Det är en sådan där regnig höstdag då de dystra artiklarna om
världens tillstånd haglar tätt i mitt facebookflöde, och då jag fått alltför
många frågor av vänner vad vitsen med allt är när det finns så
mycket att göra och så lite hittills har gjorts. Ja, hur svarar man på en sådan
fråga?
Jag var och föreläste om klimatförändringarna för en gymnasieklass
på Katedralskolan i Uppsala för några år sedan. Reaktionen från de allra flesta
i klassrummet efter filmen liknade vad jag sett under hela föreläsningsturnén.
Några var ointresserade av ämnet. Några ville diskutera tekniklösningar. Många sade
att de hade hört det förut och frågade när lektionen var slut.
Men så var det en tjej. Hennes reaktion glömmer jag aldrig.
Hon stirrade på mig en kort stund. Sedan reste hon sig plötsligt upp, såg sig
omkring, och utbrast: ”Men hallå! Fattar ni inte? Vi måste ju göra om hela
skiten! Allting har ju blivit fel!”
Jag minns inte vad hon eller jag gjorde eller sade sedan.
Jag minns bara känslan av att ha fått se en insikt gå hela vägen in i hjärtat
på en människa som plötsligt förstod att hon blivit förd bakom ljuset. Hon hade
hela tiden levt med övertygelsen om att allt var som det skulle, och att vår värld
var den bästa av världar och att saker skulle fungera som de alltid hade gjort
i resten av hennes liv. Och så plötsligt rämnade den där trygga världen under
hennes fötter. Det gjorde henne arg, och det gjorde henne engagerad. Jag är så
nyfiken på vad hon gör idag. Vad hon gjorde av den insikten.
Jag får som sagt mail och telefonsamtal av människor som
precis råkat ut för den där känslan, eller som fortfarande – likt jag själv
gjorde i många år – lever kvar i den. En känsla av att världen blivit trasig. De
har läst om utfiskade hav. Om matbrist och jorderosion, om peak oil och peak everything, om bidöd och fågeldöd. Om
den orättvisa världsekonomin som låter några få allt, och andra inget. De har kanske
läst några framtidsscenarios från FN:s klimatpanel. Och den vanligaste frågan man
ställer sig är: men varför gör vi inte mer för att lösa detta?
Ja, hur ska vi göra mer? Hur ska vi få igång de nödvändiga
förändringar som behöver göras?
Jag slänger ut den frågan till er, därför att
jag tror att ni har många kloka svar. Jag vill inte ha en lista på allt som
behöver göras. Jag har mängder av sådana listor. Det finns tillräckligt med forskning,
idéer, tankar och förslag på vad som måste göras för att sysselsätta folk i
hundra år framöver. Vi har lokaliserat problemen, och många kloka lösningar är
också påtänkta. Men om vi vore patienten som precis fått en allvarsam diagnos –
med ett löfte om att ha en hyfsad chans att bli friska om vi bara bestämmer
oss för att radikalt ställa om våra liv – hur får vi patienten att vilja göra
det, trots ovissheten om det verkligen blir bättre? Med tvångsvård? Med mer
kunskap? Med mutor eller hot? Vi har insett att det inte finns några enkla
vägar kvar, men vilka är alternativen, och vilket alternativ tror ni kan ge
mest? Jag tänkte komma med några tankar om detta i veckan. Men först vill jag
höra er syn på saken!
Lämna gärna kommentarer, eller skriv i facebookflödet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar