Så ska vi driva en radikal klimatpolitik!

Ingen av mina läsare behöver en lektion i hur illa ställt det är med klimatet, och vart utvecklingen just nu är på väg. Därför går jag rakt på sak. Alla som tagit del av de senaste tio, tjugo årens forskningsrapporter om klimatet inser intuitivt att vi behöver genomföra en radikal klimatpolitik omgående, allra helst igår. Nästa gång vi har möjlighet att påverka detta är i valet 2014, eftersom vår nuvarande regering bestämt sig för att agera läktarbänk när det kommer till spelet om framtiden. Miljöpartiet har här en fundamental roll att spela vad gäller att ställa om samhället under de kommande åren. Men även vi måste bli bättre på att skärpa både tonläge och förslag för att med stor trovärdighet uppnå klimatmålen. Vi måste våga driva en radikal klimatpolitik, på ett ansvarsfullt sätt.

När det kommer till klimatpolitik är radikal och ansvarsfull i stort sett samma sak. Det innebär att förhålla sig till de forskningsrön som finns och anpassa politiken därefter. En stad som får en orkanvarning utfärdad ska se till att dess medborgare är skyddade och väl förberedda på det som komma skall. På samma sätt måste dagens samhälle göra allt som går för att bromsa klimatförändringarna, men också för att förbereda oss bättre på dess konsekvenser. Men hur genomför man en radikal klimatpolitik på ett ansvarsfullt, hållbart sätt? Hur långt kan ett parlamentariskt parti som Miljöpartiet gå för att erbjuda väljarna både en trovärdig och klok politik för klimatet? Jag har här samlat några av de främsta åtgärderna jag vill se efter en grön valseger – åtgärder som redan drivs av flera duktiga och kompetenta gröna medarbetare men som ibland behöver lyftas upp och synliggöras bättre.

1. 100% förnybar energi.

Miljöpartiet har redan tagit fram en utmärkt plan för hur vi ska ställa om Sveriges energisektor till att vara 100% förnybar, utan att vare sig behöva kärnkraft eller importerad smutsig el från utlandet på vintrarna. Lärdomarna från Tysklands pågående energiomställning är viktiga, och pekar på att subventioner för utbyggnaden av förnyelsebart är nödvändigt – gröna producenter ska få företräde i kraftnäten. Vi behöver också se till att producenterna vet vad de får ut för ersättning per kilowattimme för att göra det lättare för dem att beräkna vinsterna av en investering, liksom att få banklån för nya. Naturvårdsverket redovisade förra året 50 miljarder per år i miljöskadliga subventioner. Att börja fasa ut dessa, och samtidigt lägga dessa frigjorda medel på att investera i och stötta hållbara alternativ är både klokt och nödvändigt. 

2. Transporterna måste ställas om, men framför allt minska

I Sverige står transportsektorn för totalt 40% av vår klimatpåverkan. Att komma åt detta kräver en hel del djärva beslut. Transporterna är en känslig fråga, för många och inte minst de som lever på transportnäringen eller som bor avlägset. Miljöpartiet har här en pedagogisk utmaning att göra. Ska vi vara trovärdiga måste vi våga tala om såväl utfasning av reseavdragen som kilometerskatter på lastbilar och högre bensinskatter. Annars kan vi helt enkelt inte nå klimatmålen. För den som tror att detta skulle bli dödsstöten för landsbygden, gäller det dock att förklara hur reformerna snarare lägger den långsiktiga grunden för landsbygdens utveckling och överlevnad. Alla vet att landsbygden har det oerhört kärvt idag. Men genom att mat som transporterats långt blir dyrare, kan lokala odlare och producenter gynnas. Det blir lättare för småföretagare och småjordbrukare att göra sina produkter lönsamma. I den transportomställning som krävs kommer mängder av nya jobb skapas, både kring biogasanläggningar, nya tågstationer och elbilsnoder runt om i landet. Transportnäringen kommer inte att dö ut för att vi ställer högre krav på den, det kommer att genomgå en nödvändig omställning, som förr eller senare måste komma ändå när oljepriset stiger. Jag återkommer i nästa bloggavsnitt om hur en grön progressiv landsbygdspolitik ska levandegöra hela Sverige. Slutligen: istället för att prata höghastighetståg, bör vi tala om högtillgänglighetståg och högtrygghetståg. Den största anledningen för folk att välja bort tåget idag är inte att den kör i för låga hastigheter, utan därför att tågtrafiken inte uppfyller grundläggande krav kring punktlighet, tillgänglighet och kapacitet. Investeringsutrymmet som finns måste läggas på fler, tryggare och trevligare tågresor. 

3. Ställ om matkonsumtionen!

I Sverige står matkonsumtionen för 25% av våra klimatutsläpp, där köttkonsumtionen står för det klart största bidraget. På 20 år har vår köttkonsumtion ökat med 50% trots att exempelvis Världscancerfonden rekommenderar att vi äter ¼ av vad vi gör idag för hälsans skull. Som Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt och Magda Rasmusson krävde i en debattartikel i SvD den januari måste köttet börja bära sin egen klimatpåverkan. Jordbruksverket föreslog i en rapport i vintras en köttskatt. Idag har vi en koldioxidskatt som skulle kunna utvidgas till att också omfatta kött. Med skatt på konstgödsel skulle vi också göra det lättare för ekobönderna att göra jordbruket lönsamt. Vi vet hur ohållbart dagens konventionella jordbruk är – här måste vi våga ta fighten. Ett aktivt lobbyarbete för detta i EU blir följaktligen också helt nödvändigt. 

4. Utbildning, kultur & friskvård

Tro det eller ej, men satsning på utbildning, kultur och friskvård kan indirekt skapa stora utsläppsminskningar. Konsumtionen av elektronik, kläder och prylar står idag för en stor del av våra utsläpp – främst i andra länder där vi som svenska konsumenter är med och bidrar till deras utsläpp. Genom att göra klimatsmarta konsumtionen både billigare och lättillgängligare blir den klimatdåliga mindre intressant. Att som stat och kommun öka investeringarna och anslagen till kultur, utbildning och friskvård är därför ett utmärkt sätt att inte bara öka det omedelbara välbefinnandet utan att också minska konsumtionen av klimatdåliga produkter. Lägger vi en hundring på teater har vi en hundring mindre att lägga på prylar. Pluggar man på universitet och högskolor har man både mindre pengar att lägga på konsumtion, men tenderar dessutom enligt flera studier att konsumera betydligt mer klimatsmart. Konsumtion av friskvård ger oss både bättre liv, större medvetenhet och ork liksom minskat utrymme att lägga resurser på annat. Jag kommer återkomma i senare inlägg om hur kultur, utbidnings- och friskvårdssektorn kan utvecklas och stöttas.

5. Reparation istället för konsumtion

Alla stör sig på varornas korta hållbarhet och de bristande möjligheterna att reparera sina trasiga produkter. Här finns flera skäl att tänka kreativt. Miljöpartiet har redan lagt ett förslag om reparations-avdrag, men det finns anledning att också titta på andra åtgärder. En mer omfattande reklamationsrätt kan vara en väg att gå, liksom att på olika sätt se till att producenterna blir tvungna att ta ett större ansvar för sitt avfall. Det ska vara olönsamt att producera dåliga saker, och det ska vara lönsamt att producera saker som håller. Så är inte fallet idag.

Denna klimatpolitik kommer jag vilja driva på i partiet om jag får en plats i partistyrelsen på kommande kongress. Har ni flera idéer om hur ett grönt parti bör arbeta för klimatet så hör gärna av er till mig! I nästa blogginlägg kommer jag att diskutera hur vi ska driva en progressiv grön politik för landsbygden.  

Kram

Gabriel 

Därför kandiderar jag till partistyrelsen!

Det finns så många sätt att vara engagerad i den gröna rörelsen på. Efter två år som språkrör för Gröna Studenter och som sekreterare för Miljöpartiets partiprogramsgrupp har jag nu fått arbeta heltid med politik på ett sätt som jag nog aldrig hade kunnat ana, den där dagen för fem år sedan då jag med ett litet sms plötsligt blev medlem i Miljöpartiet. Det har varit små, men livsviktiga möten med kloka och inspirerande partivänner som till slut gjorde mig övertygad om att man som medlem faktiskt kan göra stor skillnad, och att det finns politiker som faktiskt vågar ta samhällets stora utmaningar på allvar. Idag är den gröna rörelsen mitt hem och en plats där jag hoppas kunna få vara med och bjuda in många fler framöver.

Jag har valt att kandidera till partistyrelsen i år därför att jag ser att Miljöpartiet på många sätt står inför ett mycket spännande och betydelsefullt vägskäl, där jag skulle vilja vara med och påverka utvecklingen. I supervalåret 2014 kommer vi med stor sannolikhet att växa ytterligare, vilket är en naturlig utveckling för ett parti som ligger rätt i tiden och som tar de stora samhällsfrågorna på allvar. Många partier har dock varit med om resan att ta sig över tioprocentsgränsen, för att sedan segla tillbaka igen därför att man övergivit sin ideologiska grund och glömt bort sina kärnväljare i jakten på bredd och snabba röster. Den utvecklingen ska vi aldrig behöva få uppleva. Framtiden tillhör ett grönt parti och en grön rörelse, och Miljöpartiet är än så länge det enda partiet som för en politik baserad på en grön ideologi. En ideologi som långt före världen såg ut som den gör idag, varnade för och tog fasta på vad som behövde göras för att undvika den situation vi nu står inför. Vår uppgift och vårt ansvar är inte längre att ställa diagnos - vi har idag tillräckligt med belägg för att ett tillväxt- och konsumtionssamhälle med ökande klyftor, ett ohållbart resursuttag, liksom en välfärd byggd på misstro och svångrem framför tilltro och generositet, leder oss till en ogästvänlig plats som kanske passar de få, men överger de många. Nu gäller det att leverera den gröna medicin samhället behöver, och på många håll är det arbetet redan påbörjat. 

Jag kommer nu under veckorna fram till kongressen att skriva mer om hur jag ser på partiets framtid och utveckling, och hur jag politiskt ställer mig i några viktiga frågor. Ni får hemskt gärna diskutera politik, liksom partiets utveckling med mig - här på bloggen, per mail eller på facebook. Och ni får gärna fortsätta diskutera med mig om hur jag bäst skulle kunna representera partiets medlemmar i partistyrelsen, om ni vill ge mig det ansvaret den 25:e maj i Västerås.

Ha en riktigt trevlig helg!

Tal på Gröna Studenters årsmöte 2013

Kära vänner,

Varför går man med i Gröna Studenter?

Ja, det är den viktigaste frågan vi kan ställa oss själva som förbund. För i svaret på den frågan ligger vår verksamhets framtid och framgång.  

Jag vet varför jag gick med i Gröna Studenter. Jag gick med därför att jag hade känt, sett, och upplevt förväntningarna, förhoppningarna och förändringsviljan som 100 000-tals klimataktivister från hela världen tog med sig till klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Alla dessa människor representerade i sin tur miljarder röster som inte hade möjlighet att föra sina egen talan i Köpenhamn de veckorna, men som alla önskade samma sak: att deras makthavare och ledare skulle kunna förstå det ansvar de bar på och att de skulle ta den historiska uppgiften på allvar: att säkerställa ett bindande, globalt klimatavtal.

Men ni vet alla hur det gick. När jag kom hem från Danmark så behövde jag kanalisera så mycket frustration, alla de förväntningarna som jag och mina vänner byggt upp under hösten behövde få utlopp någonstans.

Och då dök Gröna Studenter i Göteborgupp med det briljanta seminariet ”Vägen framåt efter Cop 15 – hur går klimatrörelsen vidare”. Det var precis den sortens sammanhang jag behövde. 200 besökare från alla möjliga rörelser och bakgrunder. Som arrangör ett politiskt förbund som inte var bundet till den kompromissfyllda verklighet ett parti måste hantera. Ett politiskt förbund som vågade samtala med utomparlamentariska krafter på samma sätt som med riksdagspolitiker. Ett politiskt förbund som vågade vara både akademiskt och aktivistiskt på samma gång. Ett studentförbund som tycktes ha potential att åter vara den politiskt nytänkande kraft som studentförbunden faktiskt en gång har varit. Ja självklart var det hit jag skulle vända mig med min förändringsvilja!

