Årsmötestal 2012

Kära vänner, jag skulle vilja ställa er en fråga: mår ni bra? 

Det kanske låter lite underligt, men när jag bestämde mig för att kandidera till Gröna Studenters styrelse för två år sedan så gjorde jag det just för att jag mådde riktigt bra. Jag hade massor av energi, ork och kraft som jag ville lägga på någonting som jag tyckte var viktigt, och så hamnade jag lyckligtvis hos Gröna Studenter. Ett förbund som givit mig fantastiska vänner, mycket ny kunskap och fantastiskt mycket energi, liksom jag också har investerat mycket tid och energi i förbundet. Men att jag mådde bra nog för att kunna göra det var ingen självklarhet.

Det här pillret tar jag varje morgon – det innehåller 3 mg budesonid – 3 milligram som skiljer mitt friska och aktiva liv och välbefinnande från ett liv på Dr House klinik, obehagliga behandlingar och magsmärtor. Det här är resultatet av en makalös vetenskaplig utveckling, eller som min läkare då sade, 2003 – hade du kommit för tio år sedan hade du blivit inlagd över sommaren. Hade du kommit för tjugo år sedan, året då jag föddes, hade du gått härifrån med en stomi, och hade du kommit hit för 50 år sedan hade jag inte kunnat göra särskilt mycket för dig överhuvudtaget. Nu kan du gå härifrån med ett recept på apoteket, och du kommer förmodligen kunna leva ett tämligen normalt liv!

Jag blir påmind varje dag om varför vetenskap och forskning är livsviktigt. Därför är jag så stolt över att representera Gröna Studenter som har så mycket kompetens på det här området, och som har så många engagerade människor villiga att föra fram forskning och vetenskap högt upp på den politiska dagordningen. Vetenskap har lett oss till att upptäcka och förstå den här världen. Vetenskap har också lett oss till att förstå att den här världen håller på att förändras och att vi håller på att få problem, och vetenskap har också lösningarna på många av problemen. Med hjälp av vetenskap och vilja så kan vi bygga en hållbar värld.

Så varför bygger vi då den inte? Jo, för att det finns starka krafter som antingen inte tror på vetenskapen, inte vill ta till sig av den, eller som saknar orken att göra någonting av den. Därför behövs vi. En grön rörelse som tar rönen på allvar, pekar på alternativen, och brinner för att verkställa dem. 2011 skapade Gröna Studenter med Malene i spetsen Sveriges mest spännande forskningsnätverk, som fått åtskilliga högskolerektorer, riksdagsledamöter och Expressens Almedalsredaktion att höja på ögonbrynen. Dessutom har vi tack vare Frida och Josef med flera fått en ny tidskrift DeFacto – enligt källor den bästa gröna politiska tidskrift som framavlats. Tillsammans hjälps vi åt att befästa vår trovärdighet genom att söka och finna politiska lösningar på problemen, samt visa på viljan att faktiskt verkställa dessa lösningar. I år lägger regeringen fram en ny forskningsproposition och Miljöpartiet jobbar just nu på att lägga ett grönt alternativ till denna. Här spelar Gröna Studenter roll! Vi har under året visat att vi kan bidra med konkreta och relevanta förslag hela vägen upp på riksdagsnivå, och det ska vi tillsammans fortsätta med också detta år!

Om vi återvänder till det där pillret igen. Det som man kanske lättvindigt kallar för medicin, men som faktiskt inte är det. Något som inte läker kroppen, utan som ser till att kroppen snarare inte försöker att läka sig själv - ett quick-fix mot besvärliga symtom. Låter det bekant? Ja, jag tycker nog att det påminner en hel del om dagens ekonomiska system. Vi har ett sjukt system baserat på billig olja, oändlig tillväxt och djupa klyftor och alla vet att detta inte håller särskilt länge till. För det är ju så att den här medicinen bara måste trappas upp, mer och mer, större och större doser, om man inte i grund och botten förändrar sin livsstil. Vi behöver inga fler quick-fix just nu. Vi behöver förändra samhället på riktigt. Vi behöver en grön ekonomi som är anpassad till hur verkligheten är, och inte hur den borde vara. Vi måste ifrågasätta tillväxten som en samhälleliga drivkraft, vi måste ifrågasätta den billiga energin som samhällets smörjmedel och vi måste ifrågasätta klyftorna, bristen på jämlikhet som det trasiga spår vi lämnar efter oss. Gröna Studenter har haft ett viktigt fokus på grön ekonomi under det gångna året, och nu hoppas jag på sikt att vi ska kunna skapa ett särskilt nätverk för gröna ekonomer – för att bättre fånga upp vår kompetens på detta område, och på att alternativ finns till den klassiska och neoklassiska ekonomin.

För att slutligen avrunda det hela tänkte jag en sista gång återvända till pillret. Det gör mig nämligen påmind om någonting många här inne har svårt för att greppa, nämligen att människan inte är någon duracellkanin, även om flera av mina kollegor i styrelsen ofta försökt övertyga mig att tro annorlunda. Hade jag inte stressat och festat sönder min kropp när jag började mina ingenjörsstudier i Uppsala, så hade jag kanske inte behövt vara någon pillerknaprarare, och kanske hade min egen väg genom studievärlden varit lite mindre komplicerad. Jag är dessvärre inget undantag. Titta till vänster om er. Titta till höger om er. Titta bakom er. Var fjärde student i Sverige lider av psykisk ohälsa. Innan vi kan verka för en hållbar värld måste vi hjälpas åt att verka för ett hållbart liv, för hållbara människor., för hållbara studenter. Har man redan vid 20-25 års ålder dragit på sig stress- och livsstilsrelaterade sjukdomar, är sannolikheten inte särskilt stor att man orkar engagera sig för andra, utan får lägga sitt fulla engagemang i att försöka reparera och ta hand om sig själv och sin skadade kropp.

Denna helg ska vi börja arbetet med att utveckla vårt idéprogram, och ett av de avsnitt som ligger mig varmast om hjärtat är just den som gäller studenthälsan. Vi har 300 000 studenter ute på landets högskolor och universitet - landets studenthälsa måste få en mycket högre status, större resurser, och samverka bättre med primärvården. Det bli måste bli lättare att sjukskriva sig som student och när studierna inte går som de ska måste det finnas en grundtrygghet. Detta är något Gröna Studenter ska lyfta i årets samhällsdebatt!

Tänk på det, innan ni tar på er för mycket, innan ni engagerar sönder er själva – det är ett råd som jag vet behövs både för egen del, men också för mina medarbetare. Ni är fantastiska, ni har en sanslös kapacitet. Men ni kommer skapa mycket mer förändring genom att visa på ett gott exempel – att ni själva kan leva och tänka hållbart, än om ni så skriver tusen artiklar om hållbarhet för att sedan följa årsmötet på en tv-länk från Karolinska sjukhuset. Var goda förebilder för den hållbara livsstilen genom att ta hand om er!

Med detta sagt vill jag bara understryka en sista sak: Gröna Studenter behövs! Vi är en grön studentrörelse som håller på att ta form och plats, inte bara i Sverige, inte bara i Norden, inte bara i Europa utan stora delar av världen. Kampen för global rättvisa, för solidaritet, för hållbarhet och långsiktighet är inte vunnen, men vi ska vinna den tillsammans!

Jakten på tillväxtkritiker

Två år går väldigt snabbt – det har man fått lära sig inte minst av de svenska mediernas hantering av klimat- och finanskrisen. Efter den lovvärda men tyvärr mycket kortfristiga vurmen för en aktiv klimatpolitik och en restriktiv och mer solidarisk finanspolitik i samband med Lehmankraschen och klimattoppmötet i Köpenhamn, tycks redaktionerna på SvD och DN nu vara tillbaka i en förhistorisk argumentation där det mesta av internationella forskningsresultat och en begynnande medvetenhet om allvaret i världsläget, gått dem förbi. 

Gårdagens ledare i DN om den nya boken ”Hållbarhetsmyten – varför ekonomisk tillväxt inte är problemet” av lundaekonomerna Christer Gunnarsson och Martin Andersson, för in en analys av världsläget som i mångt och mycket påminner om de amerikanska evangelisternas klimatskepticism, men som också vittnar om den tid då vi i Sverige bedrev en pinsam häxjakt mot internationellt respekterade forskare som klimatologen Georg Borgström.

Man väljer att i stort sett okritiskt köpa författarnas argument för att tillväxtkritikerna bygger sin modell på en utvecklingsfientlig myt som riskerar att hota tredje världens progression och fattigdomsbekämpning, men har då också uppenbarligen missat att tillväxtkritiken i första hand handlar om västerländska ekonomier, och att en ansenlig del av debatten handlar om själva välfärdsmåttet i sig. Här önskar jag att ledarskribenten hade haft tid att läsa Tim Jacksons eller Johan Rockströms och Anders Wijkmans böcker i ämnet, och därmed också kunnat urskilja nyanserna i diskussionen.

Vad allvarligare är, och kanske är det här som bristen på kunskap och den desto mer oroväckande närvaron av blind ideologi gör sig tillkänna, är att skribenten kopplar samman Romklubbens arbete, FN-konferenserna och miljörörelsens mål med den mer eller mindre bortglömde 1800-talsekonomen och teologen Malthus för att på så sätt försöka diskreditera merparten av dagens miljö- och klimatforskning. Det, om något, är ett tragikomiskt exempel på hur illa det är ställt med de tillväxtevangelistiska krafter som nu börjar se sin position hotad i samhällsdebatten. Malthus oro för att populationstillväxten skulle överstiga jordens förmåga att försörja den har förvisso motbevisats av den forskning som hävdar att vi i princip kan växa med ytterligare ett par miljarder om vi bara planerar och fördelar jordbruket rätt, men har samtidigt en validitet om man ser till dagslägets brist på jämlik fördelning av de resurser vi äger. Hade skribenten istället valt att citera en betydligt mer omfamnad ekonom som John Stuart Mill - i vars bok Nationalekonomins principer den ständigt ökade produktionen beskrivs som en begränsning för människans utveckling och för kulturella och sociala framsteg - hade försöket att utmåla tillväxtkritikerna som flummiga och ovetenskapliga tappat en betydande trovärdighet.

Medan stora länder som Frankrike, Tyskland och England i dag gärna diskuterar alternativa mått på välfärd och en förändrad ekonomisk dagordning, och där denna debatt eldas på av stora ledarredaktioner, har den tillväxtkritiska debatten fortfarande inte fått politisk validitet i vårt eget land. Detta, om något, önskar jag att DN:s ledarredaktion hade kunnat problematisera. Nu väljer man den välbekanta, enkla vägen och bedriver häxjakt på de ännu fåtaliga som försöker utmana de normer som uppenbarligen inte lyckats skapa den jämställdhet, den hållbarhet och den stabilitet vårt samhälle snarast behöver. Må detta åtminstone vara ett tecken på att tillväxtkritiken äntligen börjar nå in i etablissemangets finrum.