Demokratins räddning heter politiskt mod

I senaste numret av Time figurerar Italiens premiärminister, den 68-årige teknokraten Mario Monti som omslagspojke, med de ödesmättade orden ”Can this man save Europe?” under hakan. Monti har, som artikeln låter förstå, inte bara Italiens öde i sina händer, utan i förlängningen också hela Europas, eftersom en ekonomisk härdsmälta i Italien har kapacitet att sinka hela det europeiska unionssamarbetet. Faktum är att Monti hittills har gjort ett tämligen bra jobb – räntan på italienska statsobligationer har sjunkit med 1.5 % och flera europeiska ledare har hyllat sin nye kollega för sitt goda förnuft. Den polska centralbankschefen Marek Belka har till och med krönt honom till ”Det moderna Europas hjälte”. Men vilken utveckling symboliserar den nye italienska ledaren egentligen?

Utan att dra några ytterligare paralleller har denne politiskt oberoende teknokrat, i likhet med romarrikets Caesar, av ett unikt enigt parlament getts ansvaret att genomföra tuffa reformer och svåra beslut, i brist på politiskt mod och förnuft från Italiens väljarkänsliga och populistiska partier. Detta steg bort från demokratiska beslutsprocesser och folkvalda ledare är dessvärre en utveckling som vi lär få se mer av, om våra folkvalda ledare inte klarar av att på ett trovärdigt sätt erbjuda lösningar på de jättelika problem vi står inför. Vi har redan sett tendenser till detta i EU – där man på fullt allvar i alla politiska grupper diskuterar att frångå både fördrag och folkomröstningar för att få tillstånd snabba lösningar på de växande utmaningarna unionen står inför. I kristider sjunker värdet på demokrati snabbt, och alltfler på både höger- och vänsterkanten stämmer in i kören av röster som tror att undantagstillstånd från demokratiska beslutsprocesser kan rädda situationen. Risken är dock att ett undantagstillstånd snart blir permanenterat och svårt att navigera tillbaka från – historien har gett oss alltför många exempel på detta.

Det är ett omistligt faktum att demokratin kan bli ett tillfälligt och flyktigt paradigm i den västerländska historien, om våra folkvalda politiker inte fattar mod och vågar tala om trovärdiga och långsiktiga lösningar, snarare än populistiska åtgärder på kortsiktiga problem. Här har media ett stort ansvar att fylla: snarare än att lyfta det politiska spelet, de retoriska figurerna och de små felstegen, måste man orka skärskåda de ideologiska och politiska förutsättningarna att hitta långsiktiga lösningarna på nutidens och framtidens problem. Väljarna måste kunna skattas så pass högt att man faktiskt tror på möjligheten att få förtroendet att genomföra utmanande reformer, utan att behöva ljuga folk i ansiktet eller kringgå demokratiska principer. Här har den gröna rörelsen en viktig roll att fylla. Vi har nog med kunskaper om de allvarliga bristerna i det nuvarande ekonomiska systemet, i dagens konsumtionssamhälle och i den fossila/nukleära energipolitiken för att inse att det inte är hållbart att fortsätta som vi gör. Vi anser oss dessutom ha unika och goda lösningar – om än så utmanande - på många av de problemen vi pekar på. Därför är det också vår plikt att våga tala om detta. Demokratins räddning heter politiskt mod.

Pension är inget för oss

Något av det roligaste som finns är att jobba, så har det varit för både min pappa och mig. Vi har inte sällan suttit uppe långt in på morgonen, för att skriva klart en artikel, ett manus, hålla ett telefonmöte eller läsa klart en spännande bok som ska föredras dagen efter. Pappa som forskare, och jag som kulturskapare och senare politiker har under perioder haft jobb som gett oss både makten över vår tid och våra arbetsuppgifter. Om någon frågade mig eller min far om när vi skulle vilja gå i pension, så tror jag att vi båda skulle svara: ”pension är inget för oss”.

Men detta är också ett svar från ett priviligierat perspektiv, ett perspektiv som för många framstår som lika exotiskt som främmande. Jag minns sommaren på oljefabriken i Nynäshamn, då jag gick upp vid fem, för att kunna vara på plats prick sju vid linan, iklädd min blå overall och mina stora gummistövlar. När jag kom hem var klockan sju, jag lagade mat, såg en stund på nyheterna, och sen hade jag inte mycket mer ork för att göra något annat än att lägga mig. Den sommaren blev en sommar förlorad i doften av lösningsvätskor och diverse skador från en otrygg arbetsmiljö, med vänner som undrade vart jag tog vägen och en trötthet som ständigt tilltog. Jag är säker på att jag snabbt hade fallit in i mina kollegors jargong, där det ständiga samtalsämnet var helg, sommarveckor och den där pensionen. ”När jag får semester ska jag…” eller ”när jag pensionerar mig ska jag…” – livet fanns alltid någon annanstans, var som helst utom just på arbetsplatsen.

Det är också detta perspektiv vi ska minnas när vi pratar om pensionsåldrar, arbetstidsförkortning och makten över vår tid och våra liv. Det är lätt att glömma, när man själv har en grundtrygghet, roliga arbetsuppgifter och en tro på att framtiden blir bättre. Ur en framgångsrik egenföretagares synvinkel, där tolv timmars arbetsdag är en grundförutsättning för att få företaget att gå ihop och där det är du själv som styr dina arbetsuppgifter, kan 35-timmars arbetsvecka, liksom en pensionsålder på 65, framstå som ett hot, ja rent av en skymf, mot ens egna livsvillkor. Livsvillkor som du strävat efter.

Att kunna hitta politiska lösningar för att ge människor en större makt över sin tid är enligt mig en av de viktigaste välfärdsreformerna vi har framför oss - och ett steg i rätt riktning är att kunna erbjuda människor möjligheten att arbeta i den takt och det tidsspann som de själva vill. Inte desto mindre gör Reinfeldt fel som lyfter debatten om arbetstid genom att prata om en drastiskt uppskjuten pensionsålder. Vems Sverige är det Reinfeldt talar om – det är ju den frågan vi ställer oss. Vi vet redan att både han, jag och våra respektive vänner i Täby eller Nacka gärna jobbar tills vi fyller 75, om vi nu skulle ha privilegiet att få vara friska och välmående då. Så ser dock inte verkligheten ut för de flesta. Därför borde han ha börjat i en annan ände. Börjat prata om arbetstidsförkortning för de som har de tyngst, börjat prata om rätten till sjukersättning för de som har arbetsskador som livsstil. Börjat diskutera hur man ska få bukt på ungdomsarbetslösheten, utan att skylla ifrån sig på lärare eller oansvariga studenter. Börjat prata om hur vi kan skapa gröna jobb, som faktiskt inte belastar varken oss själva eller vår miljö.

När vi har en norm på 30-35 timmars arbetsvecka i Sverige, när vi har en grundtrygghet som ger människor stabilitet och framtidstro, när arbetsmiljölagstiftningen har förbättrats, när det finns studieplatser och arbeten för de unga, när våra arbeten och vår konsumtion är hållbar – det är ju då vi kan börja prata höjd pensionsålder. Det är då som det eventuellt kan bli aktuellt för flertalet att vilja och orka jobba mer. Det är då som en längre tid i arbete faktiskt inte längre behöver betyda större belastning på människor och miljö. Men där är vi inte i Alliansens Sverige, och därför blir Reinfeldts uttalande både cyniskt och utsiktslöst.

Grön politik handlar om att börja i den andra änden - dvs. utifrån de villkor som människor och miljö ställer på vad som ska vara ett hållbart arbete. Hållbara arbeten måste vi diskutera, långt före vi börjar göra "spaningar" kring höjd pensionsålder.