Men medan ingången i mitt engagemang var att driva på och verka för ett långsiktigt ekologiskt hållbart samhälle – en fråga som blir mer akut för varje år som går - så har jag bara under de senaste åren fått se en annan fråga växa sig angelägnare och angelägnare: nämligen hur vi ska säkerställa ett ekonomiskt och socialt hållbart samhälle i detta nu. Här är det tron på demokratin, kittet mellan människor, förutsättningarna för allt långsiktigt förändringsarbete som står på spel.

Medan man allt oftare kan få intrycket av att politiken håller på att bli utslätad och allt gråare i sina nyanser, ja kanske till och med har kommit till vägs ände, så vågar jag påstå att det sedan 30-talet aldrig har varit viktigare än just idag att vara politiskt aktiv.

Det blir nämligen allt mer uppenbart att Sverige, liksom resten av Europa står inför ett vägskäl. Politiken polariseras.  Liksom i övriga Europa har vi de socialdemokratiska och liberalkonservativa block som trängs i mitten, med alltmer populistiska budskap som slängs ut åt höger och vänster för att bredda marginalerna, samtidigt som det framför allt finns två rörelser, två sorters partier som växer sig större, och som har diametralt olika visioner och idéer om vart vi bör gå och vilken framtid vi vill ha. Vi kan kalla det vägval brunt och vägval grönt.

Vägval brunt har en vision om ett samhälle där trygghet och stabilitet nås genom att blicka bakåt till en tid som vi minns som begripligare än den vi idag lever i. Det är en politik som bygger på tanken om att ”lika barn leka bäst”. Svenskar ska få leva som riktiga svenskar, ifred. Män ska få vara riktiga män, ifred. Kvinnor ska vara riktiga kvinnor. Punkt. Och riktigheten bedöms förstås av de som förstår saker och ting allra bäst: nämligen riktiga svenska män. Främmande kulturer, religioner och språk för att inte tala om feminister ska passa sig från att försöka sätta färg på den enkelhet och begriplighet som ett monokromt samhälle kan erbjuda. Bristen på tillit ska mötas genom att låta rädsla och fördomar diktera höjden på murarna och längden på straffen. Bristen på arbeten ska lösas genom att hålla samma människor borta från arbetsmarknaden som man sedan beskyller för att leva på för mycket bidrag. Det är visionen om ett nostalgins Sverige, fastgjutet i en tid några minns som problemfri, andra fått höra talas om, som en fjärran myt lika trovärdig som Ankeborg eller Grönköping. Det är en vision som lider av minnesförlust och historielöshet.

Vad vi måste förstå är att vägval brunt hämtar kraft i de misslyckanden som vår tids perverterade ekonomi har ställt till med. En ekonomi där mångmiljonärerna blir fler, och de som kan leva på sin lön eller har en lön allt färre. En ekonomi där hyresrätter ersätts av bostadsrätter, samtidigt som priserna stiger och lånen blir allt svårare att få. En ekonomi där dina hemförhållanden och ditt val av skola spelar allt större roll för om du går ut skolan som en starkare eller svagare människa. En ekonomi där landsbygden töms på resurser, människor och framtidstro, medan storstäderna växer sig större och trängre. En ekonomi där alltfler unga, gamla och utlandsfödda känner sig utanför, vilse och sysslolösa, medan ”etniska svenskar mitt i livet” har allt svårare att hitta tid för sina barn och sina fritidsintressen. Det här är vad jag kallar en perverterad ekonomi. Den har egentligen ingenting med ekonomi att göra, eftersom den inte förmår hushålla med alla de fantastiska resurser som finns.

Och här finns mycket så frustration att bygga en missnöjesrörelse ur. Här finns så mycket sysslolös tid att hämta missnöjesaktivister från. Och det är precis vad vägval brunt gör. Inte för att dem är onda. Inte för att de är idioter. Utan därför att känslan av att misslyckas, att sakna framtidstro, och rädslan av att stå utanför ett samhälle vi blivit lovade ska vara det bästa i världen, har skapat ett sug större än på mycket länge efter begriplighet, revansch och några att skylla fiaskot på. Men vi kan så mycket bättre än så.

