Doktorn som patienten glömde

Låt oss säga att du var kedjerökare och du gick till doktorn för en illavarslande hosta.
Låt oss säga att doktorn gav dig en allvarlig diagnos och bad dig att genast sluta röka om du ville få se dina barnbarn växa upp.
Låt oss säga att du gick hem och funderade, kom tillbaka till doktorn, och sade: "Nej doktorn, jag kan inte lägga av med rökandet. Däremot tänkte jag skära ned från två paket om dagen till typ ett. Men jag kanske tar några extra cigg vissa kvällar när det känns lite jobbigt, så det blir nog typ bara ett halvt paket jag minskar med."

Ungefär så är EU:s reaktion på den befintliga klimatforskningen. Under natten gjorde EU:s stats- och regeringschefer upp om vilka klimat- och energimål som ska gälla till år 2030. Överenskommelsen landade i 40 procent minskning av utsläppen, 27 procent förnybart och 27 procent energieffektivisering. Polen får dessutom några extra utsläppsrätter alldeles gratis, så de inte behöver göra någon större ansträngning alls.

Så här sade professor Johan Rockström om målen i somras:
 "– Det enkla svaret är att vi med god säkerhet vet att världens utsläpp av växthusgaser måste minska med i storleksordningen 80 procent till 2050 jämfört med 1990. Och för att vi ska ha en chans att nå dit så behöver EU ha ett mål på minst 60 procent till 2030. Det är ett absolut minimum och det är helt nödvändigt om man tar hänsyn till det faktum att det kommer vara nio miljarder människor på jorden 2050 och att världsekonomin kommer tredubblas till dess.

 – Men sedan finns det också en analys som pekar på att inte ens det räcker, på långa vägar. För om det visar sig, vilket allting tyder på, att vi samtidigt rör oss mot sex miljarder människor som år 2050 kommer ha en genomsnittlig köpkraft som en europé – det vill säga, om vi bejakar rätten till utveckling i Kina och i Indien, i de afrikanska nationerna och i Latinamerika – då behöver EU nå 100 procent till 2030."
(http://www.supermiljobloggen.se, 2014-10-24)

Frågan är om den fjöniga minskningen EU-länderna åtagit sig överhuvudtaget får någon effekt på det globala klimatet. Och varför skulle något annat land med sämre ekonomi och resurser än EU-länderna anstränga sig att göra en större insats än EU? Vi har trots allt aldrig haft bättre förutsättningar att göra en omställning.  Det känns kort sagt som att den allvarligt sjuke patienten glömt doktorn.

Inga enkla vägar kvar, men några nödvändiga

Igår skrev jag om behovet av att lyfta miljö- och klimatarbetet till en ny nivå. Om världen vore en patient med en allvarlig cancerdiagnos tar vi fortfarande fram nya alvedonkartor för att råda bot på patientens åkomma. Jag efterfrågade förslag på hur vi ska få människor att se och förstå, men också vilja ställa om samhället i en betydligt ambitiösare takt än vad som nu görs. I det här inlägget tänkte jag kortfattat sammanfatta vilka principer jag tror att en sådan omställning måste vila på, oavsett vilka lösningar det är vi väljer.

Med mer demokrati, inte mindre.

Människor som tvingas göra saker mot sin vilja och utan att ha förstått varför, tenderar att bli passiva och oengagerade, eller bjuder på en kraftfull motreaktion. Jag har hört några argumentera för "mer straff och kontroll" eller kanske till och med en liten "grön diktatur" för att få saker gjorda i rätt tid. Tvärtom är jag övertygad om att med världshistoriens största utmaning framför oss så behöver vi få alla människor vi kan att bli delaktiga i det här arbetet - att tänka fritt och stort, agera insiktsfullt och inte minst tillsammans. Det gröna perspektivet kan inte särskiljas från det demokratiska gräsrotsperspektivet. Risken är annars att de förändringar vi tvingar fram på kort sikt, bara leder till en ännu större baksmälla - på lång sikt. 

Med en öppnare värld, inte en mer sluten.

Vi går mot en ny folkvandringstid. I takt med att resurserna minskar, eller att vissa områden blir obeboeliga så kommer vi behöva ge plats åt många fler. Resta murar leder till större oförståelse, mindre samarbete, sämre kunskapsutbyte och fler krig. Det är inte alltid kortsiktigt lätt och billigt att vara öppen för omvärlden, men långsiktigt är det alltid svårare, dyrare och inte minst omänskligare att stänga den ute. Det kommer att behöva investeras och uppoffras en hel del för att skapa ett samhälle som förmår ge plats åt betydligt fler människor än vad vi är vana vid. Men vi får inte glömma bort att det just är en investering, och inte en kostnad. Och att bo i ett land som människor vill fly till och inte ifrån är, som sagt, ett privilegium.  