Alliansens experiment har ett bäst-före-datum

Många har talat om Reinfeldts utspel idag, och konstigt vore väl annars. Att många kanske inte kommer kunna pensionera sig förrän de är 75 är en både uppgiven och orealistisk vision för framtiden. I Pajala är medelåldern 74.5, dvs. många skulle tillspetsat få arbeta ända in i graven. I Dokument Inifråns program ”De oförsäkrade” visades på hur många inom vården får arbetsrelaterade skador vid tidig ålder, som de sedan inte ens får ersättning för. Många klarar alltså inte av att arbeta ens till 65 års ålder, på grund av sin arbetsmiljö och de påfrestningar som arbetet för med sig. Samtidigt talar statistiken ett tydligt språk: Sverige har en ungdomsarbetslöshet som är långt över det europeiska genomsnittet – mer än var femte ungdom har inget jobb. Så därför är det inte så konstigt att folk har en helt annan vision för framtiden än Reinfeldt. Miljöpartiets rådslagsenkät visade klart och tydligt på att det finns ett stort stöd och incitament för kortare arbetstid i Sverige. En politik för kortare arbetstid skulle både skapa bättre livsförutsättningar och ett bättre klimat.

Det blir alltmer uppenbart att Alliansens politik är ett experiment som saknar förankring med verkligheten. Ett experiment som dessutom successivt ökar oro och misstro i vårt samhälle. De få gånger Alliansens ledare gör visionära utspel, visar de också på vilket Sverige de vill skapa. Kanske är det därför inte så konstigt att Reinfeldt är rädd för visioner. Alliansens experimentverkstad har dock ett bäst-före-datum. 2014 är det dags att ta steget mot ett grönt och hoppfullt Sverige. 

Årsmötestal 2012

Kära vänner, jag skulle vilja ställa er en fråga: mår ni bra? 

Det kanske låter lite underligt, men när jag bestämde mig för att kandidera till Gröna Studenters styrelse för två år sedan så gjorde jag det just för att jag mådde riktigt bra. Jag hade massor av energi, ork och kraft som jag ville lägga på någonting som jag tyckte var viktigt, och så hamnade jag lyckligtvis hos Gröna Studenter. Ett förbund som givit mig fantastiska vänner, mycket ny kunskap och fantastiskt mycket energi, liksom jag också har investerat mycket tid och energi i förbundet. Men att jag mådde bra nog för att kunna göra det var ingen självklarhet.

Det här pillret tar jag varje morgon – det innehåller 3 mg budesonid – 3 milligram som skiljer mitt friska och aktiva liv och välbefinnande från ett liv på Dr House klinik, obehagliga behandlingar och magsmärtor. Det här är resultatet av en makalös vetenskaplig utveckling, eller som min läkare då sade, 2003 – hade du kommit för tio år sedan hade du blivit inlagd över sommaren. Hade du kommit för tjugo år sedan, året då jag föddes, hade du gått härifrån med en stomi, och hade du kommit hit för 50 år sedan hade jag inte kunnat göra särskilt mycket för dig överhuvudtaget. Nu kan du gå härifrån med ett recept på apoteket, och du kommer förmodligen kunna leva ett tämligen normalt liv!

Jag blir påmind varje dag om varför vetenskap och forskning är livsviktigt. Därför är jag så stolt över att representera Gröna Studenter som har så mycket kompetens på det här området, och som har så många engagerade människor villiga att föra fram forskning och vetenskap högt upp på den politiska dagordningen. Vetenskap har lett oss till att upptäcka och förstå den här världen. Vetenskap har också lett oss till att förstå att den här världen håller på att förändras och att vi håller på att få problem, och vetenskap har också lösningarna på många av problemen. Med hjälp av vetenskap och vilja så kan vi bygga en hållbar värld.

Så varför bygger vi då den inte? Jo, för att det finns starka krafter som antingen inte tror på vetenskapen, inte vill ta till sig av den, eller som saknar orken att göra någonting av den. Därför behövs vi. En grön rörelse som tar rönen på allvar, pekar på alternativen, och brinner för att verkställa dem. 2011 skapade Gröna Studenter med Malene i spetsen Sveriges mest spännande forskningsnätverk, som fått åtskilliga högskolerektorer, riksdagsledamöter och Expressens Almedalsredaktion att höja på ögonbrynen. Dessutom har vi tack vare Frida och Josef med flera fått en ny tidskrift DeFacto – enligt källor den bästa gröna politiska tidskrift som framavlats. Tillsammans hjälps vi åt att befästa vår trovärdighet genom att söka och finna politiska lösningar på problemen, samt visa på viljan att faktiskt verkställa dessa lösningar. I år lägger regeringen fram en ny forskningsproposition och Miljöpartiet jobbar just nu på att lägga ett grönt alternativ till denna. Här spelar Gröna Studenter roll! Vi har under året visat att vi kan bidra med konkreta och relevanta förslag hela vägen upp på riksdagsnivå, och det ska vi tillsammans fortsätta med också detta år!

Om vi återvänder till det där pillret igen. Det som man kanske lättvindigt kallar för medicin, men som faktiskt inte är det. Något som inte läker kroppen, utan som ser till att kroppen snarare inte försöker att läka sig själv - ett quick-fix mot besvärliga symtom. Låter det bekant? Ja, jag tycker nog att det påminner en hel del om dagens ekonomiska system. Vi har ett sjukt system baserat på billig olja, oändlig tillväxt och djupa klyftor och alla vet att detta inte håller särskilt länge till. För det är ju så att den här medicinen bara måste trappas upp, mer och mer, större och större doser, om man inte i grund och botten förändrar sin livsstil. Vi behöver inga fler quick-fix just nu. Vi behöver förändra samhället på riktigt. Vi behöver en grön ekonomi som är anpassad till hur verkligheten är, och inte hur den borde vara. Vi måste ifrågasätta tillväxten som en samhälleliga drivkraft, vi måste ifrågasätta den billiga energin som samhällets smörjmedel och vi måste ifrågasätta klyftorna, bristen på jämlikhet som det trasiga spår vi lämnar efter oss. Gröna Studenter har haft ett viktigt fokus på grön ekonomi under det gångna året, och nu hoppas jag på sikt att vi ska kunna skapa ett särskilt nätverk för gröna ekonomer – för att bättre fånga upp vår kompetens på detta område, och på att alternativ finns till den klassiska och neoklassiska ekonomin.

För att slutligen avrunda det hela tänkte jag en sista gång återvända till pillret. Det gör mig nämligen påmind om någonting många här inne har svårt för att greppa, nämligen att människan inte är någon duracellkanin, även om flera av mina kollegor i styrelsen ofta försökt övertyga mig att tro annorlunda. Hade jag inte stressat och festat sönder min kropp när jag började mina ingenjörsstudier i Uppsala, så hade jag kanske inte behövt vara någon pillerknaprarare, och kanske hade min egen väg genom studievärlden varit lite mindre komplicerad. Jag är dessvärre inget undantag. Titta till vänster om er. Titta till höger om er. Titta bakom er. Var fjärde student i Sverige lider av psykisk ohälsa. Innan vi kan verka för en hållbar värld måste vi hjälpas åt att verka för ett hållbart liv, för hållbara människor., för hållbara studenter. Har man redan vid 20-25 års ålder dragit på sig stress- och livsstilsrelaterade sjukdomar, är sannolikheten inte särskilt stor att man orkar engagera sig för andra, utan får lägga sitt fulla engagemang i att försöka reparera och ta hand om sig själv och sin skadade kropp.

Denna helg ska vi börja arbetet med att utveckla vårt idéprogram, och ett av de avsnitt som ligger mig varmast om hjärtat är just den som gäller studenthälsan. Vi har 300 000 studenter ute på landets högskolor och universitet - landets studenthälsa måste få en mycket högre status, större resurser, och samverka bättre med primärvården. Det bli måste bli lättare att sjukskriva sig som student och när studierna inte går som de ska måste det finnas en grundtrygghet. Detta är något Gröna Studenter ska lyfta i årets samhällsdebatt!

Tänk på det, innan ni tar på er för mycket, innan ni engagerar sönder er själva – det är ett råd som jag vet behövs både för egen del, men också för mina medarbetare. Ni är fantastiska, ni har en sanslös kapacitet. Men ni kommer skapa mycket mer förändring genom att visa på ett gott exempel – att ni själva kan leva och tänka hållbart, än om ni så skriver tusen artiklar om hållbarhet för att sedan följa årsmötet på en tv-länk från Karolinska sjukhuset. Var goda förebilder för den hållbara livsstilen genom att ta hand om er!

Med detta sagt vill jag bara understryka en sista sak: Gröna Studenter behövs! Vi är en grön studentrörelse som håller på att ta form och plats, inte bara i Sverige, inte bara i Norden, inte bara i Europa utan stora delar av världen. Kampen för global rättvisa, för solidaritet, för hållbarhet och långsiktighet är inte vunnen, men vi ska vinna den tillsammans!

Några ord om Bengt Ohlsson och kulturvänstern

 

Det tycks vid en snabb anblick på gårdagens facebook- och twitteruppdateringar som att Bengt Ohlssons krönika i DN om kulturvänstern varit efterlängtad bland många av landets liberala röster. Lite känns det som när en hejarklack får jubla över att hemmalaget äntligen lagt en lyckad straffspark mot bortalaget i en av de få sporter där man sällan lyckas plocka poäng. Individualistiska och liberala vindar har nu länge blåst genom många av samhällets domäner, hittills dock utan att märkbart lyckas forcera kulturelitens traditionellt vänsterradikala fäste. Kanske är det också därför som denna debatt tycks särskilt intressant att väcka: om det nu är så att alltfler av landets invånare inte längre definierar sig själva som just ”vänster” måste ju detta också leda till att folk känner sig obekväma med upplevelsen av att kulturen – en angelägenhet för alla – obönhörligen tycks fångad i en särskild politisk färg eller riktning. Men är detta fallet, och har Ohlsson verkligen rätt i att kulturens norm är röd och ”vänster”?

För snart tio år sedan mötte jag mycket hastigt Bengt backstage på Teatern Brunnsgatan 4. Kristina Lugn hade just avslutat en lyckad föreställning av ”Seg kväll med Lugn” med bla. författaren Stig Larsson och Benke som samtalsgäster och jag hade via en god vän fått följa med in och fika med gästerna efteråt. Jag tänker inte närmre gå in på det samtal som fördes, förutom att man alla satt och skämtade friskt om statsminister Göran Persson, som varit gäst där några veckor tidigare. Göran Persson och det socialdemokratiska partiet var i sin egenskap av makthavare en gemensam hackkyckling för både liberaler som vänsterintellektuella – och det behövde därför inte råda särskilt stora stridigheter på parnassen om att Makten på ett eller annat skulle ifrågasättas. Med den gemensamma ståndpunkten att den rådande hegemonin inte var bra som den var, kunde de flesta också med gott samvete kalla sig radikala – i bemärkelsen förändringsivriga - utan att behöva definiera om man var miljöpartist, tillhörde den frihetliga vänstern eller nyss löst in ett medlemskap i LUF. Man var överens om att våra makthavare – vare sig de var bolagsägare eller riksdagsmän - behövde en stark kritisk röst, och att kulturen alltid utgjort ett forum där denna röst både fått och tagit sig plats. 

