Jag brukar säga att det värsta med vår förra utbildningsminister Jan Björklunds politiska gärning inte var de ofta missriktade och illa underbyggda skolreformer som levererades, utan att han under åtta års tid effektivt lyckades ta död på arbetsglädjen för både lärare och elever. Jag säger inte att alla hade arbetsglädje innan han kom in i matchen. Absolut inte. Men hans återkommande och metodiskt fastnitande mantra - att skolan var i kris, att lärarna var inkompetenta och att eleverna saknade kunskap - det såg till att försätta hela skolväsendet i en kollektiv depression. Vilket fick än värre effekter. Åtminstone verkar det vara så om man får tro Shawn Achor som under en tid forskat på studenter på bl.a. Harvard i USA. Det har visat sig att det inte är de som presterar bäst som blir lyckligast, utan att de som är lyckligast presterar bäst. De som känner arbetsglädje när de kommer till skolan eller jobbet, och som får behålla arbetsglädjen under dagen, det är de som får mest gjort. Det förklarar också varför mina elever som fick ha teater eller musik före matte- eller svensklektionerna (och som faktiskt haft kul på lektionen) presterade så mycket bättre än de som inte hade haft estetiska ämnen innan. Teatern och musiken fick igång kreativiteten och arbetsglädjen. Sen var det bara att kötta multiplikationstabeller så det stod härliga till.
Så kom ihåg det, nästa gång du får höra att "roligast vinner". Tänk då att hen som säger det förmodligen har rätt. Och be hen att återkomma med ett seriöst förslag på hur du ska få och behålla arbetsglädjen på jobbet. Det är nämligen både du och arbetslaget värda.
Kolla in Shawn Achor berätta om forskningen här: