Så var den massivt ifrågasatta licensjakten på varg plötsligt verklighet. Bilder på skjutna, blodiga djur bredvid stolta jägare i keps samsas med våldsamma debattinlägg om den pyttelilla stammens vara eller ickevara i ett av Europas till ytan största länder. När det kommer till somliga ämnen på bokstaven "v" - såsom vägar, vaccinationer och vargar tycks den filmjölksljumma svensken som borta, och en obehaglig ton av undertryckt hat mot allt och alla mellan stad och land vara ett svenssonskt grundtillstånd.
Som vapenmotståndare, djurvän och vegetarian hade det varit lätt för mig att ansluta till den falang som vill fördöma jägarna för sin hänsynslöshet och bristande empati, men vill gärna inte se att de är något annat än symtom och symboler för en mycket större problematik som kretsar kring landsbygdspolitik, natursyn och politisk feghet. Först en brasklapp: det finns på tok för många jaktlicenser i detta land, och när över sex tusen jägare plötsligt rapporteras vara ute för att jaga rätt på de tjugotal vargar som ingick i Naturvårdsverkets kvot, undrar man förstås vilka, var och hur alla dessa människor med gevär egentligen är. Alla kan trots allt inte vara kungen och hans vänner. Att det är så naivt att föreställa sig ett land där varje kommun endast hade en handfull jägmästare som alla hade ensamrätten till såväl jakt- som vapenlicens, och som endast fick bruka dessa vid viltolyckor och nödsituationer tycker jag personligen snarare är ett tecken på samhällets vansinne än mitt. Men så är jag ju inte heller "uppvuxen bland karlakarlar", som en jägare en gång sade till mig.
Även om det är jägarna som oftast får bära hundhuvudet (sic) i denna debatt, är det somliga andra som bättre förtjänar rollen som syndabock. Andreas Carlgren är givetvis en. I fredagens DN-debatt visade han föga oväntat bristande prov på politiskt mod, och försökte i vanlig ordning bortförklara regeringens policy med det absurda påståendet att vargarna måste skjutas för att öka toleransen för framtida vargstammar. Självfallet fungerar inte människan så. Om det är något vi borde ha lärt oss av beroendeforskningen och den kliniska psykiatrin är det att skadliga beteenden inte botas genom att ge den ett ökat utrymme i patientens liv. Vi botar inte heroinisten genom att ge honom nya silar och vi botar således inte heller alfahanens jaktinstinkt genom att sätta ett gevär i armarna på honom och säga "varsågod". Som flera intressanta artiklar har visat finns det nämligen ingenting som helst vetenskapligt med vår vargjakt. Det handlar i första hand inte om inavel, det handlar inte heller om renar, nej inte ens rädsla kan förklara varför svenskar som ensamt folk bland andra vargnationer ska ha så svårt att underhålla en bärkraftig vargstam. Det handlar istället om hämnd och om ett sällsynt priviliegium för våra jägare att ha lösdrivande hundar. Väl ute på jakt händer det att dessa hundar stöter på en varg, och följdaktligen rivs till döds. Det är dessa jägare som sedan står för det största trycket på att få ge igen för sina döda vänners skull (också svenskens relation till hunden som livskamrat är tydligen unik).
Men varför skriver då inte Carlgren någonting om detta? Nej, i grund och botten är han rädd för att ta upp den kanske viktigaste orsaken till varför debatten ser ut som den gör idag - nämligen den växande polariseringen mellan stad och landsbygd. Sverige urbaniseras i en rasande takt, samtidigt som landsbygden fortsätter att utarmas och tömmas på folk och resurser. Utan en fungerande landsbygdspolitik ökar således både de mentala och de ekonomiska klyftorna ohämmat där en Stockholmare idag aldrig behöver ha hört talas om Falköping, Norberg eller Arvidsjaur samtidigt som en förkrossande majoritet av mediernas, företagens och politikernas fokus riktas mot våra tre största städer. När en Stockholmare för en gångs skull får höra norrbottniska eller värmländska i tv (bortsett från humorshower och Fredrik Lindströms språknarcissism) är det då Sorseles jaktlag ovilligt får försvara varför de nödvändigtvis ska skjuta den stackars vargen, samtidigt som aktivisten och vegetarianen i Nacka förmodligen aldrig ens hade kunnat urskilja den från en gammal schäfer.
På det här sättet skapas den onda spiral av landsbygdsförakt hos storstadsbor, och storstadsförakt hos landsortsbor som just nu sällan tycks varit större. En ond spiral som måste brytas med mer resurser, mer kultur och fler jobb i Sveriges landsbygd - samtidigt som Stockholmarna givetvis borde veta hut, lägga ned Thailandsresan och inse att en sommar bör åtnjutas på ett hotellrum med sjöutsikt i Arvidsjaur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar