Grattis Stockholm! Framtiden är här igen!

Så var förhandlingarna i Stockholms stad klara. Den nya rödgrönrosa majoriteten har beslutat att staden ska verka för att "området där Bromma flygplats idag ligger ställs om till stadsutvecklingsområdet med bostäder senast 2022”. Samtidigt ska uppgraderingar och investeringar i flygplatsen avbrytas och en successiv överflyttning av trafiken till andra flygplatser påbörjas. Tydligare än så kan det inte bli att Miljöpartiet vunnit en promenadseger i en av sina hjärtefrågor Men de gröna segrarna är fler. De 23 miljarder kronor från trängselskatten som förbifarten skulle finansieras med ska gå till kollektivtrafik i stället. Fram till första maj nästa år ska Stockholms stad och landstinget förhandla om pengar till förbifarten. Det återstår ännu att se om man lyckas helt stoppa det otidsenliga förbifartsprojektet, men utsikterna är betydligt godare än bara för några veckor sedan. Plötsligt har Stockholm blivit en progressiv storstad igen och på allvar tagit klivet in i 2000-talet.

Hejdå Sverige?

Med 10 dagar kvar till valet har mardrömmarna börjat bli allt fler och nattsömnen allt sämre. Bilderna som förföljt mig den senaste tiden har underblåsts av opinionsundersökningar som pekar på att sannolikheten för att Sverigedemokraterna blir Sveriges tredje största parti är större än att Miljöpartiet blir det. Och därmed skulle ett nytt kapitel skrivas i Sveriges historia. Hittills har vi nog varit många som aktivt förträngt vad ett sådant kapitel skulle innehålla. Men alltfler jag möter ute i valrörelsen börjar att visualisera det, och vill diskutera det med mig ute på gator och torg. 

Att vara Sveriges tredje största parti är förenat med vissa privilegier, hur litet partiet än må vara. Tro mig, jag har själv varit med två gånger i ett sådant parti - först med Folkpartiet i valet 2002, och sedan valet 2010 också med Miljöpartiet. Det tredje största partiet sätter en slags skuggagenda för det ideologiska Sverige - bortom maktpartierna S och M, och är förenat med såväl ett visst rättmätigt självförtroende som ett visst politiskt högmod. Epitetet ”Sveriges tredje största parti” följer med, varthelst man debatterar och för politiska samtal. Du får tillsätta Sverige 2:a vice talman som inte sällan får hålla i klubban i riksdagen och representera Sverige i officiella sammanhang. Du kan med kraften av din position hävda din rätt att delta i debatter som inte alltid framstår som självklara för just ditt parti att vara med i. Och det är en angenäm position att bedriva en valrörelse från. Ditt parti och din partiledare ses som klättrande stjärnor, samtidigt som man inte riktigt behöver drabbas av det strålkastarljus som faller på det största eller näst största partiet.

Hade Sverigedemokraterna varit vilket parti som helst hade jag kunnat unna dem det. Som miljöpartist vill jag givetvis att vi ska få fortsätta hålla i bronspokalen, men kan som en god spelare acceptera att lämna över den till vilket annat parti som helst som förmår dela en enda grundläggande doktrin: Sverige ska bli ett bättre land för människor att leva i, inte ett sämre. En doktrin som delas av såväl piratpartister och feminister som vänsterpartister och kristdemokrater. Men detta är inte vad Sverigedemokraterna går till val på. Det var ju inte det Jimmie Åkesson sade. Han sade, allra senast i Ekots partiledarintervju: ”Ett sätt att minska invandringen är att göra Sverige mindre attraktivt”. Och därmed skulle alltså ett nytt kapitel skrivas i svensk historia. För första gången skulle Sveriges tredje största parti vara ett parti som öppet och stolt går till val på att göra Sverige sämre, för vissa människor, att bo i. När den nya riksdagen öppnas kan vår 2:a vice talman heta exempelvis Björn Söder. En man som så sent som 2009 skanderade på SD:s landsmöte ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”, eller som 2007 talade om Pridefestivalen i följande ordalag: ”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo- bi- och transpersoner skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala”. Glömde jag att säga att han nu är partisekreterare för ett parti som har 11% i opinionsmätningarna? 

Jag försöker slå bort mardrömmarna. Vi har fortfarande tio dagar på oss att ändra på historien. Men faktum är att lyckas vi inte kan vi säga hejdå till Sverige. Hejdå till det land såsom vi har känt det sedan krigets dagar. Ett land som ständigt strävar efter att bli bättre för alla, oavsett vem du är, vart du kommer ifrån, eller varthelst du ska. 

Nu är boken ute!

Nu är den äntligen här! Idag gick jag och hämtade det första fysiska exemplaret av "Vad är miljö och 100 andra jätteviktiga frågor som jag kämpat med i drygt ett år tillsammans med min fantastiska skrivarkollega Maria Wetterstrand. På måndag blir det releasefest på Dansmuseet, och därefter ska den snart vara ute i din närmaste bokhandel. Efter valet i höst kommer jag att börja blogga mer här igen. Ska bli riktigt kul att få ägna sig åt att prata ideologi på ett personligt sätt snart igen!

Kramar 

Gabriel

Och så röstar ni grönt i EU-valet!

I maj, mina vänner, är det dags att rösta grönt i EU-valet!
Att en av Sveriges absolut mest skickliga och handlingskraftiga politiker Isabella Lövin står överst på valberedningens förslag till EU-lista är lika givet som inspirerande. Hon har tillsammans med Carl Schlyter bevisat att det som svensk miljöpartistisk politiker går att göra verklig skillnad i Bryssel, och hennes insatser för en hållbar fiskepolitik är svåra att nog värdesätta. Hon har också varit den EU-politiker som kanske bättre än någon annan lyckats förklara för sina väljare vad grön politik är och innebär i realiteten. Att man själv får vara med på ett litet hörn i detta starka gäng som riksvalberedningen föreslår är också det förstås en ära. I januari avgör våra medlemmar hur listan ska se ut. Jag ser fram emot att framöver skriva mer om hur jag hoppas och tror att vi ska bygga upp ett grönt EU för framtiden!

Gabriel Liljenström
Grön kandidat till EU-parlamentet

Hela listan finns här:

http://news.cision.com/se/miljopartiet-de-grona/r/hela-forslaget-till-lista-i-eu-valet,c9488550

Hur lät vi det bli så kallt?

Jag antar att ni redan läst Bosse Löthéns berättelse idag om hur det är att behöva bli nekad ersättning av samhällets tryggetssystem. Och jag måste få diskutera det här med er.

Hur tillät vi Sverige att bli så kallt? Hur lät vi oss köpa Alliansens berättelse om den stora mängden bidragsfuskande som legitimerade denna häxjakt på människor - som behöver samla all kraft i världen att bli friska och starka? Hur bidrog du och jag till att släppa fram det här misstänkliggörandet mot varandra - för jag antar att vi måste ha missat att säga ifrån, att vi själva någonstans lät det här hända utan att protestera tillräckligt högt? När vi ska ställa om Sverige till att bli ekologiskt hållbart måste det också vara socialt hållbart. Annars är alla våra ansträngningar förgäves. Humanismen tycks sällan varit så svag - det är dags att vi återupprättar det mänskliga, empatiska samhället. Och trygghetssystemet är en av dess grundbultar. Det får kosta vad det vill. Priset vi nu får betala - i form av människor som tappar hopp, livslust och värdighet - är så mycket högre.

Läs Bosse Löthéns artikel här:

Inga enkla vägar kvar, men några nödvändiga

Igår skrev jag om behovet av att lyfta miljö- och klimatarbetet till en ny nivå. Om världen vore en patient med en allvarlig cancerdiagnos tar vi fortfarande fram nya alvedonkartor för att råda bot på patientens åkomma. Jag efterfrågade förslag på hur vi ska få människor att se och förstå, men också vilja ställa om samhället i en betydligt ambitiösare takt än vad som nu görs. I det här inlägget tänkte jag kortfattat sammanfatta vilka principer jag tror att en sådan omställning måste vila på, oavsett vilka lösningar det är vi väljer.

Med mer demokrati, inte mindre.

