Nationalismen - en epidemi som kan stoppas

Att nationalismen bär på en eländig historia behöver inte berättas för den som någon gång öppnat en historiebok. Det mytologiska dravlet om folks, nationers eller rasers unika egenskaper och vikten man fäst vid just dessa förenar vår tids värsta och mest dödliga ideologier, vare sig de bärs fram an nazister, fascister, stalinister eller lS-krigare. Varje gång tycks dessa galna idéers framväxt lika obegripliga för de generationer som överlevt den, och likväl återkommer den om och om igen i världshistorien - som ett klassiskt virus. Precis som spanska sjukan eller ebolaepidemin står samhället ofta inledningsvis handfallet inför dess spridning, tills man hittat ett vaccin eller en strategi för att isolera den.

Den nuvarande strategin mot denna farsot i Europa tycks vara ganska dålig, vilket jag tror beror på att vi luras att följa virusets egen logik. Ju fler som kladdar i den, ju mer panik vi får över den och ju värre och smaskigare detaljer som framkommer desto mer tycks den breda ut sig och normalisera sig. I nationalismens egen logik hittar man först en passande jordmån att växa i - tex arbetslöshet, djupa klyftor eller brist på framtidstro. Sedan arbetar den sig successivt in i folks medvetandet genom att normalisera allt absurdare idéer. Till slut tycker folk att det verkar rimligt att sätta gula stjärnor på människor efter genetiskt arv, eller att utvisa alla som säger ett ord med fel brytning. Ingen fattar hur det kunde gå till. Men av någon anledning lät folk det ske, för att man hoppades att det likt svart magi skulle lösa samhällets fundamentala problem med ett trollslag.

Vad ska vi då göra? Ja, jag tror för det första att den gamla strategin att hålla nationalismens idéer borta från den allmänna debatten i alla fall fungerar bättre än vad vi nu gör: göder monstret genom att paralyserat prata maniskt om den. Ja, ebola är livsfarligt, men den största anledningen till att ebola dödar är att folk misstror samhällets institutioner och att sjukvården inte fungerar som den ska. Nationalismen är livsfarlig, men den största anledningen till att den är det är att folk misstror samhällets institutioner och att ekonomin inte fungerar som den ska och ger idéerna mer utrymme. Vi behöver gemensamt bestämma oss för att prata om både samhällets utmaningar och lösningar, men diskutera inte ens nationalismens lösningar och problemformulering. Vi vet alla att de aldrig fungerat och aldrig kommer att fungera. End of discussion. Avfärda det som stollerier - i likhet med ödlekonspirationer i USA eller scientologi.

Vi får också erkänna att vi just nu saknar det klassiska vaccinet - som brukar vara ekonomiskt tillväxt och löften om ett bättre liv i framtiden. Där har vi en hel del jobb att göra med att hitta ett mer modernt vaccin, som både trovärdigt kan utlova bättre liv i framtiden och samtidigt hålla sig inom planetens gränser. Det enda vi vet med säkerhet är att nationalismen alltid förr eller senare når vägs ände. Det är vår uppgift och skyldighet att se till att det sker fort, utan att fler behöver drabbas av denna farsot.

Bye bye 1900-talet!

Förbifarter, flygplatser och kärnkraftverk var riktigt hett på 50-talet. Innan storstäder som Paris misslyckades med sina ringledsprojekt, innan klimatförändringarna upphöjts till ett internationellt säkerhetshot, innan Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima existerade som illavarslande påminnelser – ja då var allt detta ”the shit”. En modern stad höll sig med flygplatser och motorvägar, inte med spårvagnar och cykelleder som andades fattig östatstrafik. Kärnkraftens potential saknade gränser – framtidsspanarna för femtio år sedan såg en reaktor i var mans hem. Den som idag lyssnar på förespråkarna av Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och nya svenska reaktorer kan lätt känna igen tongångarna från gamla journalfilmer från 50- och 60-talet. Men sedan dess har ju världen förändrats, medan samma spetsbågade glasögon finns kvar och används flitigt.

Grön politik kommer alltid vara obegriplig för de som fortfarande har 1900-talets glasögon på näsan. Om man inte tar forskningsrönen om klimatförändringar och resursbrist på allvar så kommer det verka ”galet” och ”tillväxtfientligt” att prioritera ner bilåkning och billiga flygresor till förmån för kollektivtrafik och fler bostäder. Har man inte följt med den rasande teknikutvecklingen inom ny kollektivtrafik och ny energiteknik så kommer man fortsätta hävda att gröna förslag är teknikfientliga, när det i själva verket är tvärtom. Det är inte lätt att behöva acceptera att 1900-talet är på väg att glida vår generation ur händerna. Men det kommer att vara ännu jobbigare att se 2000-talet göra det innan vi knappt hunnit uppleva det, bara för att vi fortsatte som om allt var som förut. Därför är det på tiden att vi får politiker som säger "Bye bye" till 1900-talet. Det är nya tider nu.

Det finns inga enkla vägar kvar

Det är en sådan där regnig höstdag då de dystra artiklarna om världens tillstånd haglar tätt i mitt facebookflöde, och då jag fått alltför många frågor av vänner vad vitsen med allt är när det finns så mycket att göra och så lite hittills har gjorts. Ja, hur svarar man på en sådan fråga?   

Jag var och föreläste om klimatförändringarna för en gymnasieklass på Katedralskolan i Uppsala för några år sedan. Reaktionen från de allra flesta i klassrummet efter filmen liknade vad jag sett under hela föreläsningsturnén. Några var ointresserade av ämnet. Några ville diskutera tekniklösningar. Många sade att de hade hört det förut och frågade när lektionen var slut.

Men så var det en tjej. Hennes reaktion glömmer jag aldrig. Hon stirrade på mig en kort stund. Sedan reste hon sig plötsligt upp, såg sig omkring, och utbrast: ”Men hallå! Fattar ni inte? Vi måste ju göra om hela skiten! Allting har ju blivit fel!”

Jag minns inte vad hon eller jag gjorde eller sade sedan. Jag minns bara känslan av att ha fått se en insikt gå hela vägen in i hjärtat på en människa som plötsligt förstod att hon blivit förd bakom ljuset. Hon hade hela tiden levt med övertygelsen om att allt var som det skulle, och att vår värld var den bästa av världar och att saker skulle fungera som de alltid hade gjort i resten av hennes liv. Och så plötsligt rämnade den där trygga världen under hennes fötter. Det gjorde henne arg, och det gjorde henne engagerad. Jag är så nyfiken på vad hon gör idag. Vad hon gjorde av den insikten.

Jag får som sagt mail och telefonsamtal av människor som precis råkat ut för den där känslan, eller som fortfarande – likt jag själv gjorde i många år – lever kvar i den. En känsla av att världen blivit trasig. De har läst om utfiskade hav. Om matbrist och jorderosion, om peak oil och peak everything, om bidöd och fågeldöd. Om den orättvisa världsekonomin som låter några få allt, och andra inget. De har kanske läst några framtidsscenarios från FN:s klimatpanel. Och den vanligaste frågan man ställer sig är: men varför gör vi inte mer för att lösa detta?

Ja, hur ska vi göra mer? Hur ska vi få igång de nödvändiga förändringar som behöver göras? 

Jag slänger ut den frågan till er, därför att jag tror att ni har många kloka svar. Jag vill inte ha en lista på allt som behöver göras. Jag har mängder av sådana listor. Det finns tillräckligt med forskning, idéer, tankar och förslag på vad som måste göras för att sysselsätta folk i hundra år framöver. Vi har lokaliserat problemen, och många kloka lösningar är också påtänkta. Men om vi vore patienten som precis fått en allvarsam diagnos – med ett löfte om att ha en hyfsad chans att bli friska om vi bara bestämmer oss för att radikalt ställa om våra liv – hur får vi patienten att vilja göra det, trots ovissheten om det verkligen blir bättre? Med tvångsvård? Med mer kunskap? Med mutor eller hot? Vi har insett att det inte finns några enkla vägar kvar, men vilka är alternativen, och vilket alternativ tror ni kan ge mest? Jag tänkte komma med några tankar om detta i veckan. Men först vill jag höra er syn på saken! 

Lämna gärna kommentarer, eller skriv i facebookflödet.