En grön lösning på eurokrisen?

Det har nu gått en vecka sedan jag kom hem från European Green Partys kongress i Paris, och för första gången sedan dess har jag nu haft tid att i lugn och ro försöka sammanfatta erfarenheterna därifrån. Mer än något bjöd kongressen på en god grundkurs i grön ideologi och EU-politik, men kanske än mer bjöd den på en betydligt mer avancerad kurs i förhandlingsteknik och diplomati, då meningskiljaktigheterna inom det europeiska gröna partiet föga förvånande ibland visade sig vara stora.

EGP - en ung federation
EGP har i sin nuvarande form bara sju år på nacken (2004) och är därmed en tämligen ung federation, med alla de möjligheter och barnsjukdomar som detta för med sig. Inte särskilt överraskande har de gröna partierna i Frankrike och Tyskland tyngst röst och flest närvarande delegater i EGP. Därmed sätter dessa medlemspartier också en överväldigande prägel på såväl den politiska agendan som den ideologiska interna debatten, trots de ytterliga dryga trettiotalet medlemspartier och tiotalet observatörsorganisationer som är med. Som svensk miljöpartist är det inte givet att man känner igen sig i så mycket mer än den gröna färgen och drömmen om en hållbar värld när man för diskussioner med partivänner från andra sidan Östersjön, men å andra sidan är detta också ett tecken på den mångfald som det gröna perspektivet för med sig. 

Fullt fokus på Parisdeklarationen
Det som skulle kommit att vara ett tema kring grön välfärdspolitik under namnet "The Social Dimensions of a Green New Deal", blev istället en akutinsatt förhandling kring ett dokument som skulle vara EGP:s svar på eurokrisen - den s.k. Parisdeklarationen, vilket också blev det överskuggande temat under hela kongressen. Tanken med Parisdeklarationen var givetvis god - det tyder på en stor politisk styrka när ett trettiotal medlemspartier från nästan lika många länder kan gå samman om ett offensivt politiskt program som svar på den europeiska ekonomiska krisen. Den överhängande frågan var dock om detta, utifrån de ideologiska skiljelinjerna, överhuvudtaget var möjligt. Den svenska delegationens svar var efter en snabb avstämning ett klart och tydligt nej - utifrån den starkt positiva synen på en federalisering av EU och de många demokratiska brister som förslagen i våra ögon innehöll, kunde vi inte se förslaget som tillräckligt bärkraftigt och "grönt" för oss att stå bakom.

Den svenska delegationen, här ensamma om att rösta grönt 

Grön federalism ur två perspektiv
Det utkast som presenterades för oss, drygt en vecka innan förhandlingarna, innehöll inte bara förslag på en kraftigt utökad budget för EU, utan också införandet av en europeisk valutafond - EMF, en europeisk finansiell stabilitetsfond - ESFS, samt de så ofta påtalade EU-obligationerna - "eurobonds", som medlemsländerna skulle uppmanas att investera i.  Ur ett svenskt grönt decentralistiskt perspektiv tycks dessa förslag svåra att försvara, men blir kanske mer förståeliga om man försöker se dem ur ett kontinentalt perspektiv kring vad EU som projekt faktiskt innebär och symboliserar. För flera medlemsländer - inte minst i öst och syd - har EU stått för en progressiv och lösningsinriktad politik som stått i bjärt kontrast mot ett nationellt klimat alltmer dominerat av kortsiktiga populister och korrupta tjänstemän. För dessa blir en ökad EU-budget med kraftfullare kontrollinstanser och större sanktionsmöjligheter en möjlighet att skynda på en positiv, hållbar utveckling i landet. I flertalet länder i väst är det snarare EU:s möjligheter att stå rustat mot det ökande trycket från privata särintressen som hägrar. Här ser man ett kraftfullt och välfinansierat EU som ett nödvändigt första steg för att kunna återreglera finansmarknad samt delar av banksektorn och därmed återföra den ekonomiska makten till folkvalda EU-politiker.

Grön politik i rätt riktning
I de lösningsförslag som lades fram fanns givetvis också stora delar väl värda att lyfta fram som goda och konstruktiva, också ur vårt svenska gröna perspektiv. Höjda klimatmål, progressiva skatter, ökade investeringar i den fossilfria energisektorn, införseln av "klimatrisk-index" samt gröna investeringsobligationer var några av de förslag som hämtats ur den s.k. "Green New Deal" och som den gröna gruppen i EU-parlamentet arbetat fram sedan ett par år tillbaka. Det var dessa förslag vi röstade för att behålla, men som dessvärre snabbt kom i skymundan av de drastiska federalistiska åtgärderna som övriga gröna partier såg som primära.

Framtida strategier för en grön europeisk politik
Personligen tror jag att vi i Miljöpartiet måste våga börja föra en fördjupad diskussion kring vad målsättningen ska vara med vår europeiska politik, och åtminstone söka medvetandegöra och problematisera de skiljelinjer som finns mellan oss och våra systerpartier i Europa, samt hur vi ska förhålla oss till dessa. I detta fall valde vi att ställa vår politiska övertygelse före kollegial solidaritet, och blev därmed ett av mycket få medlemspartier att lägga ned sina röster när Parisdeklarationen skulle antas. Jag såg det som ett befogat beslut, inte minst med tanke på det korta varsel som dokumentet tillkommit och på den mycket korta tid vi fick på oss att diskutera och debattera ett sådant omfattande politiskt program. Fortsättningsvis måste vi dock fråga oss om vilken strategi vi tjänar mest på: Vill vi ha ett ökat inflytande över EGP:s politiska riktning till priset av att vi ibland får göra svåra kompromisser, eller bör vi kanske snarare söka koalitionspartners bland andra som har en avvikande syn på vad ett grön EU bör vara - och vart finner vi i så fall dessa?

Eva Joly i ett känslosamt tal om ett starkt enat Europas betydelse för fred. 

Slutligen - en grön superstar
Om inte arbetet med Parisdeklarationen tog all fokus, så var det i så fall franska Le Verts presidentkandidat Eva Jolys förtjänst, som äntrade scenen med stående ovationer och ett sällan skådat medialt tryck från läktargolvet. Med ett långt och känslosamt tal om Europas väg från krigsplats till fredsprojekt, från diktaturer till demokratier som norm, och med ett starkt EU som garant för en fortsatt utveckling i den riktningen, fångade Joly upp den mycket viktiga fredsaspekt som  också ligger till grund för den mycket positiva hållningen till EU som de franska gröna driver. Nästa år får vi också se huruvida EGP:s närvaro i Paris detta år bidrog till att lyfta Eva Jolys presidentvalskampanj och om vi får chans att lyfta en skål för Europas första gröna statschef!