Upploppen ett tecken på systemkris

-->

Ambassadattackerna fortsätter, om än med andra motiv och i andra former. Idag beslöt man att stänga ned ett antal japanska fabriker som blivit angripna av kinesiska demonstranter (fabriker som på många sätt kan ses som ambassader för japansk kultur) på grund av en dispyt om äganderätten till den lilla ögruppen Senkaku/Diaoyu. Runt om i världen ser vi nu folkliga uppror och protester vars gnistor tänds av - i våra sekulariserade, globaliserade medelklassögon - små och förmätna symboliska händelser. Hur kan en anti-islamsk B-film, en gammal tvist kring enliten ögrupp, och ett feministiskt punkband orsaka sådana enorma och våldsamma reaktioner? Och varför just nu?

Om vi för en stund bortser från de utlösande faktorerna till upploppen, och bara ser till själva fenomenet i sig, är vi då förvånade? Vi borde inte vara det. Den globala ekonomiska krisen är betydligt djupare och allvarligare än vad många av oss i den rikaste delen av världen vill förstå och acceptera. Matpriserna har skjutit i höjden på grund av dåliga skördar och spekulation, gemensam egendom i bankrutta länder säljs ut till privata intressen under påtryckningar från överstatliga organ och banker, klyftorna mellan rika och fattiga ökar dramatiskt och välfärdsstater krackelerar. Politiska beslut tas över människors huvuden, trots att folk fått löfte om mer demokrati och färre despoter. Förarlösa bombplan viner över huvuden på människor som inte kan ställa någon till svars när en missil plötsligt förintar ett kvarter i byn på grunder man aldrig kommer att delges. Döda som levande tycks sakna talan i en värld där oåtkomliga strukturer, förprogrammerade robotar och likgiltiga algoritmer ges mandat att ersätta mänsklig medkänsla och förnuft. 

Till råga på detta börjar alltfler på goda grunder misstro de som säger och har sagt att det rådande ekonomiska systemet är hållbart och kan fortsätta. Ingenting pekar på att så är fallet. Forskare från både höger och vänster varnar för kollapser av olika slag, men få tycks ha en aning om hur dessa ska undvikas. Strukturerna har blivit oss övermäktiga och vår förmåga att tänka och agera utanför ramarna tycks vittra samman så fort vi kliver in i maktens finrum. Att folk känner sig lurade och desperata är med denna bakgrund inte särskilt underlig. 

I fråga om såväl rättegången mot Pussy Riot, upploppen mot amerikanska ambassader eller attackerna mot japanska fabriker är det nationella och religiösa symboler som står på spel. Symboler som har kommit att bli allt viktigare för de som känner sig alienerade inför det samhälle och den utveckling man blivit en passiv åskådare inför. Inom religionssociologin har begreppet ”det heliga” en fundamental betydelse för att förstå hur religiösa ritualer, myter och uttryck fungerar – och det heliga är också det som allt som oftast står på spel i denna värld. De flesta människorna har en personlig uppfattning om vad som är heligt. Det kan vara naturen, familjen, eller demokratiska värden som yttrandefrihet och integritet. Det kan också vara en flagga, en profet eller en plats. Från olika håll ser vi nu hur ”det heliga” på allvar utmanas. Och där de basala förutsättningarna för livskvalitet och framtidstro krackelerat, där blir också kampen om ”det heliga” en fråga om ett liv med mening eller meningslöshet. 

För det andra: dessa uppror har alla fått medial uppmärksamhet på ett sätt som får dem att framstå som unika, kontextlösa och inte sällan irrationella. Hittills tycks ingen våga dra några slutsatser av att protester nu sker i alla möjliga former runt om i världen, där själva gnistorna är separata, men där krutdurken i högsta grad är gemensam. 

Upploppen blottlägger i grund och botten ett systemfel som skapat en hissnande klyfta mellan ekonomi och verklighet, mellan politiska löften och politisk handling, mellan de som har och inte har. Ett systemfel som också har lett till en kommersialisering av varje liten beståndsdel i våra liv och vår kultur, och som satt en prislapp på varje droppe vatten, på var människas åsikter och på vår framtid. Det finns idag ingen fristad från det som kan köpas eller säljas, från det som kan förhandlas till eller bytas bort. Det är i en sådan kontext vi borde sätta de ursinniga ortodoxa attackerna mot liberaler och feminister i Ryssland, det är i en sådan kontext som vi kan förstå hur en gammal olöst tvistefråga om en liten ögrupp plötsligt blåses liv i på nytt, och det är i en sådan kontext som vi kan begripa hur en förmäten B-film på youtube kan ge upphov till fatala attacker på skolor och ambassader i delar av den muslimska världen. 

För att undvika att detta ska leda till en globalt farlig, negativ spiral, behöver vi snabbt lokalisera och urskilja de verkliga problem som vi gemensamt står inför, och göra allvar av våra försök att politiskt ändra på det system som uppenbarligen är på väg att haverera. Där behöver vi lyfta omställningens första och viktigaste fundament: att återskapa tillit och framtidstro i vårt samhälle. Utan den saknar toleransen och solidariteten sin viktiga grogrund, och irrationella beslut och uttryck tenderar att överrösta förnuftets representanter.

Kongresstal 2012

Kära vänner och kollegor, 

Vem vill höra ett tal när man kan föra ett samtal? Det har jag börjat undra på sistone. 
För det är väl i det förutsättningslösa samtalet som jag tror man själv utvecklas bäst som människa i allmänhet och politiker i synnerhet och det var så jag en gång bestämde mig för att bli miljöpartist. Jag mötte någon som ville tala sig samman med mig för att kunna lösa en utmaning vi delar gemensamt. Vi var inte ense om alla detaljer, men det var inte nödvändigt, för vi kunde nå samförstånd om på vilka principer och i vilken riktning vårt politiska arbete ska ta vägen. Och det tror jag utmärker oss miljöpartister. Vi har många olika idéer på hur vi ska lösa de kriser vi har framför oss, men att de ska lösas snarare än ignoreras är vi alla ense om. 

Av de 25 000 samtal som vi Gröna Studenter ska föra fram till valet har jag redan i de första 100 lyckats hitta en röd tråd. Nämligen att folk vill se en vision som inte bygger på penningpolitik och kortsiktiga intressen. En vision som inte förminskar och underskattar människor, utan som vågar tala om grundläggande mänskliga värden och som kan ingjuta ett genuint hopp för framtiden utan att behöva skygga för de utmaningar vi står inför. Och där har vi gröna en unik roll att spela! 

Vi drivs av en vision om ett långsiktigt hållbart och solidariskt samhälle med kreativa, skapande, ansvarstagande individer. Och för att något ska vara långsiktigt hållbart krävs det att en mångfald av kulturer, traditioner, tankar och åsikter, arter och ekosystem inte bara får plats utan också är delaktiga. 

Vår politik hänger inte löst i en arbetslinje eller hukar under en kateder. Att det kommer behöva utbildas fler, inte färre, är ofrånkomligt när gammal kunskap ska omprövas, när ny mark ska brytas. Mycket nytt ska byggas och mycket gammalt ska renoveras och städas upp. Ny teknik ska uppfinnas och forskas fram! Det så klart att det kommer bli arbeten i den gröna omställningens Sverige. Men vår politik vilar ju på så mycket mer än jakten på nya jobb.

A propos förutsättningslösa möten var jag uppe i Härnösand och föreläste om hållbara studier för ett par veckor sedan. Efter föreläsningen kom en student fram till mig och berättade att hennes största källa till stress och oro var att hon inte längre litade på att saker och ting skulle bli bättre, att hon ibland kände att hon tappade hoppet om sin och andras framtid när hon såg arbetslöshet och utanförskap breda ut sig, men som hon också sade: det räcker med att någon kommer och vågar visa en annan bild av hur ett samhälle skulle kunna se ut, så börjar hoppet komma tillbaka. 

Jag tror att den viktigaste uppgiften vi gröna har är att återföra hopp och tillit i samhällsdebatten. Hopp – inför vår framtid, inför kommande generationers välstånd och välmående, hopp om att vi med rättvis fördelning tillsammans kan få det bättre även om de materiella resurserna skulle minska, hopp om att alla ska kunna få goda liv, även om det inte skulle finnas tillräckligt med jobb. Och tillit. Vi ska kunna lita på att såväl lärare och elever trivs och mår bra i skolan, att vård och omsorg ska vara en trygg hamn för människor som behöver hjälp, att svenska företag följer etiska riktlinjer -  hemma som i utlandet, vi ska kunna lita på att våra välfärdsaktörer aldrig ska kunna göra vinst på att försämra kvalitén, vi ska kunna lita på att tåget kommer i tid och rälsen håller hela vägen fram. Det är en politik för hopp och tillit vi behöver. Känner vi hopp blir vi ansvarsfulla och engagerade medborgare, känner vi tillit blir vi kärleksfulla och modiga. Och det är just dessa egenskaper som bygger ett långsiktigt hållbart Sverige. 

Men för att nå dit behöver alla vara med – precis som det stod på valaffischerna 2010. Men där finns tyvärr alltid trötta, rädda och vilsna krafter i samhället som försöker få oss att tro annorlunda. Jag vågar säga att det inte är arbetslösheten, inte ens klimatförändringarna som är vårt samhälles största hot och bekymmer, utan att det är cynismen. Cynismen har många ansikten men vandrar lika kyligt igenom flera av dagens viktiga debatter. När man väger mellan lönsamhet och medmänsklighet, när man likgiltigt accepterar sociala klyftor som en naturlig del av ekonomins logik, när man trollar bort allvarliga problem i statistiska sifferlekar eller när man varnar för visioner för att man själv saknar fantasi, då vet man att cynismen har varit framme. Men med grön politik håller vi cynismen stången, eftersom vår ideologi grundar sig i en stark och stadig humanism där människor och miljö är solidariskt samspelta. 

Vi behöver inte varna för visioner, därför att vi har en. Vi behöver inte tala nyspråk för vi har nytänk. Vi behöver inte revidera vår historia eftersom att vi skapar den tillsammans, dag för dag. Och det är därför som jag med både stolthet och framtidstro imorgon går ut och fortsätter de förutsättningslösa samtalen om hur vi tillsammans ska bygga ett hoppfullt och hållbart Sverige. 

Demokratins räddning heter politiskt mod

I senaste numret av Time figurerar Italiens premiärminister, den 68-årige teknokraten Mario Monti som omslagspojke, med de ödesmättade orden ”Can this man save Europe?” under hakan. Monti har, som artikeln låter förstå, inte bara Italiens öde i sina händer, utan i förlängningen också hela Europas, eftersom en ekonomisk härdsmälta i Italien har kapacitet att sinka hela det europeiska unionssamarbetet. Faktum är att Monti hittills har gjort ett tämligen bra jobb – räntan på italienska statsobligationer har sjunkit med 1.5 % och flera europeiska ledare har hyllat sin nye kollega för sitt goda förnuft. Den polska centralbankschefen Marek Belka har till och med krönt honom till ”Det moderna Europas hjälte”. Men vilken utveckling symboliserar den nye italienska ledaren egentligen?

Utan att dra några ytterligare paralleller har denne politiskt oberoende teknokrat, i likhet med romarrikets Caesar, av ett unikt enigt parlament getts ansvaret att genomföra tuffa reformer och svåra beslut, i brist på politiskt mod och förnuft från Italiens väljarkänsliga och populistiska partier. Detta steg bort från demokratiska beslutsprocesser och folkvalda ledare är dessvärre en utveckling som vi lär få se mer av, om våra folkvalda ledare inte klarar av att på ett trovärdigt sätt erbjuda lösningar på de jättelika problem vi står inför. Vi har redan sett tendenser till detta i EU – där man på fullt allvar i alla politiska grupper diskuterar att frångå både fördrag och folkomröstningar för att få tillstånd snabba lösningar på de växande utmaningarna unionen står inför. I kristider sjunker värdet på demokrati snabbt, och alltfler på både höger- och vänsterkanten stämmer in i kören av röster som tror att undantagstillstånd från demokratiska beslutsprocesser kan rädda situationen. Risken är dock att ett undantagstillstånd snart blir permanenterat och svårt att navigera tillbaka från – historien har gett oss alltför många exempel på detta.

Det är ett omistligt faktum att demokratin kan bli ett tillfälligt och flyktigt paradigm i den västerländska historien, om våra folkvalda politiker inte fattar mod och vågar tala om trovärdiga och långsiktiga lösningar, snarare än populistiska åtgärder på kortsiktiga problem. Här har media ett stort ansvar att fylla: snarare än att lyfta det politiska spelet, de retoriska figurerna och de små felstegen, måste man orka skärskåda de ideologiska och politiska förutsättningarna att hitta långsiktiga lösningarna på nutidens och framtidens problem. Väljarna måste kunna skattas så pass högt att man faktiskt tror på möjligheten att få förtroendet att genomföra utmanande reformer, utan att behöva ljuga folk i ansiktet eller kringgå demokratiska principer. Här har den gröna rörelsen en viktig roll att fylla. Vi har nog med kunskaper om de allvarliga bristerna i det nuvarande ekonomiska systemet, i dagens konsumtionssamhälle och i den fossila/nukleära energipolitiken för att inse att det inte är hållbart att fortsätta som vi gör. Vi anser oss dessutom ha unika och goda lösningar – om än så utmanande - på många av de problemen vi pekar på. Därför är det också vår plikt att våga tala om detta. Demokratins räddning heter politiskt mod.

Alliansens experiment har ett bäst-före-datum

Många har talat om Reinfeldts utspel idag, och konstigt vore väl annars. Att många kanske inte kommer kunna pensionera sig förrän de är 75 är en både uppgiven och orealistisk vision för framtiden. I Pajala är medelåldern 74.5, dvs. många skulle tillspetsat få arbeta ända in i graven. I Dokument Inifråns program ”De oförsäkrade” visades på hur många inom vården får arbetsrelaterade skador vid tidig ålder, som de sedan inte ens får ersättning för. Många klarar alltså inte av att arbeta ens till 65 års ålder, på grund av sin arbetsmiljö och de påfrestningar som arbetet för med sig. Samtidigt talar statistiken ett tydligt språk: Sverige har en ungdomsarbetslöshet som är långt över det europeiska genomsnittet – mer än var femte ungdom har inget jobb. Så därför är det inte så konstigt att folk har en helt annan vision för framtiden än Reinfeldt. Miljöpartiets rådslagsenkät visade klart och tydligt på att det finns ett stort stöd och incitament för kortare arbetstid i Sverige. En politik för kortare arbetstid skulle både skapa bättre livsförutsättningar och ett bättre klimat.

Det blir alltmer uppenbart att Alliansens politik är ett experiment som saknar förankring med verkligheten. Ett experiment som dessutom successivt ökar oro och misstro i vårt samhälle. De få gånger Alliansens ledare gör visionära utspel, visar de också på vilket Sverige de vill skapa. Kanske är det därför inte så konstigt att Reinfeldt är rädd för visioner. Alliansens experimentverkstad har dock ett bäst-före-datum. 2014 är det dags att ta steget mot ett grönt och hoppfullt Sverige.