Jakten på tillväxtkritiker

Två år går väldigt snabbt – det har man fått lära sig inte minst av de svenska mediernas hantering av klimat- och finanskrisen. Efter den lovvärda men tyvärr mycket kortfristiga vurmen för en aktiv klimatpolitik och en restriktiv och mer solidarisk finanspolitik i samband med Lehmankraschen och klimattoppmötet i Köpenhamn, tycks redaktionerna på SvD och DN nu vara tillbaka i en förhistorisk argumentation där det mesta av internationella forskningsresultat och en begynnande medvetenhet om allvaret i världsläget, gått dem förbi. 

Gårdagens ledare i DN om den nya boken ”Hållbarhetsmyten – varför ekonomisk tillväxt inte är problemet” av lundaekonomerna Christer Gunnarsson och Martin Andersson, för in en analys av världsläget som i mångt och mycket påminner om de amerikanska evangelisternas klimatskepticism, men som också vittnar om den tid då vi i Sverige bedrev en pinsam häxjakt mot internationellt respekterade forskare som klimatologen Georg Borgström.

Man väljer att i stort sett okritiskt köpa författarnas argument för att tillväxtkritikerna bygger sin modell på en utvecklingsfientlig myt som riskerar att hota tredje världens progression och fattigdomsbekämpning, men har då också uppenbarligen missat att tillväxtkritiken i första hand handlar om västerländska ekonomier, och att en ansenlig del av debatten handlar om själva välfärdsmåttet i sig. Här önskar jag att ledarskribenten hade haft tid att läsa Tim Jacksons eller Johan Rockströms och Anders Wijkmans böcker i ämnet, och därmed också kunnat urskilja nyanserna i diskussionen.

Vad allvarligare är, och kanske är det här som bristen på kunskap och den desto mer oroväckande närvaron av blind ideologi gör sig tillkänna, är att skribenten kopplar samman Romklubbens arbete, FN-konferenserna och miljörörelsens mål med den mer eller mindre bortglömde 1800-talsekonomen och teologen Malthus för att på så sätt försöka diskreditera merparten av dagens miljö- och klimatforskning. Det, om något, är ett tragikomiskt exempel på hur illa det är ställt med de tillväxtevangelistiska krafter som nu börjar se sin position hotad i samhällsdebatten. Malthus oro för att populationstillväxten skulle överstiga jordens förmåga att försörja den har förvisso motbevisats av den forskning som hävdar att vi i princip kan växa med ytterligare ett par miljarder om vi bara planerar och fördelar jordbruket rätt, men har samtidigt en validitet om man ser till dagslägets brist på jämlik fördelning av de resurser vi äger. Hade skribenten istället valt att citera en betydligt mer omfamnad ekonom som John Stuart Mill - i vars bok Nationalekonomins principer den ständigt ökade produktionen beskrivs som en begränsning för människans utveckling och för kulturella och sociala framsteg - hade försöket att utmåla tillväxtkritikerna som flummiga och ovetenskapliga tappat en betydande trovärdighet.

Medan stora länder som Frankrike, Tyskland och England i dag gärna diskuterar alternativa mått på välfärd och en förändrad ekonomisk dagordning, och där denna debatt eldas på av stora ledarredaktioner, har den tillväxtkritiska debatten fortfarande inte fått politisk validitet i vårt eget land. Detta, om något, önskar jag att DN:s ledarredaktion hade kunnat problematisera. Nu väljer man den välbekanta, enkla vägen och bedriver häxjakt på de ännu fåtaliga som försöker utmana de normer som uppenbarligen inte lyckats skapa den jämställdhet, den hållbarhet och den stabilitet vårt samhälle snarast behöver. Må detta åtminstone vara ett tecken på att tillväxtkritiken äntligen börjar nå in i etablissemangets finrum.