Den fråga som jag skönjer i Ohlssons artikel bakom de många, högst personliga och subjektiva anekdoterna om hans egen vänskapskrets, är huruvida kulturen generellt sätt är för bakåtsträvande, och om den snarare bör bejaka än kritisera den utvecklingen som just nu sker i samhället. Att frågan har ställts med bakgrund kring diskussionen om Slussen och TV-eken är givetvis uppenbar, men jag tänker lämna dessa frågor därhän. Viktigare är att utröna om Ohlssons syn på kultur faktiskt är konstruktiv och relevant eller om den snarare är tendentiös och olycksbådande.

Att Europa kanske aldrig hade lämnat aristokrati och adelsvälde utan den provocerande liberala upplysningslitteraturen, eller att allmän rösträtt, arbetsrätt, yttrandefrihet aldrig varit självklarheter för oss utan en av socialismen framdriven samhällskritisk kulturscen är väl knappast en radikal tanke. Likaså har kulturen givetvis också gett upphov till ett gigantiskt utbud av mer eller mindre njutbar hovkonst, kyrkomusik, romantisk lyrik, deckarromaner osv som aldrig någonsin strävat efter eller utgett sig för att vara politiska. Historiskt sett har det aldrig varit förbjudet, tvärtom snarare tacknämligt, att som kulturskapare ”gilla läget” som Bengt Ohlsson själv nu säger sig föredra att göra. Det har aldrig varit ett privilegium att varken känna sig eller framstå genuint kritisk till den rådande ordningen, utan snarare en lott som oftast fallit på de som själva fått se eller uppleva fattigdom, förtryck och orättvisor och som vill ändra på det system som råder.

Att kulturen därför ofta definierar sig som radikal – därmed också ofta vänster – är snarare ett sunt tecken på att det finns en maktbalans i samhället: En regering som genomför den politik de tror på, och en opposition som bland annat genom kulturscenen kritiserar och ifrågasätter. Detta betyder självfallet inte att alla kulturskapare måste ägna sig åt detta – en snabb blick genom såväl bok, film- och TV-branschen borde väl lugna alla som oroar sig för att det finns för lite kultur som ”gillar läget”. Dessutom är det givetvis så att all samhällskritik inte behöver vara vare sig röd, vänster eller för den delen bakåtsträvande. Den kan lika gärna vara grön, radikal och framstegsinriktad. Är det kanske det Bengt Ohlsson försöker säga?

En viktig(are) debatt för den svenska skolan

För drygt ett år sedan började jag arbeta som lärare i en gymnasieklass med elever som alla hade fått varsin laptop av skolan. Det här kändes snabbt som en av mina största utmaningar som pedagog hittills, eftersom jag till en början upplevde ett behov av att konkurrera om uppmärksamheten med dessa tjugofem datorer som alla tycktes intressantare än jag. Desperat försökte jag införa olika sorters förbud och regler som skulle få dem att lyssna på mig, snarare än att se på roliga youtube-klipp och föra multipla konversationer på facebook, men kampen var för det mesta fullkomligt fruktlös. Datorn hade alltid ett större utbud, ett större underhållningsvärde och fyllde en större social funktion än vad jag ensam någonsin kunde bjuda på.

En dag började en venezuelansk utbytesstudent i skolan och frågade om hon kunde få en mattebok på spanska. Någon sådan fanns dessvärre inte att ge, men ganska snart upptäckte jag ett hav av gratis nätbaserad matteundervisning på spanska från några av de bästa skolorna i Sydamerika - på youtube. När hon inte förstod kom hon till mig och ställde sina frågor på engelska. Hon blev snabbt en av de elever som klarade sig bäst på matteproven. För mig var detta en uppenbarelse. Vad skulle hända om jag även lät de svenska eleverna inhämta sin kunskap via föreläsningar och filmer på nätet, medan jag själv främst fanns till hands som handledare, samtalspartner och guide?

Resultatet var ingalunda överraskande. Istället för att eleverna kände sig slitna mellan å ena sidan det liv som de förde på nätet, och mannen som stod framme vid katedern och tiggde om uppmärksamhet, kunde de nu lägga all fokus på lärande, just via datorn och de goda pedagogiska verktyg som fanns där. Som lärare blev jag plötsligt mindre gnällig och mer användbar för eleverna - en vägledare som hjälpte dem hitta rätt i den svårnavigerade kunskapsdjungel som finns till hands, och som gärna förde samtal på deras egna forum som facebook eller på deras egna bloggar. Närvaron på lektionerna höjdes, jag kunde handleda fler elever åt gången samtidigt som det också var lättare att hjälpa de elever som vara sjukskrivna. Det var också lättare för mig att utnyttja lektionstiden till värdefulla samtal och diskussioner istället för att fokusera på hur jag skulle förmedla torr information.

Den här berättelsen borde låta urmodig och banal. Undervisningsverktyg för datorer har funnits mer eller mindre tillgängliga på skolor alltsedan jag började i skolan för drygt tjugo år sedan. Föreläsningar på nätet har funnits sedan åtminstone tio år tillbaka för gemene man att tillgå. Likväl är det fortfarande få utbildningscentrum som fullt ut använder de verktyg som finns tillgängliga. Helt enkelt därför att det saknas kunskap och tydliga och bärkraftiga strategier för hur denna ska nås, såväl för gymnasium som i högre utbildning. Fortfarande är det många pedagoger som inte har en aning om hur de ska dra nytta av den tekniska utveckling som skett de senaste tjugo åren, och känner sig snarare som konkurrenter och fiender till studenternas datorer och smartphones än goda vänner.

Sverige behöver, liksom rektorer och företagsledare poängterat på ledande debattsidor den senaste tiden, en plan för hur utbildning, nätbaserad pedagogik och modern teknik ska främja varandra. Många andra länder har redan nationella strategier för digitalisering och nätbaserad utbildning just för att man ser de jättelika fördelarna, inte bara för studenterna utan också för pedagogerna i den utveckling som sker. I ljuset av en debatt kring hur undervisningen ska kunna förbättras med datorernas och mobiltelefonernas hjälp, tycks katederdebatten som en sällsam fossil.

En julsaga för vår tid

I berättelsen om Karl-Bertil Jonssons julafton får vi varje år ta del av en julsaga som rymmer ett radikalt budskap: ta från de rika och ge till de fattiga! Nog är det en saga alltid, eftersom alla inblandade blir nöjda i slutet – de fattiga har fått sina paket, de rika har blivit av med presenter som de ändå inte behövde och Karl Bertil Jonssons förmögne far blir till sist riktigt stolt över sin son, trots att han ”närt en kommunist vid sin barm”. Det finns mycket att diskutera kring denna berättelse – inte minst om den hade kunnat skrivas idag, och hur den tagits emot av den allmänna opinionen. Det jag vill fästa vikt vid är dock det avsnitt i berättelsen som än idag gör mig mest imponerad - nämligen då Karl-Bertil väljer att berätta sanningen om sin nattliga stöld för sina föräldrar. Tage Danielssons julsaga blir på så sätt någonting mer än en berättelse om välgörenhet - det blir ett julevangelium om strävan efter sanning, och accepterandet av dess konsekvenser.  

”Sanningen finns på marken

men ingen vågar ta den

Sanningen ligger på gatan.

Ingen gör den till sin.”

Så skriver årets nobelpristagare Tomas Tranströmer i dikten ”Air Mail” från 1989 – en dikt som lika gärna hade kunnat vara skriven idag som vilket annat århundrade som helst. Dikten fångar en viktig känsla: att vi känner till hur det egentligen är och vad som behöver göras, men utan att vi vill eller orkar ta tag i det. Utan att vi gör sanningen till vår. Hade Tage Danielsson levt idag hade han kanske låtit Karl-Bertil komma till insikt, inte bara över sanningen kring de djupa ekonomiska klyftorna, utan lika mycket över sanningen om klimatförändringar, resursbrist och den ohållbara ekonomin. Sanningar vi, liksom Karl-Bertils pappa, känner till, som vi ser framför oss på marken, på gatan, men utan att agera därefter. Vi gör dem inte till våra.

Klimatförhandlingarna i Durban detta år handlade liksom alla andra år om sanning och konsekvens. Sanningen är att världens ständigt växande utsläpp av växthusgaser är ett globalt hot som lär överträffa alla mänsklighetens tidigare utmaningar i fråga om komplexitet och allvar. Konsekvensen borde vara att världen drastiskt drar ned på utsläppen av växthusgaser och lägger om kursen för samhällets utveckling. Alla forskare utropar detta unisont, för varje år med allt högre och desperatare stämma. Vi vet att allt bortom två graders ökning av den globala medeltemperaturen är en katastrof. Ändå förhandlar vi numera om försiktiga åtgärder som obönhörligen leder till tre, fyra eller sex graders ökning. Sanningen finns på marken men ingen vågar ta den.

Samtidigt, på samma planet, diskuterar världens ledare hur man ska rädda en i grunden ohållbar ekonomi. En ekonomi som inte heller har något med verkligheten att göra, eftersom den bygger på evinnerlig tillväxt, billig olja och sociala klyftor – två orimliga förutsättningar, och en omoralisk. Efter en finanskris som hade kunnat leda till fundamentala förändringar i rätt riktning - men som istället ledde till att några få blev ännu rikare på statskassornas, dvs. folkets, bekostnad – är man nu i färd med att belåna kommande generationer upp till öronen och skapa än mer pengar som inte existerar för att rädda ett system som inte är hållbart. Sanningen ligger på gatan, ingen gör den till sin.

Tillsammans med Karl-Bertils julafton är Charles Dickens ”En julsaga” en av de viktigaste julberättelser vi har, än idag. Historien om girigbuken Ebenezeer Scrooges möten med de tre julandarna och hans plågsamma självrannsakan som till slut leder till bot och insikt, tål att berättas om och om igen. Liksom Tranströmers dikt handlar den om en sanning som ligger alldeles utanför dörren – om girighetens konsekvenser och om den fattigdom och misär den leder till, men också till den ensamhet som till slut drabbar den som avskärmar sig från sin omvärld. Som Johan Rockström, chef på Stockholm Resilience Center, så träffsäkert konstaterade under klimatmötet i Durban: ”Vi kan hamna i den underbara situationen att de som är negativa till att agera på klimathotet blir morgondagens u-länder, medan pionjärerna och de som rör sig snabbt blir världens rikaste”.

Scrooge ser sanningen i vitögat och drabbas av skräck och ångest när julanden visar honom hans mörka framtid: bortglömd och övergiven, med sin partner Bob Cratchit levandes i sorg och misär som följd av kollegans dumdristiga snålhet. Men han får också lära sig julens viktigaste budskap: dela med dig, så kan det bli bättre! Förändra ditt liv och ditt förhållningssätt till din omvärld, så kan du förändra din och alla andras framtid. Förändringen är möjlig, och Scrooge väljer, liksom Karl-Bertil Jonsson, att agera. Genom att göra sanningen på gatan till vår, och agera därefter, sätter vi något viktigt i rörelse. Detta handlar årets mest hoppingivande händelser om: de demokratiska vindar som blåste fram den arabiska våren och som ställde gamla maktstrukturer på ända, Occupy-rörelsens frustration och önskan att skapa en solidarisk och rättvis ekonomi, årets fredspristagare Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee som kämpat för fred, jämställdhet och rättvisa i ett instabilt och traditionstyngt samhälle. Människor som plockat upp sanningen på gatan och vågat göra den till sin. Om detta handlar en julsaga för vår tid. Låt oss berätta den för varandra i jul, och se till att sagan nästa år blir verklighet. Detta år har gett oss många exempel på att det är möjligt.