Människor som tvingas göra saker mot sin vilja och utan att ha förstått varför, tenderar att bli passiva och oengagerade, eller bjuder på en kraftfull motreaktion. Jag har hört några argumentera för "mer straff och kontroll" eller kanske till och med en liten "grön diktatur" för att få saker gjorda i rätt tid. Tvärtom är jag övertygad om att med världshistoriens största utmaning framför oss så behöver vi få alla människor vi kan att bli delaktiga i det här arbetet - att tänka fritt och stort, agera insiktsfullt och inte minst tillsammans. Det gröna perspektivet kan inte särskiljas från det demokratiska gräsrotsperspektivet. Risken är annars att de förändringar vi tvingar fram på kort sikt, bara leder till en ännu större baksmälla - på lång sikt. 

Med en öppnare värld, inte en mer sluten.

Vi går mot en ny folkvandringstid. I takt med att resurserna minskar, eller att vissa områden blir obeboeliga så kommer vi behöva ge plats åt många fler. Resta murar leder till större oförståelse, mindre samarbete, sämre kunskapsutbyte och fler krig. Det är inte alltid kortsiktigt lätt och billigt att vara öppen för omvärlden, men långsiktigt är det alltid svårare, dyrare och inte minst omänskligare att stänga den ute. Det kommer att behöva investeras och uppoffras en hel del för att skapa ett samhälle som förmår ge plats åt betydligt fler människor än vad vi är vana vid. Men vi får inte glömma bort att det just är en investering, och inte en kostnad. Och att bo i ett land som människor vill fly till och inte ifrån är, som sagt, ett privilegium.  

Med fundamental jämställdhet och rättvisa som grund

      Jämställdhet och rättvisa handlar inte om ädla principer. Det handlar om ren och skär logik och fakta: ojämställda och orättvisa samhällen är mer ohållbara - ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Ju fler människor som samhället ser, desto fler ser samhället som sitt eget. Det handlar också om att bryta med en kultur som premierat den vita mannens norm framför andra. En kultur där bilismen, köttkonsumtionen och de stora konsumtionsprojekten - alla enorma miljöbovar och alla tungt överrepresenterade av män - ses som självklara rättigheter, inte som privilegier som uppenbarligen inte längre är hållbara.  

      Genom att sätta människans långsiktigt bästa i första rummet

      Miljö- och klimatarbetet handlar inte om att rädda världen. Det handlar om att rädda människan. Det handlar inte heller om att rädda marknaden, ekonomin eller nationen. Det handlar om att rädda människan. Det här betyder inte att vi kan fortsätta hugga ned regnskog, släppa ut mer avgaser, ta död på fler arter eller fortsätta rovdriften på naturen. Tvärtom. Livet på jorden har överlevt många katastrofer förr. Människan har det inte. Det är inte livet som får problem att anpassa sig till en helt ny värld med helt nya existensvillkor. Det är människan. Att vi idag har hamnat där vi är har dels handlat om att särintressen gett sig själva rätten att styra i vilken riktning världen ska gå. Särintressen som inte är ett dugg intresserade av människans långsiktiga väl och ve. Dels att vi ibland har tillåtit särintressen att styra i vilken riktning vi har gått därför att vi själva tillhör dem. Det är dags att genomskåda särintressenas kortsiktiga agendor, och ge rum för allmänintressets långsiktiga. 

      Det måste ske med det goda livet i fokus.

Den gröna omställningen kommer att kräva materiella uppoffringar av oss alla. I slutändan handlar det dock om att skapa bättre liv, där vi återigen kan känna framtidstro och där vi gör oss betydligt mindre beroende av vår konsumtion för att må bättre. Därför är det också det goda livet och framtidstron som måste vara drivkraften framåt. Hur får man en människa att sluta röka? Jag har svårt att vi lyckas med allt läskigare etiketter och allt mer skrämselpropaganda. Jag har svårt att tro att man får en person att sluta röka genom att kalla dem för idioter. Lik förbaskat är det precis det vi ofta gör när det kommer till klimat- och miljöbovar. Jag gissar på att jag kan visa upp hur många hjärtskärande planscher på drunknande isbjörnar som helst för en bilåkare, utan att han säljer sin bil. Det är först när han upptäcker att hans cyklande kompisar både får bättre kondition och får ett billigare och bättre liv, som han bestämmer sig för att satsa på cykeln istället. Eller när politikerna sett till att gett så bra kollektivtrafik att det blir meningslöst att ens behålla den. Det är med den inställningen vi ska få folk att se värdet av en grön omställning.

