Det finns inga enkla vägar kvar

Det är en sådan där regnig höstdag då de dystra artiklarna om världens tillstånd haglar tätt i mitt facebookflöde, och då jag fått alltför många frågor av vänner vad vitsen med allt är när det finns så mycket att göra och så lite hittills har gjorts. Ja, hur svarar man på en sådan fråga?   

Jag var och föreläste om klimatförändringarna för en gymnasieklass på Katedralskolan i Uppsala för några år sedan. Reaktionen från de allra flesta i klassrummet efter filmen liknade vad jag sett under hela föreläsningsturnén. Några var ointresserade av ämnet. Några ville diskutera tekniklösningar. Många sade att de hade hört det förut och frågade när lektionen var slut.

Men så var det en tjej. Hennes reaktion glömmer jag aldrig. Hon stirrade på mig en kort stund. Sedan reste hon sig plötsligt upp, såg sig omkring, och utbrast: ”Men hallå! Fattar ni inte? Vi måste ju göra om hela skiten! Allting har ju blivit fel!”

Jag minns inte vad hon eller jag gjorde eller sade sedan. Jag minns bara känslan av att ha fått se en insikt gå hela vägen in i hjärtat på en människa som plötsligt förstod att hon blivit förd bakom ljuset. Hon hade hela tiden levt med övertygelsen om att allt var som det skulle, och att vår värld var den bästa av världar och att saker skulle fungera som de alltid hade gjort i resten av hennes liv. Och så plötsligt rämnade den där trygga världen under hennes fötter. Det gjorde henne arg, och det gjorde henne engagerad. Jag är så nyfiken på vad hon gör idag. Vad hon gjorde av den insikten.

Jag får som sagt mail och telefonsamtal av människor som precis råkat ut för den där känslan, eller som fortfarande – likt jag själv gjorde i många år – lever kvar i den. En känsla av att världen blivit trasig. De har läst om utfiskade hav. Om matbrist och jorderosion, om peak oil och peak everything, om bidöd och fågeldöd. Om den orättvisa världsekonomin som låter några få allt, och andra inget. De har kanske läst några framtidsscenarios från FN:s klimatpanel. Och den vanligaste frågan man ställer sig är: men varför gör vi inte mer för att lösa detta?

Ja, hur ska vi göra mer? Hur ska vi få igång de nödvändiga förändringar som behöver göras? 

Jag slänger ut den frågan till er, därför att jag tror att ni har många kloka svar. Jag vill inte ha en lista på allt som behöver göras. Jag har mängder av sådana listor. Det finns tillräckligt med forskning, idéer, tankar och förslag på vad som måste göras för att sysselsätta folk i hundra år framöver. Vi har lokaliserat problemen, och många kloka lösningar är också påtänkta. Men om vi vore patienten som precis fått en allvarsam diagnos – med ett löfte om att ha en hyfsad chans att bli friska om vi bara bestämmer oss för att radikalt ställa om våra liv – hur får vi patienten att vilja göra det, trots ovissheten om det verkligen blir bättre? Med tvångsvård? Med mer kunskap? Med mutor eller hot? Vi har insett att det inte finns några enkla vägar kvar, men vilka är alternativen, och vilket alternativ tror ni kan ge mest? Jag tänkte komma med några tankar om detta i veckan. Men först vill jag höra er syn på saken! 

Lämna gärna kommentarer, eller skriv i facebookflödet. 

Kongresstal 2012

Kära vänner och kollegor, 

Vem vill höra ett tal när man kan föra ett samtal? Det har jag börjat undra på sistone. 
För det är väl i det förutsättningslösa samtalet som jag tror man själv utvecklas bäst som människa i allmänhet och politiker i synnerhet och det var så jag en gång bestämde mig för att bli miljöpartist. Jag mötte någon som ville tala sig samman med mig för att kunna lösa en utmaning vi delar gemensamt. Vi var inte ense om alla detaljer, men det var inte nödvändigt, för vi kunde nå samförstånd om på vilka principer och i vilken riktning vårt politiska arbete ska ta vägen. Och det tror jag utmärker oss miljöpartister. Vi har många olika idéer på hur vi ska lösa de kriser vi har framför oss, men att de ska lösas snarare än ignoreras är vi alla ense om. 

Av de 25 000 samtal som vi Gröna Studenter ska föra fram till valet har jag redan i de första 100 lyckats hitta en röd tråd. Nämligen att folk vill se en vision som inte bygger på penningpolitik och kortsiktiga intressen. En vision som inte förminskar och underskattar människor, utan som vågar tala om grundläggande mänskliga värden och som kan ingjuta ett genuint hopp för framtiden utan att behöva skygga för de utmaningar vi står inför. Och där har vi gröna en unik roll att spela! 

Vi drivs av en vision om ett långsiktigt hållbart och solidariskt samhälle med kreativa, skapande, ansvarstagande individer. Och för att något ska vara långsiktigt hållbart krävs det att en mångfald av kulturer, traditioner, tankar och åsikter, arter och ekosystem inte bara får plats utan också är delaktiga. 

Vår politik hänger inte löst i en arbetslinje eller hukar under en kateder. Att det kommer behöva utbildas fler, inte färre, är ofrånkomligt när gammal kunskap ska omprövas, när ny mark ska brytas. Mycket nytt ska byggas och mycket gammalt ska renoveras och städas upp. Ny teknik ska uppfinnas och forskas fram! Det så klart att det kommer bli arbeten i den gröna omställningens Sverige. Men vår politik vilar ju på så mycket mer än jakten på nya jobb.

A propos förutsättningslösa möten var jag uppe i Härnösand och föreläste om hållbara studier för ett par veckor sedan. Efter föreläsningen kom en student fram till mig och berättade att hennes största källa till stress och oro var att hon inte längre litade på att saker och ting skulle bli bättre, att hon ibland kände att hon tappade hoppet om sin och andras framtid när hon såg arbetslöshet och utanförskap breda ut sig, men som hon också sade: det räcker med att någon kommer och vågar visa en annan bild av hur ett samhälle skulle kunna se ut, så börjar hoppet komma tillbaka. 

Jag tror att den viktigaste uppgiften vi gröna har är att återföra hopp och tillit i samhällsdebatten. Hopp – inför vår framtid, inför kommande generationers välstånd och välmående, hopp om att vi med rättvis fördelning tillsammans kan få det bättre även om de materiella resurserna skulle minska, hopp om att alla ska kunna få goda liv, även om det inte skulle finnas tillräckligt med jobb. Och tillit. Vi ska kunna lita på att såväl lärare och elever trivs och mår bra i skolan, att vård och omsorg ska vara en trygg hamn för människor som behöver hjälp, att svenska företag följer etiska riktlinjer -  hemma som i utlandet, vi ska kunna lita på att våra välfärdsaktörer aldrig ska kunna göra vinst på att försämra kvalitén, vi ska kunna lita på att tåget kommer i tid och rälsen håller hela vägen fram. Det är en politik för hopp och tillit vi behöver. Känner vi hopp blir vi ansvarsfulla och engagerade medborgare, känner vi tillit blir vi kärleksfulla och modiga. Och det är just dessa egenskaper som bygger ett långsiktigt hållbart Sverige. 

Men för att nå dit behöver alla vara med – precis som det stod på valaffischerna 2010. Men där finns tyvärr alltid trötta, rädda och vilsna krafter i samhället som försöker få oss att tro annorlunda. Jag vågar säga att det inte är arbetslösheten, inte ens klimatförändringarna som är vårt samhälles största hot och bekymmer, utan att det är cynismen. Cynismen har många ansikten men vandrar lika kyligt igenom flera av dagens viktiga debatter. När man väger mellan lönsamhet och medmänsklighet, när man likgiltigt accepterar sociala klyftor som en naturlig del av ekonomins logik, när man trollar bort allvarliga problem i statistiska sifferlekar eller när man varnar för visioner för att man själv saknar fantasi, då vet man att cynismen har varit framme. Men med grön politik håller vi cynismen stången, eftersom vår ideologi grundar sig i en stark och stadig humanism där människor och miljö är solidariskt samspelta. 

Vi behöver inte varna för visioner, därför att vi har en. Vi behöver inte tala nyspråk för vi har nytänk. Vi behöver inte revidera vår historia eftersom att vi skapar den tillsammans, dag för dag. Och det är därför som jag med både stolthet och framtidstro imorgon går ut och fortsätter de förutsättningslösa samtalen om hur vi tillsammans ska bygga ett hoppfullt och hållbart Sverige.