Vägval grönt fiskar inte, med all rätt i dessa vatten. Vi ska aldrig hämta kraft ur rädsla, ur misstro eller hopplöshet. Men vi behöver se den, förstå den och möta den, därför att det är dessa människors öde som avgör vad det nya Sverige ska handla om. Grön politik handlar om att möta hopplöshet med framtidstro, bakåtsträvande med nytänkande, misstänksamhet med tillit. När andra talar om utanförskapets kostnader, ska vi tala om investeringarna i människor. När folk påstår att den gröna omställningen är dyr och mödosam, ska vi påminna om att alternativet – en trasig värld - är så mycket dyrare.

Vår stora utmaning är nu att få folk att tro lika mycket på den här visionen som vi själva. Gör berättelsen om det gröna samhället till en visklek som till slut sprider sig själv. Börja redan på måndag - på våra universitet och campus, på krogen, på gymmet, på nätet. Berätta om våra idéer! Visa framtidstro! Tala gärna om trygghet, men en trygghet som bygger på hjälpande händer, och inte större batonger. Tala gärna om problemen, men inte utan att också ha förslag på hur vi ska lösa dem. Var gärna självsäkra förebilder, men bli aldrig stöddiga och självgoda. Så kan vägval grönt urholka den väg som vägval brunt vill leda oss in i, och samtidigt erbjuda en så mycket mer hoppfull väg att vandra tillsammans. Och där har vi Gröna Studenter en stor roll som vi kan spela, om vi vill och om vi törs. Tvivla aldrig på kraften från en studentrörelse med goda idéer och ett stort hjärta! 

Avslutningsvis. Det finns få platser där jag kan säga ”kära vänner” med ett sådant eftertryck som i det här rummet.  För här sitter så många människor som jag har haft glädjen och äran att lära känna på djupet - som fantastiska medmänniskor, kollegor, läromästare och inspiratörer.  Så många av er har jag haft oförglömliga stunder och minnen med. Folk som jag har lättat mitt hjärta för, gråtit med, bråkat med, skrattat med, dansat med, rest med, till och med fått sova hos. 

Så när folk utifrån har frågat mig hur det kommer sig att jag lagt ned så mycket ideell tid och kraft på arbetet med Gröna Studenter, så blir frågan lika obegriplig som ”men varför firade du jul med din familj, alldeles gratis?” eller ”ska du åka och ha roligt med dina vänner igen, utan att få ett rött öre för det?”. Och det är därför jag brukar tjata om det, att så länge man har roligt tillsammans, så länge man känner att man utvecklas tillsammans, så kan man arbeta ideellt i många år, utan att fundera på varför plånboken inte växer. Och det är så jag hoppas att Gröna Studenter ska fortsätta utvecklas, nu när jag lämnar mitt styrelseuppdrag. Som ett sammanhang där man möts, har roligt, lär av varandra, och ger varandra kraft att göra skillnad. Tack för att ni har gett mig ert förtroende under de här åren, man tycker aldrig att man räcker till, men man hoppas ändå att man räckte en liten bit. Ni anar inte hur spännande det ska bli att se hur nästa styrelse kommer att förnya och förändra förbundet och styra skutan mot valet 2014, men framför allt mot en levande och glad rörelse som sätter gemenskapen före prestation och resultat. 

Kram på er! 

Festen är slut - dags att börja städa!

Alla som envist stannat kvar till småtimmarna i en festlokal vet hur det brukar sluta. Någon luttrad bartender slår markerande i barklockan och ropar ”sista beställningen!” hest men bestämt. Alla som inte då förstått att det inte kommer bli så mycket roligare än så här, kastar sig handlöst på bardisken för att slänga upp plånboken en sista gång och ber om det största och starkaste de har så att fyllan ska räcka så länge som möjligt. Dekadensen tilltar. Sen tänds lysrörslamporna. Festlokalen tycks med ens vara intagen avhärjade zombies som fumlande letar efter sina mobiler för att få tag på en taxi – ingen tycks ha räknat med att man skulle behöva ta sig därifrån. Folk inser plötsligt att det ska bli en dag imorgon också. Fyllan förvandlas successivt till bakfylla.

Om situationen tycks bekant behöver ni inte skämmas, det är nämligen en hel civilisation som upplever det här just nu. För några tycks ljuset inte ha slagits på än, men den sista beställningen på billiga lån, billig olja och billiga råvaror är globalt sett redan annonserad. Vår feststinna värld har för många redan börjat kläs av, insikten om att lokalen ska städas gått upp för allt fler. De luttrade festdeltagarna har smugit iväg tidigare, eller hittar goda ursäkter eller lovar kanske att städa bättre nästa gång. De som dragit det kortaste strået vet dock att städningen likväl måste göras. Att någon ska ha lokalen imorgon också.

De som har dragit det kortaste strået är min generation och alla som kommer efter den. Det är de fattigaste och resurssvagaste som inte haft råd att betala en taxi.  Det är vi som ska städa, men utan att ens ha fått hjälp med att hitta till städskrubben än. Vi vet i nuläget inte hur vi ska få upp all den lort som festdeltagarna lämnat efter sig. Vi vet inte ens hur vi ska betala hyran till lokalen. Och vi behöver all hjälp vi kan få.

Om det är politikens uppgift att se till att städningen går rättvist till och har nog med resurser, är det medias uppgift att ringa i barklockan och tända lysrören. Att världen är på väg mot att bli fyra grader varmare, kanske redan vid mitten av seklet - innan jag ens hunnit gå i pension - är inte skrämselpropaganda utan kalla fakta som folk behöver känna till för att i god tid kunna förhålla sig till. Det finns alltid de som blir arga när bartendern säger att ölkranarna har stängts av, att pengarna är slut på kortet, eller att stället snart ska stänga, men ingen kan klandra dem för att säga som det är. Och det är där vi kommer in. Vare sig vi är moderater, sossar eller miljöpartister, vare sig vi är forskare, lärare, ingenjörer eller ekonomer, är det dags att börja prata om att festen är slut och att det nu är dags att börja städa. Det ska nämligen bli en dag imorgon också, och tids nog ska vi bli varse att festlokalen i själva verket är vårt eget hem. 

Upploppen ett tecken på systemkris

-->

Ambassadattackerna fortsätter, om än med andra motiv och i andra former. Idag beslöt man att stänga ned ett antal japanska fabriker som blivit angripna av kinesiska demonstranter (fabriker som på många sätt kan ses som ambassader för japansk kultur) på grund av en dispyt om äganderätten till den lilla ögruppen Senkaku/Diaoyu. Runt om i världen ser vi nu folkliga uppror och protester vars gnistor tänds av - i våra sekulariserade, globaliserade medelklassögon - små och förmätna symboliska händelser. Hur kan en anti-islamsk B-film, en gammal tvist kring enliten ögrupp, och ett feministiskt punkband orsaka sådana enorma och våldsamma reaktioner? Och varför just nu?

Om vi för en stund bortser från de utlösande faktorerna till upploppen, och bara ser till själva fenomenet i sig, är vi då förvånade? Vi borde inte vara det. Den globala ekonomiska krisen är betydligt djupare och allvarligare än vad många av oss i den rikaste delen av världen vill förstå och acceptera. Matpriserna har skjutit i höjden på grund av dåliga skördar och spekulation, gemensam egendom i bankrutta länder säljs ut till privata intressen under påtryckningar från överstatliga organ och banker, klyftorna mellan rika och fattiga ökar dramatiskt och välfärdsstater krackelerar. Politiska beslut tas över människors huvuden, trots att folk fått löfte om mer demokrati och färre despoter. Förarlösa bombplan viner över huvuden på människor som inte kan ställa någon till svars när en missil plötsligt förintar ett kvarter i byn på grunder man aldrig kommer att delges. Döda som levande tycks sakna talan i en värld där oåtkomliga strukturer, förprogrammerade robotar och likgiltiga algoritmer ges mandat att ersätta mänsklig medkänsla och förnuft. 

