Det är ett återkommande faktum att minskad rättvisa, jämställdhet och solidaritet i samhället alltmer flyttar ut i marginalerna i offentliga diskussioner och debatter, där de lättvindigt åsidosätts och avfärdas som små, snart lösta bieffekter av i övrigt lyckade samhällsreformer.
I dagens ledarspalt i GP (11-01-24) står att läsa om vårdvalets goda och mindre goda sidor, där ett ökat utbud, högre effektivitet och större tillgänglighet framhävs som självklara, positiva effekter av större konkurrens och marknadsanpassning. När man sedan ska redogöra för de negativa aspekterna sker det givetvis med en annan ton. Läkarnas växande kritik mot systemet nämns som ”ett klassiskt problem...” som alltid lär vara ”föremål för debatt”. Att bara var tredje läkare tycker att det ingår i jobbet att informera om patienternas rättigheter nämns som en ”skevhet” som får effekten att ”mer välutbildade och välinformerade medborgare får fördelar” - ett jämlikhetsproblem som enligt skribenten inte borde ”vara alltför svårt att lösa”. Så är tongångarna i dagens Sverige – jämlikhet, utanförskap och systemkritik är skevheter, små problem i ett i övrigt välsmort maskineri som med lite god vilja snart är lösta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar