Pension är inget för oss

Något av det roligaste som finns är att jobba, så har det varit för både min pappa och mig. Vi har inte sällan suttit uppe långt in på morgonen, för att skriva klart en artikel, ett manus, hålla ett telefonmöte eller läsa klart en spännande bok som ska föredras dagen efter. Pappa som forskare, och jag som kulturskapare och senare politiker har under perioder haft jobb som gett oss både makten över vår tid och våra arbetsuppgifter. Om någon frågade mig eller min far om när vi skulle vilja gå i pension, så tror jag att vi båda skulle svara: ”pension är inget för oss”.

Men detta är också ett svar från ett priviligierat perspektiv, ett perspektiv som för många framstår som lika exotiskt som främmande. Jag minns sommaren på oljefabriken i Nynäshamn, då jag gick upp vid fem, för att kunna vara på plats prick sju vid linan, iklädd min blå overall och mina stora gummistövlar. När jag kom hem var klockan sju, jag lagade mat, såg en stund på nyheterna, och sen hade jag inte mycket mer ork för att göra något annat än att lägga mig. Den sommaren blev en sommar förlorad i doften av lösningsvätskor och diverse skador från en otrygg arbetsmiljö, med vänner som undrade vart jag tog vägen och en trötthet som ständigt tilltog. Jag är säker på att jag snabbt hade fallit in i mina kollegors jargong, där det ständiga samtalsämnet var helg, sommarveckor och den där pensionen. ”När jag får semester ska jag…” eller ”när jag pensionerar mig ska jag…” – livet fanns alltid någon annanstans, var som helst utom just på arbetsplatsen.

Det är också detta perspektiv vi ska minnas när vi pratar om pensionsåldrar, arbetstidsförkortning och makten över vår tid och våra liv. Det är lätt att glömma, när man själv har en grundtrygghet, roliga arbetsuppgifter och en tro på att framtiden blir bättre. Ur en framgångsrik egenföretagares synvinkel, där tolv timmars arbetsdag är en grundförutsättning för att få företaget att gå ihop och där det är du själv som styr dina arbetsuppgifter, kan 35-timmars arbetsvecka, liksom en pensionsålder på 65, framstå som ett hot, ja rent av en skymf, mot ens egna livsvillkor. Livsvillkor som du strävat efter.

Att kunna hitta politiska lösningar för att ge människor en större makt över sin tid är enligt mig en av de viktigaste välfärdsreformerna vi har framför oss - och ett steg i rätt riktning är att kunna erbjuda människor möjligheten att arbeta i den takt och det tidsspann som de själva vill. Inte desto mindre gör Reinfeldt fel som lyfter debatten om arbetstid genom att prata om en drastiskt uppskjuten pensionsålder. Vems Sverige är det Reinfeldt talar om – det är ju den frågan vi ställer oss. Vi vet redan att både han, jag och våra respektive vänner i Täby eller Nacka gärna jobbar tills vi fyller 75, om vi nu skulle ha privilegiet att få vara friska och välmående då. Så ser dock inte verkligheten ut för de flesta. Därför borde han ha börjat i en annan ände. Börjat prata om arbetstidsförkortning för de som har de tyngst, börjat prata om rätten till sjukersättning för de som har arbetsskador som livsstil. Börjat diskutera hur man ska få bukt på ungdomsarbetslösheten, utan att skylla ifrån sig på lärare eller oansvariga studenter. Börjat prata om hur vi kan skapa gröna jobb, som faktiskt inte belastar varken oss själva eller vår miljö.

När vi har en norm på 30-35 timmars arbetsvecka i Sverige, när vi har en grundtrygghet som ger människor stabilitet och framtidstro, när arbetsmiljölagstiftningen har förbättrats, när det finns studieplatser och arbeten för de unga, när våra arbeten och vår konsumtion är hållbar – det är ju då vi kan börja prata höjd pensionsålder. Det är då som det eventuellt kan bli aktuellt för flertalet att vilja och orka jobba mer. Det är då som en längre tid i arbete faktiskt inte längre behöver betyda större belastning på människor och miljö. Men där är vi inte i Alliansens Sverige, och därför blir Reinfeldts uttalande både cyniskt och utsiktslöst.

Grön politik handlar om att börja i den andra änden - dvs. utifrån de villkor som människor och miljö ställer på vad som ska vara ett hållbart arbete. Hållbara arbeten måste vi diskutera, långt före vi börjar göra "spaningar" kring höjd pensionsålder.