Bye bye 1900-talet!

Förbifarter, flygplatser och kärnkraftverk var riktigt hett på 50-talet. Innan storstäder som Paris misslyckades med sina ringledsprojekt, innan klimatförändringarna upphöjts till ett internationellt säkerhetshot, innan Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima existerade som illavarslande påminnelser – ja då var allt detta ”the shit”. En modern stad höll sig med flygplatser och motorvägar, inte med spårvagnar och cykelleder som andades fattig östatstrafik. Kärnkraftens potential saknade gränser – framtidsspanarna för femtio år sedan såg en reaktor i var mans hem. Den som idag lyssnar på förespråkarna av Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och nya svenska reaktorer kan lätt känna igen tongångarna från gamla journalfilmer från 50- och 60-talet. Men sedan dess har ju världen förändrats, medan samma spetsbågade glasögon finns kvar och används flitigt.

Grön politik kommer alltid vara obegriplig för de som fortfarande har 1900-talets glasögon på näsan. Om man inte tar forskningsrönen om klimatförändringar och resursbrist på allvar så kommer det verka ”galet” och ”tillväxtfientligt” att prioritera ner bilåkning och billiga flygresor till förmån för kollektivtrafik och fler bostäder. Har man inte följt med den rasande teknikutvecklingen inom ny kollektivtrafik och ny energiteknik så kommer man fortsätta hävda att gröna förslag är teknikfientliga, när det i själva verket är tvärtom. Det är inte lätt att behöva acceptera att 1900-talet är på väg att glida vår generation ur händerna. Men det kommer att vara ännu jobbigare att se 2000-talet göra det innan vi knappt hunnit uppleva det, bara för att vi fortsatte som om allt var som förut. Därför är det på tiden att vi får politiker som säger "Bye bye" till 1900-talet. Det är nya tider nu.

Grattis Stockholm! Framtiden är här igen!

Så var förhandlingarna i Stockholms stad klara. Den nya rödgrönrosa majoriteten har beslutat att staden ska verka för att "området där Bromma flygplats idag ligger ställs om till stadsutvecklingsområdet med bostäder senast 2022”. Samtidigt ska uppgraderingar och investeringar i flygplatsen avbrytas och en successiv överflyttning av trafiken till andra flygplatser påbörjas. Tydligare än så kan det inte bli att Miljöpartiet vunnit en promenadseger i en av sina hjärtefrågor Men de gröna segrarna är fler. De 23 miljarder kronor från trängselskatten som förbifarten skulle finansieras med ska gå till kollektivtrafik i stället. Fram till första maj nästa år ska Stockholms stad och landstinget förhandla om pengar till förbifarten. Det återstår ännu att se om man lyckas helt stoppa det otidsenliga förbifartsprojektet, men utsikterna är betydligt godare än bara för några veckor sedan. Plötsligt har Stockholm blivit en progressiv storstad igen och på allvar tagit klivet in i 2000-talet.

Hejdå Sverige?

Med 10 dagar kvar till valet har mardrömmarna börjat bli allt fler och nattsömnen allt sämre. Bilderna som förföljt mig den senaste tiden har underblåsts av opinionsundersökningar som pekar på att sannolikheten för att Sverigedemokraterna blir Sveriges tredje största parti är större än att Miljöpartiet blir det. Och därmed skulle ett nytt kapitel skrivas i Sveriges historia. Hittills har vi nog varit många som aktivt förträngt vad ett sådant kapitel skulle innehålla. Men alltfler jag möter ute i valrörelsen börjar att visualisera det, och vill diskutera det med mig ute på gator och torg. 

Att vara Sveriges tredje största parti är förenat med vissa privilegier, hur litet partiet än må vara. Tro mig, jag har själv varit med två gånger i ett sådant parti - först med Folkpartiet i valet 2002, och sedan valet 2010 också med Miljöpartiet. Det tredje största partiet sätter en slags skuggagenda för det ideologiska Sverige - bortom maktpartierna S och M, och är förenat med såväl ett visst rättmätigt självförtroende som ett visst politiskt högmod. Epitetet ”Sveriges tredje största parti” följer med, varthelst man debatterar och för politiska samtal. Du får tillsätta Sverige 2:a vice talman som inte sällan får hålla i klubban i riksdagen och representera Sverige i officiella sammanhang. Du kan med kraften av din position hävda din rätt att delta i debatter som inte alltid framstår som självklara för just ditt parti att vara med i. Och det är en angenäm position att bedriva en valrörelse från. Ditt parti och din partiledare ses som klättrande stjärnor, samtidigt som man inte riktigt behöver drabbas av det strålkastarljus som faller på det största eller näst största partiet.

Hade Sverigedemokraterna varit vilket parti som helst hade jag kunnat unna dem det. Som miljöpartist vill jag givetvis att vi ska få fortsätta hålla i bronspokalen, men kan som en god spelare acceptera att lämna över den till vilket annat parti som helst som förmår dela en enda grundläggande doktrin: Sverige ska bli ett bättre land för människor att leva i, inte ett sämre. En doktrin som delas av såväl piratpartister och feminister som vänsterpartister och kristdemokrater. Men detta är inte vad Sverigedemokraterna går till val på. Det var ju inte det Jimmie Åkesson sade. Han sade, allra senast i Ekots partiledarintervju: ”Ett sätt att minska invandringen är att göra Sverige mindre attraktivt”. Och därmed skulle alltså ett nytt kapitel skrivas i svensk historia. För första gången skulle Sveriges tredje största parti vara ett parti som öppet och stolt går till val på att göra Sverige sämre, för vissa människor, att bo i. När den nya riksdagen öppnas kan vår 2:a vice talman heta exempelvis Björn Söder. En man som så sent som 2009 skanderade på SD:s landsmöte ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”, eller som 2007 talade om Pridefestivalen i följande ordalag: ”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo- bi- och transpersoner skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala”. Glömde jag att säga att han nu är partisekreterare för ett parti som har 11% i opinionsmätningarna? 

Jag försöker slå bort mardrömmarna. Vi har fortfarande tio dagar på oss att ändra på historien. Men faktum är att lyckas vi inte kan vi säga hejdå till Sverige. Hejdå till det land såsom vi har känt det sedan krigets dagar. Ett land som ständigt strävar efter att bli bättre för alla, oavsett vem du är, vart du kommer ifrån, eller varthelst du ska. 

Och så röstar ni grönt i EU-valet!

I maj, mina vänner, är det dags att rösta grönt i EU-valet!
Att en av Sveriges absolut mest skickliga och handlingskraftiga politiker Isabella Lövin står överst på valberedningens förslag till EU-lista är lika givet som inspirerande. Hon har tillsammans med Carl Schlyter bevisat att det som svensk miljöpartistisk politiker går att göra verklig skillnad i Bryssel, och hennes insatser för en hållbar fiskepolitik är svåra att nog värdesätta. Hon har också varit den EU-politiker som kanske bättre än någon annan lyckats förklara för sina väljare vad grön politik är och innebär i realiteten. Att man själv får vara med på ett litet hörn i detta starka gäng som riksvalberedningen föreslår är också det förstås en ära. I januari avgör våra medlemmar hur listan ska se ut. Jag ser fram emot att framöver skriva mer om hur jag hoppas och tror att vi ska bygga upp ett grönt EU för framtiden!

Gabriel Liljenström
Grön kandidat till EU-parlamentet

Hela listan finns här:

http://news.cision.com/se/miljopartiet-de-grona/r/hela-forslaget-till-lista-i-eu-valet,c9488550

Festen är slut - dags att börja städa!

Alla som envist stannat kvar till småtimmarna i en festlokal vet hur det brukar sluta. Någon luttrad bartender slår markerande i barklockan och ropar ”sista beställningen!” hest men bestämt. Alla som inte då förstått att det inte kommer bli så mycket roligare än så här, kastar sig handlöst på bardisken för att slänga upp plånboken en sista gång och ber om det största och starkaste de har så att fyllan ska räcka så länge som möjligt. Dekadensen tilltar. Sen tänds lysrörslamporna. Festlokalen tycks med ens vara intagen avhärjade zombies som fumlande letar efter sina mobiler för att få tag på en taxi – ingen tycks ha räknat med att man skulle behöva ta sig därifrån. Folk inser plötsligt att det ska bli en dag imorgon också. Fyllan förvandlas successivt till bakfylla.

Om situationen tycks bekant behöver ni inte skämmas, det är nämligen en hel civilisation som upplever det här just nu. För några tycks ljuset inte ha slagits på än, men den sista beställningen på billiga lån, billig olja och billiga råvaror är globalt sett redan annonserad. Vår feststinna värld har för många redan börjat kläs av, insikten om att lokalen ska städas gått upp för allt fler. De luttrade festdeltagarna har smugit iväg tidigare, eller hittar goda ursäkter eller lovar kanske att städa bättre nästa gång. De som dragit det kortaste strået vet dock att städningen likväl måste göras. Att någon ska ha lokalen imorgon också.

De som har dragit det kortaste strået är min generation och alla som kommer efter den. Det är de fattigaste och resurssvagaste som inte haft råd att betala en taxi.  Det är vi som ska städa, men utan att ens ha fått hjälp med att hitta till städskrubben än. Vi vet i nuläget inte hur vi ska få upp all den lort som festdeltagarna lämnat efter sig. Vi vet inte ens hur vi ska betala hyran till lokalen. Och vi behöver all hjälp vi kan få.

Om det är politikens uppgift att se till att städningen går rättvist till och har nog med resurser, är det medias uppgift att ringa i barklockan och tända lysrören. Att världen är på väg mot att bli fyra grader varmare, kanske redan vid mitten av seklet - innan jag ens hunnit gå i pension - är inte skrämselpropaganda utan kalla fakta som folk behöver känna till för att i god tid kunna förhålla sig till. Det finns alltid de som blir arga när bartendern säger att ölkranarna har stängts av, att pengarna är slut på kortet, eller att stället snart ska stänga, men ingen kan klandra dem för att säga som det är. Och det är där vi kommer in. Vare sig vi är moderater, sossar eller miljöpartister, vare sig vi är forskare, lärare, ingenjörer eller ekonomer, är det dags att börja prata om att festen är slut och att det nu är dags att börja städa. Det ska nämligen bli en dag imorgon också, och tids nog ska vi bli varse att festlokalen i själva verket är vårt eget hem. 

Alliansens experiment har ett bäst-före-datum

Många har talat om Reinfeldts utspel idag, och konstigt vore väl annars. Att många kanske inte kommer kunna pensionera sig förrän de är 75 är en både uppgiven och orealistisk vision för framtiden. I Pajala är medelåldern 74.5, dvs. många skulle tillspetsat få arbeta ända in i graven. I Dokument Inifråns program ”De oförsäkrade” visades på hur många inom vården får arbetsrelaterade skador vid tidig ålder, som de sedan inte ens får ersättning för. Många klarar alltså inte av att arbeta ens till 65 års ålder, på grund av sin arbetsmiljö och de påfrestningar som arbetet för med sig. Samtidigt talar statistiken ett tydligt språk: Sverige har en ungdomsarbetslöshet som är långt över det europeiska genomsnittet – mer än var femte ungdom har inget jobb. Så därför är det inte så konstigt att folk har en helt annan vision för framtiden än Reinfeldt. Miljöpartiets rådslagsenkät visade klart och tydligt på att det finns ett stort stöd och incitament för kortare arbetstid i Sverige. En politik för kortare arbetstid skulle både skapa bättre livsförutsättningar och ett bättre klimat.

Det blir alltmer uppenbart att Alliansens politik är ett experiment som saknar förankring med verkligheten. Ett experiment som dessutom successivt ökar oro och misstro i vårt samhälle. De få gånger Alliansens ledare gör visionära utspel, visar de också på vilket Sverige de vill skapa. Kanske är det därför inte så konstigt att Reinfeldt är rädd för visioner. Alliansens experimentverkstad har dock ett bäst-före-datum. 2014 är det dags att ta steget mot ett grönt och hoppfullt Sverige. 

En grön lösning på eurokrisen?

Det har nu gått en vecka sedan jag kom hem från European Green Partys kongress i Paris, och för första gången sedan dess har jag nu haft tid att i lugn och ro försöka sammanfatta erfarenheterna därifrån. Mer än något bjöd kongressen på en god grundkurs i grön ideologi och EU-politik, men kanske än mer bjöd den på en betydligt mer avancerad kurs i förhandlingsteknik och diplomati, då meningskiljaktigheterna inom det europeiska gröna partiet föga förvånande ibland visade sig vara stora.

EGP - en ung federation
EGP har i sin nuvarande form bara sju år på nacken (2004) och är därmed en tämligen ung federation, med alla de möjligheter och barnsjukdomar som detta för med sig. Inte särskilt överraskande har de gröna partierna i Frankrike och Tyskland tyngst röst och flest närvarande delegater i EGP. Därmed sätter dessa medlemspartier också en överväldigande prägel på såväl den politiska agendan som den ideologiska interna debatten, trots de ytterliga dryga trettiotalet medlemspartier och tiotalet observatörsorganisationer som är med. Som svensk miljöpartist är det inte givet att man känner igen sig i så mycket mer än den gröna färgen och drömmen om en hållbar värld när man för diskussioner med partivänner från andra sidan Östersjön, men å andra sidan är detta också ett tecken på den mångfald som det gröna perspektivet för med sig. 

Fullt fokus på Parisdeklarationen
Det som skulle kommit att vara ett tema kring grön välfärdspolitik under namnet "The Social Dimensions of a Green New Deal", blev istället en akutinsatt förhandling kring ett dokument som skulle vara EGP:s svar på eurokrisen - den s.k. Parisdeklarationen, vilket också blev det överskuggande temat under hela kongressen. Tanken med Parisdeklarationen var givetvis god - det tyder på en stor politisk styrka när ett trettiotal medlemspartier från nästan lika många länder kan gå samman om ett offensivt politiskt program som svar på den europeiska ekonomiska krisen. Den överhängande frågan var dock om detta, utifrån de ideologiska skiljelinjerna, överhuvudtaget var möjligt. Den svenska delegationens svar var efter en snabb avstämning ett klart och tydligt nej - utifrån den starkt positiva synen på en federalisering av EU och de många demokratiska brister som förslagen i våra ögon innehöll, kunde vi inte se förslaget som tillräckligt bärkraftigt och "grönt" för oss att stå bakom.

Den svenska delegationen, här ensamma om att rösta grönt 

Grön federalism ur två perspektiv
Det utkast som presenterades för oss, drygt en vecka innan förhandlingarna, innehöll inte bara förslag på en kraftigt utökad budget för EU, utan också införandet av en europeisk valutafond - EMF, en europeisk finansiell stabilitetsfond - ESFS, samt de så ofta påtalade EU-obligationerna - "eurobonds", som medlemsländerna skulle uppmanas att investera i.  Ur ett svenskt grönt decentralistiskt perspektiv tycks dessa förslag svåra att försvara, men blir kanske mer förståeliga om man försöker se dem ur ett kontinentalt perspektiv kring vad EU som projekt faktiskt innebär och symboliserar. För flera medlemsländer - inte minst i öst och syd - har EU stått för en progressiv och lösningsinriktad politik som stått i bjärt kontrast mot ett nationellt klimat alltmer dominerat av kortsiktiga populister och korrupta tjänstemän. För dessa blir en ökad EU-budget med kraftfullare kontrollinstanser och större sanktionsmöjligheter en möjlighet att skynda på en positiv, hållbar utveckling i landet. I flertalet länder i väst är det snarare EU:s möjligheter att stå rustat mot det ökande trycket från privata särintressen som hägrar. Här ser man ett kraftfullt och välfinansierat EU som ett nödvändigt första steg för att kunna återreglera finansmarknad samt delar av banksektorn och därmed återföra den ekonomiska makten till folkvalda EU-politiker.

Grön politik i rätt riktning
I de lösningsförslag som lades fram fanns givetvis också stora delar väl värda att lyfta fram som goda och konstruktiva, också ur vårt svenska gröna perspektiv. Höjda klimatmål, progressiva skatter, ökade investeringar i den fossilfria energisektorn, införseln av "klimatrisk-index" samt gröna investeringsobligationer var några av de förslag som hämtats ur den s.k. "Green New Deal" och som den gröna gruppen i EU-parlamentet arbetat fram sedan ett par år tillbaka. Det var dessa förslag vi röstade för att behålla, men som dessvärre snabbt kom i skymundan av de drastiska federalistiska åtgärderna som övriga gröna partier såg som primära.

Framtida strategier för en grön europeisk politik
Personligen tror jag att vi i Miljöpartiet måste våga börja föra en fördjupad diskussion kring vad målsättningen ska vara med vår europeiska politik, och åtminstone söka medvetandegöra och problematisera de skiljelinjer som finns mellan oss och våra systerpartier i Europa, samt hur vi ska förhålla oss till dessa. I detta fall valde vi att ställa vår politiska övertygelse före kollegial solidaritet, och blev därmed ett av mycket få medlemspartier att lägga ned sina röster när Parisdeklarationen skulle antas. Jag såg det som ett befogat beslut, inte minst med tanke på det korta varsel som dokumentet tillkommit och på den mycket korta tid vi fick på oss att diskutera och debattera ett sådant omfattande politiskt program. Fortsättningsvis måste vi dock fråga oss om vilken strategi vi tjänar mest på: Vill vi ha ett ökat inflytande över EGP:s politiska riktning till priset av att vi ibland får göra svåra kompromisser, eller bör vi kanske snarare söka koalitionspartners bland andra som har en avvikande syn på vad ett grön EU bör vara - och vart finner vi i så fall dessa?

Eva Joly i ett känslosamt tal om ett starkt enat Europas betydelse för fred. 

Slutligen - en grön superstar
Om inte arbetet med Parisdeklarationen tog all fokus, så var det i så fall franska Le Verts presidentkandidat Eva Jolys förtjänst, som äntrade scenen med stående ovationer och ett sällan skådat medialt tryck från läktargolvet. Med ett långt och känslosamt tal om Europas väg från krigsplats till fredsprojekt, från diktaturer till demokratier som norm, och med ett starkt EU som garant för en fortsatt utveckling i den riktningen, fångade Joly upp den mycket viktiga fredsaspekt som  också ligger till grund för den mycket positiva hållningen till EU som de franska gröna driver. Nästa år får vi också se huruvida EGP:s närvaro i Paris detta år bidrog till att lyfta Eva Jolys presidentvalskampanj och om vi får chans att lyfta en skål för Europas första gröna statschef!

Entreprenören – Almedalens och framtidens vinnare?

Almedalsveckan lider mot sitt slut, och så även mitt jobb som gästredaktör för partiprogramsbloggen. I ett försök att själv summera de seminarier och utspel som jag besökt och fått uppleva, ska jag problematisera en företeelse som få medier har uppmärksammat, men som desto fler besökare lär ha noterat i förbifarten:

Svenskt Näringsliv har satt agendan i Almedalen, även detta år. 

Ur åtminstone ett perspektiv var utspelet om minskat studiestöd för humaniorakurser för drygt två veckor sedan ett genidrag, eftersom alla svenska aktörer med självaktning skulle komma att prata om det. I polemiska som raljerande ordalag, från höger till vänster, i vårddebatter som utbildningspaneler tycktes Almedalen kunna enas om åtminstone en sak: Svenskt Näringsliv hade haft fel. Samtidigt verkade alltid en representant från samma organisation finnas närvarande, och aldrig hörde vi han eller hon säga emot oss andra, utan istället: ”Självfallet är humaniora viktig”, ”självfallet ska vi inte straffbeskatta bildning”, ”Svenskt Näringsliv har inget intresse i att styra studenterna i sina utbildningsval” osv. 