För mig är detta en slags sammanfattning av de gröna principer mitt politiska engagemang vilar på. För mig är dessa principer fundamentala som jordmån, för att jag ska vilja vara med i ett framtida förändringsarbete. Så, vad säger ni själva. Klarar vi miljö- och klimatutmaningen utifrån dessa principer? Håller ni med? Är jag naiv, eller cynisk? Tankar och funderingar mottages tacksamt! 

Det finns inga enkla vägar kvar

Det är en sådan där regnig höstdag då de dystra artiklarna om världens tillstånd haglar tätt i mitt facebookflöde, och då jag fått alltför många frågor av vänner vad vitsen med allt är när det finns så mycket att göra och så lite hittills har gjorts. Ja, hur svarar man på en sådan fråga?   

Jag var och föreläste om klimatförändringarna för en gymnasieklass på Katedralskolan i Uppsala för några år sedan. Reaktionen från de allra flesta i klassrummet efter filmen liknade vad jag sett under hela föreläsningsturnén. Några var ointresserade av ämnet. Några ville diskutera tekniklösningar. Många sade att de hade hört det förut och frågade när lektionen var slut.

Men så var det en tjej. Hennes reaktion glömmer jag aldrig. Hon stirrade på mig en kort stund. Sedan reste hon sig plötsligt upp, såg sig omkring, och utbrast: ”Men hallå! Fattar ni inte? Vi måste ju göra om hela skiten! Allting har ju blivit fel!”

Jag minns inte vad hon eller jag gjorde eller sade sedan. Jag minns bara känslan av att ha fått se en insikt gå hela vägen in i hjärtat på en människa som plötsligt förstod att hon blivit förd bakom ljuset. Hon hade hela tiden levt med övertygelsen om att allt var som det skulle, och att vår värld var den bästa av världar och att saker skulle fungera som de alltid hade gjort i resten av hennes liv. Och så plötsligt rämnade den där trygga världen under hennes fötter. Det gjorde henne arg, och det gjorde henne engagerad. Jag är så nyfiken på vad hon gör idag. Vad hon gjorde av den insikten.

Jag får som sagt mail och telefonsamtal av människor som precis råkat ut för den där känslan, eller som fortfarande – likt jag själv gjorde i många år – lever kvar i den. En känsla av att världen blivit trasig. De har läst om utfiskade hav. Om matbrist och jorderosion, om peak oil och peak everything, om bidöd och fågeldöd. Om den orättvisa världsekonomin som låter några få allt, och andra inget. De har kanske läst några framtidsscenarios från FN:s klimatpanel. Och den vanligaste frågan man ställer sig är: men varför gör vi inte mer för att lösa detta?

Ja, hur ska vi göra mer? Hur ska vi få igång de nödvändiga förändringar som behöver göras? 

Jag slänger ut den frågan till er, därför att jag tror att ni har många kloka svar. Jag vill inte ha en lista på allt som behöver göras. Jag har mängder av sådana listor. Det finns tillräckligt med forskning, idéer, tankar och förslag på vad som måste göras för att sysselsätta folk i hundra år framöver. Vi har lokaliserat problemen, och många kloka lösningar är också påtänkta. Men om vi vore patienten som precis fått en allvarsam diagnos – med ett löfte om att ha en hyfsad chans att bli friska om vi bara bestämmer oss för att radikalt ställa om våra liv – hur får vi patienten att vilja göra det, trots ovissheten om det verkligen blir bättre? Med tvångsvård? Med mer kunskap? Med mutor eller hot? Vi har insett att det inte finns några enkla vägar kvar, men vilka är alternativen, och vilket alternativ tror ni kan ge mest? Jag tänkte komma med några tankar om detta i veckan. Men först vill jag höra er syn på saken! 

Lämna gärna kommentarer, eller skriv i facebookflödet.