Med fundamental jämställdhet och rättvisa som grund

      Jämställdhet och rättvisa handlar inte om ädla principer. Det handlar om ren och skär logik och fakta: ojämställda och orättvisa samhällen är mer ohållbara - ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Ju fler människor som samhället ser, desto fler ser samhället som sitt eget. Det handlar också om att bryta med en kultur som premierat den vita mannens norm framför andra. En kultur där bilismen, köttkonsumtionen och de stora konsumtionsprojekten - alla enorma miljöbovar och alla tungt överrepresenterade av män - ses som självklara rättigheter, inte som privilegier som uppenbarligen inte längre är hållbara.  

      Genom att sätta människans långsiktigt bästa i första rummet

      Miljö- och klimatarbetet handlar inte om att rädda världen. Det handlar om att rädda människan. Det handlar inte heller om att rädda marknaden, ekonomin eller nationen. Det handlar om att rädda människan. Det här betyder inte att vi kan fortsätta hugga ned regnskog, släppa ut mer avgaser, ta död på fler arter eller fortsätta rovdriften på naturen. Tvärtom. Livet på jorden har överlevt många katastrofer förr. Människan har det inte. Det är inte livet som får problem att anpassa sig till en helt ny värld med helt nya existensvillkor. Det är människan. Att vi idag har hamnat där vi är har dels handlat om att särintressen gett sig själva rätten att styra i vilken riktning världen ska gå. Särintressen som inte är ett dugg intresserade av människans långsiktiga väl och ve. Dels att vi ibland har tillåtit särintressen att styra i vilken riktning vi har gått därför att vi själva tillhör dem. Det är dags att genomskåda särintressenas kortsiktiga agendor, och ge rum för allmänintressets långsiktiga. 

      Det måste ske med det goda livet i fokus.

Den gröna omställningen kommer att kräva materiella uppoffringar av oss alla. I slutändan handlar det dock om att skapa bättre liv, där vi återigen kan känna framtidstro och där vi gör oss betydligt mindre beroende av vår konsumtion för att må bättre. Därför är det också det goda livet och framtidstron som måste vara drivkraften framåt. Hur får man en människa att sluta röka? Jag har svårt att vi lyckas med allt läskigare etiketter och allt mer skrämselpropaganda. Jag har svårt att tro att man får en person att sluta röka genom att kalla dem för idioter. Lik förbaskat är det precis det vi ofta gör när det kommer till klimat- och miljöbovar. Jag gissar på att jag kan visa upp hur många hjärtskärande planscher på drunknande isbjörnar som helst för en bilåkare, utan att han säljer sin bil. Det är först när han upptäcker att hans cyklande kompisar både får bättre kondition och får ett billigare och bättre liv, som han bestämmer sig för att satsa på cykeln istället. Eller när politikerna sett till att gett så bra kollektivtrafik att det blir meningslöst att ens behålla den. Det är med den inställningen vi ska få folk att se värdet av en grön omställning.

För mig är detta en slags sammanfattning av de gröna principer mitt politiska engagemang vilar på. För mig är dessa principer fundamentala som jordmån, för att jag ska vilja vara med i ett framtida förändringsarbete. Så, vad säger ni själva. Klarar vi miljö- och klimatutmaningen utifrån dessa principer? Håller ni med? Är jag naiv, eller cynisk? Tankar och funderingar mottages tacksamt! 

Det finns inga enkla vägar kvar

Det är en sådan där regnig höstdag då de dystra artiklarna om världens tillstånd haglar tätt i mitt facebookflöde, och då jag fått alltför många frågor av vänner vad vitsen med allt är när det finns så mycket att göra och så lite hittills har gjorts. Ja, hur svarar man på en sådan fråga?   

Jag var och föreläste om klimatförändringarna för en gymnasieklass på Katedralskolan i Uppsala för några år sedan. Reaktionen från de allra flesta i klassrummet efter filmen liknade vad jag sett under hela föreläsningsturnén. Några var ointresserade av ämnet. Några ville diskutera tekniklösningar. Många sade att de hade hört det förut och frågade när lektionen var slut.

Men så var det en tjej. Hennes reaktion glömmer jag aldrig. Hon stirrade på mig en kort stund. Sedan reste hon sig plötsligt upp, såg sig omkring, och utbrast: ”Men hallå! Fattar ni inte? Vi måste ju göra om hela skiten! Allting har ju blivit fel!”

Jag minns inte vad hon eller jag gjorde eller sade sedan. Jag minns bara känslan av att ha fått se en insikt gå hela vägen in i hjärtat på en människa som plötsligt förstod att hon blivit förd bakom ljuset. Hon hade hela tiden levt med övertygelsen om att allt var som det skulle, och att vår värld var den bästa av världar och att saker skulle fungera som de alltid hade gjort i resten av hennes liv. Och så plötsligt rämnade den där trygga världen under hennes fötter. Det gjorde henne arg, och det gjorde henne engagerad. Jag är så nyfiken på vad hon gör idag. Vad hon gjorde av den insikten.

Jag får som sagt mail och telefonsamtal av människor som precis råkat ut för den där känslan, eller som fortfarande – likt jag själv gjorde i många år – lever kvar i den. En känsla av att världen blivit trasig. De har läst om utfiskade hav. Om matbrist och jorderosion, om peak oil och peak everything, om bidöd och fågeldöd. Om den orättvisa världsekonomin som låter några få allt, och andra inget. De har kanske läst några framtidsscenarios från FN:s klimatpanel. Och den vanligaste frågan man ställer sig är: men varför gör vi inte mer för att lösa detta?

Ja, hur ska vi göra mer? Hur ska vi få igång de nödvändiga förändringar som behöver göras? 

Jag slänger ut den frågan till er, därför att jag tror att ni har många kloka svar. Jag vill inte ha en lista på allt som behöver göras. Jag har mängder av sådana listor. Det finns tillräckligt med forskning, idéer, tankar och förslag på vad som måste göras för att sysselsätta folk i hundra år framöver. Vi har lokaliserat problemen, och många kloka lösningar är också påtänkta. Men om vi vore patienten som precis fått en allvarsam diagnos – med ett löfte om att ha en hyfsad chans att bli friska om vi bara bestämmer oss för att radikalt ställa om våra liv – hur får vi patienten att vilja göra det, trots ovissheten om det verkligen blir bättre? Med tvångsvård? Med mer kunskap? Med mutor eller hot? Vi har insett att det inte finns några enkla vägar kvar, men vilka är alternativen, och vilket alternativ tror ni kan ge mest? Jag tänkte komma med några tankar om detta i veckan. Men först vill jag höra er syn på saken! 

Lämna gärna kommentarer, eller skriv i facebookflödet. 

Festen är slut - dags att börja städa!

Alla som envist stannat kvar till småtimmarna i en festlokal vet hur det brukar sluta. Någon luttrad bartender slår markerande i barklockan och ropar ”sista beställningen!” hest men bestämt. Alla som inte då förstått att det inte kommer bli så mycket roligare än så här, kastar sig handlöst på bardisken för att slänga upp plånboken en sista gång och ber om det största och starkaste de har så att fyllan ska räcka så länge som möjligt. Dekadensen tilltar. Sen tänds lysrörslamporna. Festlokalen tycks med ens vara intagen avhärjade zombies som fumlande letar efter sina mobiler för att få tag på en taxi – ingen tycks ha räknat med att man skulle behöva ta sig därifrån. Folk inser plötsligt att det ska bli en dag imorgon också. Fyllan förvandlas successivt till bakfylla.

Om situationen tycks bekant behöver ni inte skämmas, det är nämligen en hel civilisation som upplever det här just nu. För några tycks ljuset inte ha slagits på än, men den sista beställningen på billiga lån, billig olja och billiga råvaror är globalt sett redan annonserad. Vår feststinna värld har för många redan börjat kläs av, insikten om att lokalen ska städas gått upp för allt fler. De luttrade festdeltagarna har smugit iväg tidigare, eller hittar goda ursäkter eller lovar kanske att städa bättre nästa gång. De som dragit det kortaste strået vet dock att städningen likväl måste göras. Att någon ska ha lokalen imorgon också.

De som har dragit det kortaste strået är min generation och alla som kommer efter den. Det är de fattigaste och resurssvagaste som inte haft råd att betala en taxi.  Det är vi som ska städa, men utan att ens ha fått hjälp med att hitta till städskrubben än. Vi vet i nuläget inte hur vi ska få upp all den lort som festdeltagarna lämnat efter sig. Vi vet inte ens hur vi ska betala hyran till lokalen. Och vi behöver all hjälp vi kan få.

Om det är politikens uppgift att se till att städningen går rättvist till och har nog med resurser, är det medias uppgift att ringa i barklockan och tända lysrören. Att världen är på väg mot att bli fyra grader varmare, kanske redan vid mitten av seklet - innan jag ens hunnit gå i pension - är inte skrämselpropaganda utan kalla fakta som folk behöver känna till för att i god tid kunna förhålla sig till. Det finns alltid de som blir arga när bartendern säger att ölkranarna har stängts av, att pengarna är slut på kortet, eller att stället snart ska stänga, men ingen kan klandra dem för att säga som det är. Och det är där vi kommer in. Vare sig vi är moderater, sossar eller miljöpartister, vare sig vi är forskare, lärare, ingenjörer eller ekonomer, är det dags att börja prata om att festen är slut och att det nu är dags att börja städa. Det ska nämligen bli en dag imorgon också, och tids nog ska vi bli varse att festlokalen i själva verket är vårt eget hem.