Frågan man alltid bör ställa sig vid såväl begripliga som obegripliga utspel är det gamla latinska ”qui bono” – vem gynnar det? Tidskriften Fokus ägnade ett helt kapitel åt Moderaternas och Svenskt Näringslivs stormiga relationer och spel bakom kulisserna, och tycktes åtminstone snudda vid slutsatsen att Svenskt Näringsliv gärna uppfyller sin roll som högerspöke, eftersom det i slutändan faktiskt för samhällsdebatten höger ut, samt ofta får Moderaterna att framstå som ett välfärdsparti i mittenfåran. Än intressantare blir det därför när SN:s VD Urban Bäckström uppmanar regeringen att söka stöd hos Miljöpartiet. Här ser man med största sannolikhet stora möjligheter i att ytterligare ett parti tar steget mot en politik som står organisations intressen närmre.

Sveriges politiska DNA har i grunden börjat förändras så pass att många av de politiska reformer som gjordes bara för ett par år sedan allt oftare känns irreversibla och meningslösa att diskutera idag. I ett par Almedalsdebatter har jag hört företrädare från sex partier vara snudd på överens om att såväl skolan som vården behövt de förändringar som hittills har skett, och att den politiska skillnaden snarare består i hur vi vill att den ska ta form framöver. Fram träder också ett debattklimat där ett ord hörs klinga allt starkare för varje år, från alla tänkbara riktningar. Ett ord som jag själv ofta tagit i min mun och glatt fört fram som en lösning på åtminstone några av de många problem vi står inför. Som substantiv: Entreprenör. Som adjektiv: Entreprenöriell. Och i bestämd form singularis: Entreprenören. En individ som söker lösningar, hellre än problem. Som skapar mervärde, snarare än underskott. Som är kreativ, snarare än destruktivt gnällig. Som tar samhälleligt ansvar, snarare än ansvarslösa friheter. Kort sagt: i alla avseenden föredömliga karaktärsdrag som alla tycks vilja se mer av. Frågan är bara om våra förväntningar är rimliga: kan Sverige bli ett land av entreprenörer? Och en kanske än viktigare fråga: bör Sverige bli det? 

Nationalencyklopedin definierar entreprenör kortfattat som en ”företagsam person som skapar nytt användarvärde”. Med hjälp av mer satsningar entreprenörskap i utbildningar, på arbetsförmedlingar och i arbetslivet så hoppas vi på att göra folk villiga att anställa, snarare än att vara anställningsbara. Vi hoppas på att folk ska bli bättre på att hitta nya möjligheter och lösningar, snarare än att vänta på att någon ska ge dem åt dem. I fluffiga ordalag handlar det om att man vill se en aktiv och skapande människa. Man vill göra henne kreativ och stark i sig själv och i sina livsval. Entreprenören är på många sätt den perfekta varelsen i en marknadsliberal tillväxtekonomi. Men har den en lika självklar roll i en grön ekonomi, eller i ett framtida kretsloppssamhälle? Är det verkligen entreprenörer , så som uppslagsverken skulle definiera dem, som vi vill åt? Kan det vara så att detta begrepp i grund och botten är tätt sammanknippat med ett effektiviserat tillväxtsamhälle där människor förväntas bära sina egna kostnader eller än hellre skapa mervärde och tillväxt av sina förutsättningar? Kan det vara så att det faktiskt också saknas något i entreprenörsbegreppet som vi bättre skulle behöva poängtera och lyfta fram? 

Entreprenörskap är ett begrepp som vi miljöpartister i högsta grad måste börja diskutera, innan det blivit så självklart att vi tar det för givet – om det nu inte redan har skett. Vi är nämligen några av dem som är bland de flitigaste att använda det, vilket också gjort oss alltmer lättmatchade i näringslivets flörtkampanjer. Vi hittar det i vårt partiprogram. Vi hittar det i Gröna Studenters idéprogram. Jag hör mig själv säga det på ett seminarium om studenter och tillväxt. Jag hör Grön Ungdom prata om det och jag hör Miljöpartiets nya språkrör tala om det på Almedalens stora scen. Kort sagt: vi är många som hjälps åt att låta entreprenören ta rollen som en framtidsmänniska. Hur vi ska förhålla oss till denna företeelse är i mina ögon en av de stora utmaningarna i Miljöpartiets partiprogramsarbete.

Kongresstal 2011 - Karlstad

PARADIGMSKIFTEN, MAGISKA VANTAR OCH EN VETENSKAPLIGT BASERAD POLITIK

Kära kongress, kära partivänner.

Av de sex språkrören som nu representerar den gröna rörelsen, konstaterar jag att jag och Erika är de två som suttit längst. Vi blev valda i februari. Likväl är detta min debut i talarstolen på kongressen.

När jag som civilingenjörsstudent för snart tio år sedan läste vetenskapsteori på Uppsala Universitet, skrev jag lite motvilligt en hemtenta om vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn  - ni vet han som myntade ordet paradigmskifte - och som av en händelse hittade jag för en vecka sedan den här uppsatsen när jag höll på att städa ur gamla flyttkartonger hos mina föräldrar. På första sidan hade jag antecknat ett citat som påstås härstamma från Albert Einstein. Ni har säkert hört det många gånger, men citatet lyder:

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.

Det slog mig nu att det citatet faktiskt sammanfattar allt det jag vill åstadkomma med mitt engagemang i Gröna Studenter och Miljöpartiet.

Jag gick med i den här fantastiska rörelsen för att jag ville få till stånd ett paradigmskifte i svensk och internationell samhällsutveckling, och jag måste säga att jag fortfarande inte ruckat en tum på den målsättningen. I höstens val blev vi historiska i den bemärkelsen att vi faktiskt måste varit de första att deppa över att ha lyft oss till att bli Sveriges tredje största parti – men stämningen var på något sätt ändå den att vi hade kunnat nå längre. En kompis ringde upp mig på valnatten och frågade hur det kändes att i ännu ett val stå på loosersidan, men då svarade jag: vänta du bara. Min absoluta övertygelse är nämligen att vi precis som i Tyskland kommer att få  se ett jättelikt lyft så fort vi lyckats få till stånd detta politiska paradigmskifte, och mycket tyder på att vi redan är på väg.

För hur ska man annars tolka det faktum att europeiska regeringschefer efterfrågar utredningar på nolltillväxt och arbetstidsförkortning, hur ska man annars tolka att SEB:s chefsekonom menar att vi snarast behöver alternativa mått på välfärd eller att en topprankad fondplacerare på Nordea valde att kandidera för Miljöpartiet i senaste valet? Det här är etablissemanget vi talar om. Det här är ju scenario som för bara fem, sex år sedan framstått som en illa skriven science-fiction-roman.

Kanske kan vi också hoppas att den blinda dogmatiska– ja den minst sagt religiösa tron på konsumtions- och tillväxtsamhället är på väg att ersättas av ett lite mer förnuftigt och vetenskapligt förhållningssätt till vår omvärld där vi ser att våra modeller för hur vi bygger ett samhälle inte längre är rimliga. Vi i Gröna Studenter tror starkt på vetenskapen som metod - dvs. att vi ständigt vågar pröva, omvärdera, testa och nyfiket söka rätt på svar och lösningar, oavsett hur obekväma dessa visar sig vara. Det är bara så ett paradigmskifte kan komma till stånd, och det är ett just paradigmskifte som kommer att se till att vi 2014 är med och bildar regering.

Samtidigt, och låt oss nu inte glömma detta när vi gröna politiker ger oss ut bland väljare med vår vetenskapsiver och förändringsvilja – människor har ett stort behov av trygghet – och för att få detta är många ibland villiga att offra en hel del av sitt förnuft och glömma bort sin kunskap.

Maria Wetterstrand har under sin högskoleturné refererat till en av mina klokare förebilder, Nalle Puh, och jag tänkte som språkrör inte vara sämre. I ett av mina favoritavsnitt så ska Nasse lära sig att åka skridskor, men vågar inte ställa sig på isen förrän han får ett par ”magiska vantar” av Tiger och Kanin. Det är givetvis ingenting magiskt med dem egentligen, men han tror sig behöva dem för att våga ställa sig på ett par skridskor.   

Jag tror faktiskt att inom de allra flesta av oss människor bor det en liten ängslig gris som inte sällan utbrister ett ängsligt ”åh käraste nån”, när vi ska lära oss något nytt, eller när en heffaklump står och väntar i skogen – och visst, visst har vi då och då behövt magiska vantar för att våga ställa oss på den hala isbanan. Men vad vi har sett den senaste tiden har varit en inflation på magiska vantar från politikernas håll, och inte mycket tyder på att vi har blivit bättre på att åka skridskor för det.

Man säger till folket att man kan fortsätta att åka bil som förut, om man bara byter till miljöbil. Man säger att man kan konsumera i samma takt som förut om man bara väljer fair-trade. Man säger att man kan fortsätta äta kött som förut om man bara väljer att köpa närodlat, osv. Det här är uppenbarligen varken en vetenskapligt baserad eller trovärdig politik – Johan Rockström och hans forskargrupp säger exempelvis att vi i princip måste bli fossilfria till 2020 om vi ens ska kunna vara i närheten av ett tvågradersmål. När vi miljöpartister alltså börjar fundera i termer av att vara försiktiga med vår radikala politik och framtoning så förmodar jag det handlar om att vi tror att folk, precis som Nasse är alldeles för skraja för att ge sig ut på den hala isen om vi inte bjuder dem på en falsk trygghet.

Men låt mig då få utmana er allihopa genom att berätta slutet på historien om Nasses skridskofärd

En dag tappar Nasse bort sina vantar, och vår lilla gris blir alldeles tröstlös. Då kommer Nalle Puh och berättar för honom att han faktiskt kan åka på egen hand, bara han vågar tro på sig själv och tar en sak i taget.  Jag hoppas att Miljöpartiet med hjälp av Gröna Studenter och Grön Ungdom ska liksom Puh kunna hitta en bra strategi för att kunna ge svenska folket en rimlig chans att klara av detta utan några falska lösningar. Naturskyddsföreningens Svante Axelsson liknade det omställningsprojekt vi har framför oss vid en fjällvandring – där man måste ta en stuga i taget – annars orkar man inte ta en hel barnfamilj från Abisko till Kebnekajse. Låt oss ta till oss av Svantes goda ord och hjälpas åt för att klara av den här fjällvandringen, en stuga i taget. Låt oss berömma varandra på vägen och ge varandra gott självförtroende, men ge inte upp tron på att vi kan klara av hela resan tillsammans, utan falska lösningar. Väljarna förväntar sig att vi ska leverera ett paradigmskifte. Låt oss då göra det.  

Det är kulturen, dumbom!

Det är inte särskilt svårt att vara politiker om man endast söker leverera lösningar på kortsiktiga, tekniska samhällsproblem. Vill man stärka sina opinionssiffror kan det var lägligt att kasta fram en ny skattesänkning, ett nytt momsavdrag eller omfördela lite pengar till en missnöjd väljargrupp. De flesta miljöpartister som jag har träffat har dock haft någonting annat i tankarna när de valt att engagera sig politiskt. De vill ställa om Sverige, förändra det ekonomiska systemet, ge människor makten över sin egen tid, ja i grund och botten vara med och förändra samhällets själva kultur. För detta krävs helt andra egenskaper än vad som krävs för att bedriva politiskt förvaltarskap – det fodras visionsrikedom och idérikedom, mod och tålamod för att skapa en genomgripande samhällsförändring. Frågan är om det är politikernas uppgift.
I förra veckan gjorde den nyvalde ordföranden för Sveriges största parti något så ovanligt som att ta strid för kulturfrågorna i DN. Utspelet hade inte varit särskilt anmärkningsvärt, om det inte hade varit för att det var ett av hans första, och för att varje steg som Håkan Juholt kommer att ta den närmaste tiden har en avgörande betydelse för hur han uppfattas som partiledare. Vad kan då hans utspel betyda? För det första vill han markera att kulturen har prioritet på hans politiska dagordning, något som inte kan sägas vara fallet hos den nuvarande regeringen. Kulturfrågor har i moderaternas ögon alltid varit en privatsak, någonting som politiken och inte minst staten ska hålla sig borta från. Här kommer den andra poängen med Juholts utspel väl till hands: Han vill visa på att kulturen angår oss alla.
I Sverige har kultur alltmer blivit en synonym för underhållning – ett hån mot den betydelse ordet har haft och fortfarande borde få ha i samhällsdebatten. Sociologen Anthony Giddens definierade kultur som ”de värden dess (kulturens) medlemmar omhuldar, normer som de följer och materiella ting som de skapar”.Organisationsforskaren Geert Hofstede menade att kulturen är ”den mentala programmering som skiljer medlemmar av en grupp från en annan”. Med dessa definitioner i åtanke borde politiker i högsta grad vara intresserade av kulturfrågor – likväl talar man idag om det som om det endast gällde konstnärslöner och gratis inträden på museer. Här måste också vi miljöpartister våga ta strid för detta begrepp, om vi menar allvar med att vi vill driva igenom en grön omställning. Vi måste våga tala om behovet av en grön kultur.
När jag som sekreterare för partiprogramsgruppen börjat sammanställa de hittills inkomna webenkätsvaren glädjer det mig att så många fortfarande ser möjligheter i politiken. Folk vill att vi ska slåss för mindre stress i samhället, vurma för mer makt över vår egen tid, mer delaktighet i beslutsfattandet, mer jämlikhet, mer solidaritet och mer omtanke. När de gäller mjuka värden är vi ett sant tillväxtparti.
Kulturen nämns dock som begrepp nästan aldrig. Kanske är det för att vi har lärt oss att se kultur som just underhållning, istället för att tala om det som det kitt som håller oss samman, den anda som gör oss till medmänniskor. I mina ögon är samhällets mest akuta problem – klimatförändringarna, resursbristen, utarmningen av biologisk mångfald och fattigdomen – endast symtom på en kulturell felprogrammering. Vi människor känner oss tomma och desorienterade utan konsumtion och tillväxt, samtidigt som vi skriker efter nya värden, mer livskvalitet och sann lycka. Här fyller exempelvis de religiösa samfunden en viktig plats, genom att tala i termer av egenvärde, av givmildhet, av kärlek och medkänsla – ord som inte kan översättas i politiska termer, men som kan ges en politisk innebörd.
Vi politiker måste våga lyfta dessa ord, utan att vara rädda att bli anklagade för floskler och flum. Ett samhälle kan vara kärleksfullt, genom att hävda varje människas lika rätt. Ett samhälle kan vara givmilt genom att erbjuda varje människa en bostad och en försörjning. Ett samhälle kan lyfta egenvärdet, genom att skydda natur och miljö från exploatering och utarmning. Och vips har vi börjat ge grön kultur en innebörd. En kultur som givetvis också kan rymma fria museiavgifter, konstnärslöner och en välfinansierad statlig TV, men som i grund och botten fångar själva sinnebilden med vad en grön omställning handlar om.

När den franske författaren Paul Valéry en gång sade att ”politik är konsten att göra det nödvändiga möjligt”, menade han också att vi måste få det nödvändiga att framstå som möjligt. Politik måste  inte bara handla om att verkställa, utan också om att beskriva. Genom att beskriva hur vi vill att vårt samhälle ska se ut, har vi med ens också börjat förändra det.

