En väg bort från kunskapssamhället?

Flummigt klassrum eller kreativ miljö? 

Kunskap är makt – så lyder en av våra mest uttjatade paroller, och det finns väl idag knappast någon som inte har förstått att den som något vet kan skapa sig fördelar där av. Politiker talar gärna och ofta om kunskapssamhället som ett ideal, just utifrån tanken att vi med kunskap ger människor makt och möjligheter till ett bättre liv. Själv har jag varit en stark försvarare av kunskapsidealet, inte minst med hänsyn till att en effektiv och snabb grön omställning av samhället - som inte föregås av en stark och odemokratisk kontrollapparat - kräver att människor själva har kunskap om varför och hur samhället ska ställas om. Därmed kan de också själva se behovet att driva på en grön samhällsutveckling. På senare tid har jag har dock allt mer börjat ifrågasätta om kunskapen verkligen tjänar på att sättas i främsta fokus.

Utifrån visionen om ett starkt kunskapssamhälle har den nuvarande regeringen med Jan Björklund i spetsen drivit på en utbildningsreform som syftar till att göra våra institutioner för bildning och kunskap alltmer effektiva. Man har lagt större fokus på leveransen av kunskap, snarare än på mottagandet och förvaltandet av den, i den goda tron att kunskapen i sig är det väsentliga. Genom att peka på elevernas sjunkande betyg i vissa ”nyckelämnen” har man spritt bilden av en skola i djup kris, utan vare sig kompetens eller vilja att leverera kunskap till våra elever, men också en bild av elever som inte vill ta emot skolans kunskap. Mot denna bild har såväl ett flertal elever, lärare och forskare pekat på att den svenska skolan måhända har brustit i kunskapskraven, men levererat någonting annat, mer svårfångat (inte minst i internationella bedömningar), nämligen kreativitet och kritiskt tänkande.

Ett numera epidemiskt spritt filmklipp där den brittiske utbildningsrådgivaren Sir Ken Robinson förklarar varför dagens skola förstör barnens kreativitet snarare än tar tillvara på den, har väckt diskussioner om vad dagens lärosäten egentligen har för funktion och hur vi ska ta steget mot en modern och framtidsinriktad utbildning. Att detta föredrag idag är ett av världens mest sedda tolkar jag som ett tecken på att Sir Robinson är något viktigt på spåren, och att många känner igen sig i den verklighetsbild han målar upp. Jag tror att vi här politiskt måste våga ta fast på hans önskan att skifta synen på utbildning i stort, och där vi kanske också måste göra upp med vår bild om kunskapssamhället som det goda idealet.

Ett steg mot kreativitetssamhället

Om vi följer Robinsons resonemang och utifrån denna formulerar en skolpolitisk vision så pekar den på en diametralt annorlunda skola än den Björklund tycks vilja se. Hellre än att helt och hållet koncentrera oss på kunskapen i skolan, borde vi lägga ett betydligt större fokus på elevernas kreativitet. Människan är i grunden en kreativ och skapande varelse som har behov av att forma, förändra och påverka sin omvärld på alla tänkbara sätt. Det är också vår kreativitet som gör oss benägna att inhämta ny kunskap för att lösa problem, för att förverkliga våra drömmar eller för att utforska nya världar. Innan du som lärare kan lära eleverna komplexa matematiska problem, måste du först få eleverna att kunna gestalta dessa, vilket i sin tur kräver ett kreativt tänkande. Till skillnad från vad många verkar tro kan kreativitet läras ut – det går att skapa kreativa miljöer och det går att med hjälp av god undervisning utbilda kreativa elever - det finns mängder av exempel på skolor och pedagogiker som bevisat detta. Trots detta har kreativiteten fått en förvånansvärt liten plats i den utbildningspolitiska debatten i Sverige de senaste åren.  Kan det förklaras av att detta perspektiv utmanar också den givna ordningen i klassrummet och på skolan - och kanske primärt i samhället? Kreativa människor är oförutsägbara - de har ofta svårare att lyssna på monologer utan att själva få interagera, de vill själva vara delaktiga, och vill bli utmanade snarare än upplärda. Inte för inte har många av våra störta nytänkare haft problem att anpassa sig till den ordinarie studiegången.

Som kontrast till den s.k. flumskolan – ofta just gestaltad av odisciplinerade eller ”stökiga” elever, har den nya kunskapsinriktade skolan låtit ämnen prioriteras bort som i första hand fokuserar på kreativa, skapande processer (såsom estetiska ämnen) till förmån för mer ”kunskapsintesiva” ämnen som matematik, naturvetenskap och språk. Den stora frågan är om detta inte får en dubbelt negativ konsekvens – när elevernas kreativitet inte tas till vara på, är risken också stor att lusten till kunskap minskar. Vill man framför allt ha disciplin, ordning och reda i klassrummet är det svårt, om inte omöjligt att samtidigt uppmuntra eleverna till att vara lekfulla, självständiga och nytänkande. Så vilka slags elever vill samhället egentligen ha - vilka slags medborgare vill samhället fostra? 

När vi nu står inför ett flertal djupa kriser blir behovet av ny kunskap uppenbar, och behovet av kreativa, skapande medborgare därmed akut. Ny kunskap kräver nämligen elever och studenter som vågar och kan gå utanför ramarna, tänka bortom ”lådan”. Här sitter skolan på en enorm resurs – i många klassrum sitter ungdomar som är experter på att lösa problem och hantera otroligt komplexa situationer – men i en digital värld som många vuxna inte förstår och därför inte värdesätter. Att få tag på information är för elever sällan något problem, däremot vad de ska göra med den och hur de ska förhålla sig till den.  Det är denna diskrepans mellan ungdomarnas (och framtidens) värld och skolans alltmer exotiska tillvaro som vi måste lösa, inte bristen på kunskap i skolan.

En kreativitetsskola som ideal, där kunskap tjänar men inte står i fokus, öppnar upp för nya tankar och modeller kring hur framtidens utbildning, arbetsmiljö och nyttobegrepp ska utformas. Ska vi ge ungdomarna makt över sina liv och sin framtid, måste vi i första hand ge dem makten att hantera och främja sin kreativitet. Lyckas skolan med detta, tror jag också att vi kan börja tala om ett land med fler nobelpris, men framför allt ett samhälle som står rustat för framtidens jättelika utmaningar. Ett kreativitetssamhälle, kort och gott, som kanske bättre tjänar både kunskap och människa, än ett kunskapssamhälle.