisk finanspolitik i samband med Lehmankraschen och klimattoppmötet i Köpenhamn, tycks redaktionerna på SvD och DN nu vara tillbaka i en förhistorisk argumentation där det mesta av internationella forskningsresultat och en begynnande medvetenhet om allvaret i världsläget, gått dem förbi. 

Gårdagens ledare i DN om den nya boken ”Hållbarhetsmyten – varför ekonomisk tillväxt inte är problemet” av lundaekonomerna Christer Gunnarsson och Martin Andersson, för in en analys av världsläget som i mångt och mycket påminner om de amerikanska evangelisternas klimatskepticism, men som också vittnar om den tid då vi i Sverige bedrev en pinsam häxjakt mot internationellt respekterade forskare som klimatologen Georg Borgström.

Man väljer att i stort sett okritiskt köpa författarnas argument för att tillväxtkritikerna bygger sin modell på en utvecklingsfientlig myt som riskerar att hota tredje världens progression och fattigdomsbekämpning, men har då också uppenbarligen missat att tillväxtkritiken i första hand handlar om västerländska ekonomier, och att en ansenlig del av debatten handlar om själva välfärdsmåttet i sig. Här önskar jag att ledarskribenten hade haft tid att läsa Tim Jacksons eller Johan Rockströms och Anders Wijkmans böcker i ämnet, och därmed också kunnat urskilja nyanserna i diskussionen.

Vad allvarligare är, och kanske är det här som bristen på kunskap och den desto mer oroväckande närvaron av blind ideologi gör sig tillkänna, är att skribenten kopplar samman Romklubbens arbete, FN-konferenserna och miljörörelsens mål med den mer eller mindre bortglömde 1800-talsekonomen och teologen Malthus för att på så sätt försöka diskreditera merparten av dagens miljö- och klimatforskning. Det, om något, är ett tragikomiskt exempel på hur illa det är ställt med de tillväxtevangelistiska krafter som nu börjar se sin position hotad i samhällsdebatten. Malthus oro för att populationstillväxten skulle överstiga jordens förmåga att försörja den har förvisso motbevisats av den forskning som hävdar att vi i princip kan växa med ytterligare ett par miljarder om vi bara planerar och fördelar jordbruket rätt, men har samtidigt en validitet om man ser till dagslägets brist på jämlik fördelning av de resurser vi äger. Hade skribenten istället valt att citera en betydligt mer omfamnad ekonom som John Stuart Mill - i vars bok Nationalekonomins principer den ständigt ökade produktionen beskrivs som en begränsning för människans utveckling och för kulturella och sociala framsteg - hade försöket att utmåla tillväxtkritikerna som flummiga och ovetenskapliga tappat en betydande trovärdighet.

Medan stora länder som Frankrike, Tyskland och England i dag gärna diskuterar alternativa mått på välfärd och en förändrad ekonomisk dagordning, och där denna debatt eldas på av stora ledarredaktioner, har den tillväxtkritiska debatten fortfarande inte fått politisk validitet i vårt eget land. Detta, om något, önskar jag att DN:s ledarredaktion hade kunnat problematisera. Nu väljer man den välbekanta, enkla vägen och bedriver häxjakt på de ännu fåtaliga som försöker utmana de normer som uppenbarligen inte lyckats skapa den jämställdhet, den hållbarhet och den stabilitet vårt samhälle snarast behöver. Må detta åtminstone vara ett tecken på att tillväxtkritiken äntligen börjar nå in i etablissemangets finrum.