Till råga på detta börjar alltfler på goda grunder misstro de som säger och har sagt att det rådande ekonomiska systemet är hållbart och kan fortsätta. Ingenting pekar på att så är fallet. Forskare från både höger och vänster varnar för kollapser av olika slag, men få tycks ha en aning om hur dessa ska undvikas. Strukturerna har blivit oss övermäktiga och vår förmåga att tänka och agera utanför ramarna tycks vittra samman så fort vi kliver in i maktens finrum. Att folk känner sig lurade och desperata är med denna bakgrund inte särskilt underlig. 

I fråga om såväl rättegången mot Pussy Riot, upploppen mot amerikanska ambassader eller attackerna mot japanska fabriker är det nationella och religiösa symboler som står på spel. Symboler som har kommit att bli allt viktigare för de som känner sig alienerade inför det samhälle och den utveckling man blivit en passiv åskådare inför. Inom religionssociologin har begreppet ”det heliga” en fundamental betydelse för att förstå hur religiösa ritualer, myter och uttryck fungerar – och det heliga är också det som allt som oftast står på spel i denna värld. De flesta människorna har en personlig uppfattning om vad som är heligt. Det kan vara naturen, familjen, eller demokratiska värden som yttrandefrihet och integritet. Det kan också vara en flagga, en profet eller en plats. Från olika håll ser vi nu hur ”det heliga” på allvar utmanas. Och där de basala förutsättningarna för livskvalitet och framtidstro krackelerat, där blir också kampen om ”det heliga” en fråga om ett liv med mening eller meningslöshet. 

För det andra: dessa uppror har alla fått medial uppmärksamhet på ett sätt som får dem att framstå som unika, kontextlösa och inte sällan irrationella. Hittills tycks ingen våga dra några slutsatser av att protester nu sker i alla möjliga former runt om i världen, där själva gnistorna är separata, men där krutdurken i högsta grad är gemensam. 

Upploppen blottlägger i grund och botten ett systemfel som skapat en hissnande klyfta mellan ekonomi och verklighet, mellan politiska löften och politisk handling, mellan de som har och inte har. Ett systemfel som också har lett till en kommersialisering av varje liten beståndsdel i våra liv och vår kultur, och som satt en prislapp på varje droppe vatten, på var människas åsikter och på vår framtid. Det finns idag ingen fristad från det som kan köpas eller säljas, från det som kan förhandlas till eller bytas bort. Det är i en sådan kontext vi borde sätta de ursinniga ortodoxa attackerna mot liberaler och feminister i Ryssland, det är i en sådan kontext som vi kan förstå hur en gammal olöst tvistefråga om en liten ögrupp plötsligt blåses liv i på nytt, och det är i en sådan kontext som vi kan begripa hur en förmäten B-film på youtube kan ge upphov till fatala attacker på skolor och ambassader i delar av den muslimska världen. 

För att undvika att detta ska leda till en globalt farlig, negativ spiral, behöver vi snabbt lokalisera och urskilja de verkliga problem som vi gemensamt står inför, och göra allvar av våra försök att politiskt ändra på det system som uppenbarligen är på väg att haverera. Där behöver vi lyfta omställningens första och viktigaste fundament: att återskapa tillit och framtidstro i vårt samhälle. Utan den saknar toleransen och solidariteten sin viktiga grogrund, och irrationella beslut och uttryck tenderar att överrösta förnuftets representanter.

Att värja sig mot historiens vingslag

Jag minns de svartvita, sotiga bilderna från ett sönderbombat och krigshärjat Europa mycket väl. Skolans historieböcker var fullmatade med isande skildringar och dokumentärt material från världskrigens skräckålder. Vi pratade om Wehrmacht och tvåfrontskrig, vi såg bilder på Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt. Vi pratade Auschwitz och Buchenwald, Kristallnatten och Folke Bernadottes vita bussar. En judisk kvinna som överlevt flera år i koncentrationsläger kom till skolan och berättade för oss om barndomens ohyggliga skräckupplevelser. Och hela tiden minns jag att jag tänkte: det var i en annan tid, en annan värld – det där skulle aldrig kunna hända oss.

Så står jag åter igen framför dessa bilder. Denna gång mitt i Berlin på utomhusmuseet Topographie des Terrors där man pedagogiskt kan följa nazisternas väg till makten utmed resterna av den gamla muren. Bilderna från ett sönderbombat Berlin går jag raskt förbi – förödelse intresserar mig inte särskilt mycket längre – däremot vägen mot den. Jag fäster blicken på en arbetssökande ung kvinna som ler försiktigt mot kameramannen – det är en vinterdag 1929 och den ekonomiska krisen har satt sina spår över hela Europa. Det glada, öppna och toleranta 20-talet börjar lida mot sitt slut, men många hoppas fortfarande att krisen bara är temporär. Jag tycker mig se tillförsikt och hopp i hennes ögon – nog finns det ett jobb alltid, någonstans där ute. Snart tar eländet slut. De historiska bilderna känns samtida.

Nästa bild: Folkstormen som uppstod efter att Berlins politiker dribblat bort miljontals mark i skattemedel på en oegentlig upphandling av militärrockar. Slarvet med skattepengar urholkade tyskarnas tilltro till demokratin och skapade ett allt mer utbrett politikerförakt. Sannolikt hade fifflet med skattemedel pågått länge, men först när arbetslösheten och det sociala förfallet började sprida sig också bland de mer bemedlade fick en sådan incident nyhetsvärde. Och när ingen längre litar på politiker vinner de mest storslagna lögnerna folkets gehör.

Nästa bild: Lögnerna, fobin och den påföljande propagandan mot judar som börjar dyka upp i subversiva nyhetsblad i början på 30-talet. Här och var bjuds judekonspiratoriska föreläsare in runt om i Europa för att få lyfta ”judefrågan”. Samtida associationer är inte svåra att göra: I Malmö nästa vecka är islamofoben Geert Wilders inbjuden till Tryckfrihetssällskapet för att han av sällskapets ordförande anses vara ”…en av de mest spännande figurerna i europeisk politik och en av de modigaste.”

Slutligen: Demokratiska val som allt mindre handlar om fakta, alltmer om smutskastning, förlöjligande och barbarisering. I USA går vi nu mot ett presidentval som, enligt författaren Martin Gelin, är det första där fakta har spelat ut sin roll. Republikanernas Mitt Romney leder just nu över Obama med två procentenheter, stärkt av främlingsfientliga kampanjer, smutskastning av klimatforskare och en politik baserad på att avskaffa aborträtten och sjukvård för de fattiga.

Jag ställer mig frågan hur västvärldens historielärare hade kunnat göra historielektionerna annorlunda, eller hur historieböckerna hade kunnat återge händelseförloppen på ett bättre sätt. Alla dessa tidningar, böcker, påkostade TV-program och långfilmer som i sextio års tid ägnat sida upp och sida ned, timme efter timme, på att förmedla sliskiga detaljer om ”Hitlers sista timmar”, om D-dagen och vägen till atombomben. Alla lektionstimmar som lagts på att se till att vi i väst aldrig glömmer hur livet i ett koncentrationsläger var, hur förnedring och förföljelse ser ut eller hur en despotisk ledare kan få så mycket makt. Kanske är alla dessa detaljer bortkastade om vi inte klarar av att se helheten, om vi inte vågar möta de krafter inom oss själva som lägger grunden för barbari, despotism och främlingsfientlighet.

I en posthumt publicerad föreläsning från 1935 skriver den tyska filosofen Edmund Husserl om den europeiska krisen:

”There are only two escapes from the crisis of European existence: the downfall of Europe in its estrangement from its own rational sense of life, its fall into hostility toward the spirit and into barbarity; or the rebirth of Europe from the spirit of philosophy through a heroism of reason.”

Husserl behövde som tur var aldrig se sin profetia besannas till fullo, han gick bort den 27 april 1938. Men han anade säkerligen vid det laget vart det barkade hän. Vi kan fortfarande lära av historien. Vi kan fortfarande välja den senare av Husserls två vägar. Vi kan fortfarande bevisa att alla historiens vingslag inte behöver slå igen. Vi kan välja förnuftets väg genom de kriser som står framför oss. Men det är bråttom.