Scener från en språkrörsturné - eller konsten att inte oroa sig i onödan

 

Enligt färska rapporter är svenskarna ett av de folk som oroar sig mest i hela världen, och klimatförändringarna står högst upp på listan över orosframkallande element som håller oss vakna om nätterna. Därför är det inte särskilt konstigt att en respekterad, och ojämförligt populär och inspirerande politiker som Maria Wetterstrand fyller högskoleaulor i stad efter stad när hon ger sig ut för att presentera sin bok "Den nya gröna vågen". Här finns nämligen det många längtar efter - positiva exempel från en verklighet där saker faktiskt också kan gå i rätt riknting, där unga som gamla, lågutbildade som högutbildade, använder sin skaparkraft och uppfinningsrikedom för att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Gröna Studenter fick den stora äran att vara med på Marias sista turné som språkrör (men med all sannolikhet inte som politiker och opinionsbildare) och som tillika språkrör fick jag vara med och introducera henne såväl i Fälldinsalen i Sundsvall som på Ljusgården i Umeå. Stämningen var uppsluppen, folk som tycktes representera i stort sett alla åldrar och bakgrunder närvarade, och nyfikenheten och vetgirigheten från publiken var överväldigande. Jag måste erkänna att jag för första gången på mycket länge också var nervös. Inte bara för att mitt första tåg havererade och försenade min ankomst till Sundsvall med över två timmar (så att jag knappt hann fram i tid!), inte bara för att jag inte sovit en blund natten innan, utan för att jag också för första gången skulle få presentera mitt studentförbunds värderingar under samma kvart som jag skulle få introducera en för mig viktig politisk förebild. På något sätt föll dock saker på sin plats, och efter en lång resa upp till Sundsvall var jag nu på väg till Umeå. Här har en av GS mest aktiva lokalavdelningar byggt upp en fantastisk verksamhet, inte minst under ledning av Nils och Elisabeth (som med rätta fått epitetet "duracellkaninen"). Här finns så mycket engagemang och energi att det spiller över på såväl parti- som kårarbete. En anda av att allt löser sig, och att man inte bör oroa sig i onödan. En anda som på många sätt också spreds av Maria och hennes sekreterare Pontus Hummelman. En blick som vi stressade politiker borde ge varandra och våra medmänniskor mycket oftare. Den blick som säger "ta det lugnt, oroa dig inte, vi löser det här tillsammans."

  Bilderna är tagna av GS Umeås Emanuel Hellstrand

Ett recept på framgång

Så fick jag och Erika då äntligen träffa Rebecka Carlsson och Björn Lindgren – två oerhört sympatiska och begåvade språkrör för Sveriges mest nytänkande politiska ungdomsförbund (ja, jag är partisk men lika objektiv för det...).Grön Ungdom firar i år sitt 25-årsjubileum, och har under sitt kvartssekel hunnit driva ett omfattande ideologiskt arbete, organiserat en ofantlig mängd berömvärda aktioner och turnéer, samt varit en inkörsport för många av Miljöpartiets nu främsta företrädare.

Sidoorganisationerna har historiskt haft en viktig roll för de stora, statsbärande partierna – en socialdemokrati utan SSU eller ett Moderaterna utan Fria Moderata Studentförbundet (som förde fram både en Bildt och en Borg) vore idag svårt att tänka sig. På samma sätt är det idag svårt, om inte omöjligt att tänka sig ett Miljöparti utan Grön Ungdom och Gröna Studenter. Tillsammans omfattar vi mer än en tredjedel av partiets medlemmar, och har dessutom en väsentlig representation av förtroendevalda i kommuner och landsting. För många är engagemanget i sidoorganisationerna ett första steg mot ett partipolitiskt liv, men kan också vara en tillfällig hamn för ett fortsatt arbete inom andra ideella organisationer eller det övriga civilsamhället. Detta gör dem till en del av ett brett partis livbringande rötter – i det att de både fångar upp och sprider kunskap och engagemang där de partipolitiska strukturerna annars inte hade nått fram. Inte minst är det en utmärkt skola i det politiska hantverket, samt en ideologisk plattform att föra diskussioner som inte alltid får plats inom ramen för den realpolitiska agendan. Köttskatt, medborgarlön, civil olydnad eller öppna gränser – radikala men viktiga frågor som ungdoms- och studentförbunden kan diskutera utan att vara oroliga för att skrämma väljare eller framstå som politiskt inkorrekta.

Kanske är det just därför som partier med starka ungdoms- och studentförbund också förr eller senare blivit betrodda som statsbärande regeringsalternativ. För att man vågar ha högt i tak, för att man inbjuder alla till samtal och diskussioner om det samhälle vi vill forma, och för att man aldrig är rädd för att släppa in idéer som tidigare setts som omöjliga. Därför blev jag efter dagens språkrörsmiddag på Vapiano i Stockholm, övertygad om att vi i nästa val tar ännu större kliv mot en grön regering.