Det är inte särskilt svårt att vara politiker om man endast söker leverera lösningar på kortsiktiga, tekniska samhällsproblem. Vill man stärka sina opinionssiffror kan det var lägligt att kasta fram en ny skattesänkning, ett nytt momsavdrag eller omfördela lite pengar till en missnöjd väljargrupp. De flesta miljöpartister som jag har träffat har dock haft någonting annat i tankarna när de valt att engagera sig politiskt. De vill ställa om Sverige, förändra det ekonomiska systemet, ge människor makten över sin egen tid, ja i grund och botten vara med och förändra samhällets själva kultur. För detta krävs helt andra egenskaper än vad som krävs för att bedriva politiskt förvaltarskap – det fodras visionsrikedom och idérikedom, mod och tålamod för att skapa en genomgripande samhällsförändring. Frågan är om det är politikernas uppgift.
I förra veckan gjorde den nyvalde ordföranden för Sveriges största parti något så ovanligt som att ta strid för kulturfrågorna i DN. Utspelet hade inte varit särskilt anmärkningsvärt, om det inte hade varit för att det var ett av hans första, och för att varje steg som Håkan Juholt kommer att ta den närmaste tiden har en avgörande betydelse för hur han uppfattas som partiledare. Vad kan då hans utspel betyda? För det första vill han markera att kulturen har prioritet på hans politiska dagordning, något som inte kan sägas vara fallet hos den nuvarande regeringen. Kulturfrågor har i moderaternas ögon alltid varit en privatsak, någonting som politiken och inte minst staten ska hålla sig borta från. Här kommer den andra poängen med Juholts utspel väl till hands: Han vill visa på att kulturen angår oss alla.
I Sverige har kultur alltmer blivit en synonym för underhållning – ett hån mot den betydelse ordet har haft och fortfarande borde få ha i samhällsdebatten. Sociologen Anthony Giddens definierade kultur som ”de värden dess (kulturens) medlemmar omhuldar, normer som de följer och materiella ting som de skapar”.Organisationsforskaren Geert Hofstede menade att kulturen är ”den mentala programmering som skiljer medlemmar av en grupp från en annan”. Med dessa definitioner i åtanke borde politiker i högsta grad vara intresserade av kulturfrågor – likväl talar man idag om det som om det endast gällde konstnärslöner och gratis inträden på museer. Här måste också vi miljöpartister våga ta strid för detta begrepp, om vi menar allvar med att vi vill driva igenom en grön omställning. Vi måste våga tala om behovet av en grön kultur.
När jag som sekreterare för partiprogramsgruppen börjat sammanställa de hittills inkomna webenkätsvaren glädjer det mig att så många fortfarande ser möjligheter i politiken. Folk vill att vi ska slåss för mindre stress i samhället, vurma för mer makt över vår egen tid, mer delaktighet i beslutsfattandet, mer jämlikhet, mer solidaritet och mer omtanke. När de gäller mjuka värden är vi ett sant tillväxtparti.
Kulturen nämns dock som begrepp nästan aldrig. Kanske är det för att vi har lärt oss att se kultur som just underhållning, istället för att tala om det som det kitt som håller oss samman, den anda som gör oss till medmänniskor. I mina ögon är samhällets mest akuta problem – klimatförändringarna, resursbristen, utarmningen av biologisk mångfald och fattigdomen – endast symtom på en kulturell felprogrammering. Vi människor känner oss tomma och desorienterade utan konsumtion och tillväxt, samtidigt som vi skriker efter nya värden, mer livskvalitet och sann lycka. Här fyller exempelvis de religiösa samfunden en viktig plats, genom att tala i termer av egenvärde, av givmildhet, av kärlek och medkänsla – ord som inte kan översättas i politiska termer, men som kan ges en politisk innebörd.
Vi politiker måste våga lyfta dessa ord, utan att vara rädda att bli anklagade för floskler och flum. Ett samhälle kan vara kärleksfullt, genom att hävda varje människas lika rätt. Ett samhälle kan vara givmilt genom att erbjuda varje människa en bostad och en försörjning. Ett samhälle kan lyfta egenvärdet, genom att skydda natur och miljö från exploatering och utarmning. Och vips har vi börjat ge grön kultur en innebörd. En kultur som givetvis också kan rymma fria museiavgifter, konstnärslöner och en välfinansierad statlig TV, men som i grund och botten fångar själva sinnebilden med vad en grön omställning handlar om.
När den franske författaren Paul Valéry en gång sade att ”politik är konsten att göra det nödvändiga möjligt”, menade han också att vi måste få det nödvändiga att framstå som möjligt. Politik måste inte bara handla om att verkställa, utan också om att beskriva. Genom att beskriva hur vi vill att vårt samhälle ska se ut, har vi med ens också börjat förändra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar