Entreprenören – Almedalens och framtidens vinnare?

Almedalsveckan lider mot sitt slut, och så även mitt jobb som gästredaktör för partiprogramsbloggen. I ett försök att själv summera de seminarier och utspel som jag besökt och fått uppleva, ska jag problematisera en företeelse som få medier har uppmärksammat, men som desto fler besökare lär ha noterat i förbifarten:

Svenskt Näringsliv har satt agendan i Almedalen, även detta år. 

Ur åtminstone ett perspektiv var utspelet om minskat studiestöd för humaniorakurser för drygt två veckor sedan ett genidrag, eftersom alla svenska aktörer med självaktning skulle komma att prata om det. I polemiska som raljerande ordalag, från höger till vänster, i vårddebatter som utbildningspaneler tycktes Almedalen kunna enas om åtminstone en sak: Svenskt Näringsliv hade haft fel. Samtidigt verkade alltid en representant från samma organisation finnas närvarande, och aldrig hörde vi han eller hon säga emot oss andra, utan istället: ”Självfallet är humaniora viktig”, ”självfallet ska vi inte straffbeskatta bildning”, ”Svenskt Näringsliv har inget intresse i att styra studenterna i sina utbildningsval” osv. 

Frågan man alltid bör ställa sig vid såväl begripliga som obegripliga utspel är det gamla latinska ”qui bono” – vem gynnar det? Tidskriften Fokus ägnade ett helt kapitel åt Moderaternas och Svenskt Näringslivs stormiga relationer och spel bakom kulisserna, och tycktes åtminstone snudda vid slutsatsen att Svenskt Näringsliv gärna uppfyller sin roll som högerspöke, eftersom det i slutändan faktiskt för samhällsdebatten höger ut, samt ofta får Moderaterna att framstå som ett välfärdsparti i mittenfåran. Än intressantare blir det därför när SN:s VD Urban Bäckström uppmanar regeringen att söka stöd hos Miljöpartiet. Här ser man med största sannolikhet stora möjligheter i att ytterligare ett parti tar steget mot en politik som står organisations intressen närmre.

Sveriges politiska DNA har i grunden börjat förändras så pass att många av de politiska reformer som gjordes bara för ett par år sedan allt oftare känns irreversibla och meningslösa att diskutera idag. I ett par Almedalsdebatter har jag hört företrädare från sex partier vara snudd på överens om att såväl skolan som vården behövt de förändringar som hittills har skett, och att den politiska skillnaden snarare består i hur vi vill att den ska ta form framöver. Fram träder också ett debattklimat där ett ord hörs klinga allt starkare för varje år, från alla tänkbara riktningar. Ett ord som jag själv ofta tagit i min mun och glatt fört fram som en lösning på åtminstone några av de många problem vi står inför. Som substantiv: Entreprenör. Som adjektiv: Entreprenöriell. Och i bestämd form singularis: Entreprenören. En individ som söker lösningar, hellre än problem. Som skapar mervärde, snarare än underskott. Som är kreativ, snarare än destruktivt gnällig. Som tar samhälleligt ansvar, snarare än ansvarslösa friheter. Kort sagt: i alla avseenden föredömliga karaktärsdrag som alla tycks vilja se mer av. Frågan är bara om våra förväntningar är rimliga: kan Sverige bli ett land av entreprenörer? Och en kanske än viktigare fråga: bör Sverige bli det? 

Nationalencyklopedin definierar entreprenör kortfattat som en ”företagsam person som skapar nytt användarvärde”. Med hjälp av mer satsningar entreprenörskap i utbildningar, på arbetsförmedlingar och i arbetslivet så hoppas vi på att göra folk villiga att anställa, snarare än att vara anställningsbara. Vi hoppas på att folk ska bli bättre på att hitta nya möjligheter och lösningar, snarare än att vänta på att någon ska ge dem åt dem. I fluffiga ordalag handlar det om att man vill se en aktiv och skapande människa. Man vill göra henne kreativ och stark i sig själv och i sina livsval. Entreprenören är på många sätt den perfekta varelsen i en marknadsliberal tillväxtekonomi. Men har den en lika självklar roll i en grön ekonomi, eller i ett framtida kretsloppssamhälle? Är det verkligen entreprenörer , så som uppslagsverken skulle definiera dem, som vi vill åt? Kan det vara så att detta begrepp i grund och botten är tätt sammanknippat med ett effektiviserat tillväxtsamhälle där människor förväntas bära sina egna kostnader eller än hellre skapa mervärde och tillväxt av sina förutsättningar? Kan det vara så att det faktiskt också saknas något i entreprenörsbegreppet som vi bättre skulle behöva poängtera och lyfta fram? 

Entreprenörskap är ett begrepp som vi miljöpartister i högsta grad måste börja diskutera, innan det blivit så självklart att vi tar det för givet – om det nu inte redan har skett. Vi är nämligen några av dem som är bland de flitigaste att använda det, vilket också gjort oss alltmer lättmatchade i näringslivets flörtkampanjer. Vi hittar det i vårt partiprogram. Vi hittar det i Gröna Studenters idéprogram. Jag hör mig själv säga det på ett seminarium om studenter och tillväxt. Jag hör Grön Ungdom prata om det och jag hör Miljöpartiets nya språkrör tala om det på Almedalens stora scen. Kort sagt: vi är många som hjälps åt att låta entreprenören ta rollen som en framtidsmänniska. Hur vi ska förhålla oss till denna företeelse är i mina ögon en av de stora utmaningarna i Miljöpartiets partiprogramsarbete.

Mitt och Gröna Studenters stöd för Ship to Gaza

Jakten på tillväxtkritiker

Två år går väldigt snabbt – det har man fått lära sig inte minst av de svenska mediernas hantering av klimat- och finanskrisen. Efter den lovvärda men tyvärr mycket kortfristiga vurmen för en aktiv klimatpolitik och en restriktiv och mer solidarisk finanspolitik i samband med Lehmankraschen och klimattoppmötet i Köpenhamn, tycks redaktionerna på SvD och DN nu vara tillbaka i en förhistorisk argumentation där det mesta av internationella forskningsresultat och en begynnande medvetenhet om allvaret i världsläget, gått dem förbi. 

Gårdagens ledare i DN om den nya boken ”Hållbarhetsmyten – varför ekonomisk tillväxt inte är problemet” av lundaekonomerna Christer Gunnarsson och Martin Andersson, för in en analys av världsläget som i mångt och mycket påminner om de amerikanska evangelisternas klimatskepticism, men som också vittnar om den tid då vi i Sverige bedrev en pinsam häxjakt mot internationellt respekterade forskare som klimatologen Georg Borgström.

Man väljer att i stort sett okritiskt köpa författarnas argument för att tillväxtkritikerna bygger sin modell på en utvecklingsfientlig myt som riskerar att hota tredje världens progression och fattigdomsbekämpning, men har då också uppenbarligen missat att tillväxtkritiken i första hand handlar om västerländska ekonomier, och att en ansenlig del av debatten handlar om själva välfärdsmåttet i sig. Här önskar jag att ledarskribenten hade haft tid att läsa Tim Jacksons eller Johan Rockströms och Anders Wijkmans böcker i ämnet, och därmed också kunnat urskilja nyanserna i diskussionen.

Vad allvarligare är, och kanske är det här som bristen på kunskap och den desto mer oroväckande närvaron av blind ideologi gör sig tillkänna, är att skribenten kopplar samman Romklubbens arbete, FN-konferenserna och miljörörelsens mål med den mer eller mindre bortglömde 1800-talsekonomen och teologen Malthus för att på så sätt försöka diskreditera merparten av dagens miljö- och klimatforskning. Det, om något, är ett tragikomiskt exempel på hur illa det är ställt med de tillväxtevangelistiska krafter som nu börjar se sin position hotad i samhällsdebatten. Malthus oro för att populationstillväxten skulle överstiga jordens förmåga att försörja den har förvisso motbevisats av den forskning som hävdar att vi i princip kan växa med ytterligare ett par miljarder om vi bara planerar och fördelar jordbruket rätt, men har samtidigt en validitet om man ser till dagslägets brist på jämlik fördelning av de resurser vi äger. Hade skribenten istället valt att citera en betydligt mer omfamnad ekonom som John Stuart Mill - i vars bok Nationalekonomins principer den ständigt ökade produktionen beskrivs som en begränsning för människans utveckling och för kulturella och sociala framsteg - hade försöket att utmåla tillväxtkritikerna som flummiga och ovetenskapliga tappat en betydande trovärdighet.

Medan stora länder som Frankrike, Tyskland och England i dag gärna diskuterar alternativa mått på välfärd och en förändrad ekonomisk dagordning, och där denna debatt eldas på av stora ledarredaktioner, har den tillväxtkritiska debatten fortfarande inte fått politisk validitet i vårt eget land. Detta, om något, önskar jag att DN:s ledarredaktion hade kunnat problematisera. Nu väljer man den välbekanta, enkla vägen och bedriver häxjakt på de ännu fåtaliga som försöker utmana de normer som uppenbarligen inte lyckats skapa den jämställdhet, den hållbarhet och den stabilitet vårt samhälle snarast behöver. Må detta åtminstone vara ett tecken på att tillväxtkritiken äntligen börjar nå in i etablissemangets finrum.

Kongresstal 2011 - Karlstad

PARADIGMSKIFTEN, MAGISKA VANTAR OCH EN VETENSKAPLIGT BASERAD POLITIK

Kära kongress, kära partivänner.

Av de sex språkrören som nu representerar den gröna rörelsen, konstaterar jag att jag och Erika är de två som suttit längst. Vi blev valda i februari. Likväl är detta min debut i talarstolen på kongressen.

När jag som civilingenjörsstudent för snart tio år sedan läste vetenskapsteori på Uppsala Universitet, skrev jag lite motvilligt en hemtenta om vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn  - ni vet han som myntade ordet paradigmskifte - och som av en händelse hittade jag för en vecka sedan den här uppsatsen när jag höll på att städa ur gamla flyttkartonger hos mina föräldrar. På första sidan hade jag antecknat ett citat som påstås härstamma från Albert Einstein. Ni har säkert hört det många gånger, men citatet lyder:

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.

Det slog mig nu att det citatet faktiskt sammanfattar allt det jag vill åstadkomma med mitt engagemang i Gröna Studenter och Miljöpartiet.

Jag gick med i den här fantastiska rörelsen för att jag ville få till stånd ett paradigmskifte i svensk och internationell samhällsutveckling, och jag måste säga att jag fortfarande inte ruckat en tum på den målsättningen. I höstens val blev vi historiska i den bemärkelsen att vi faktiskt måste varit de första att deppa över att ha lyft oss till att bli Sveriges tredje största parti – men stämningen var på något sätt ändå den att vi hade kunnat nå längre. En kompis ringde upp mig på valnatten och frågade hur det kändes att i ännu ett val stå på loosersidan, men då svarade jag: vänta du bara. Min absoluta övertygelse är nämligen att vi precis som i Tyskland kommer att få  se ett jättelikt lyft så fort vi lyckats få till stånd detta politiska paradigmskifte, och mycket tyder på att vi redan är på väg.

För hur ska man annars tolka det faktum att europeiska regeringschefer efterfrågar utredningar på nolltillväxt och arbetstidsförkortning, hur ska man annars tolka att SEB:s chefsekonom menar att vi snarast behöver alternativa mått på välfärd eller att en topprankad fondplacerare på Nordea valde att kandidera för Miljöpartiet i senaste valet? Det här är etablissemanget vi talar om. Det här är ju scenario som för bara fem, sex år sedan framstått som en illa skriven science-fiction-roman.

Kanske kan vi också hoppas att den blinda dogmatiska– ja den minst sagt religiösa tron på konsumtions- och tillväxtsamhället är på väg att ersättas av ett lite mer förnuftigt och vetenskapligt förhållningssätt till vår omvärld där vi ser att våra modeller för hur vi bygger ett samhälle inte längre är rimliga. Vi i Gröna Studenter tror starkt på vetenskapen som metod - dvs. att vi ständigt vågar pröva, omvärdera, testa och nyfiket söka rätt på svar och lösningar, oavsett hur obekväma dessa visar sig vara. Det är bara så ett paradigmskifte kan komma till stånd, och det är ett just paradigmskifte som kommer att se till att vi 2014 är med och bildar regering.

Samtidigt, och låt oss nu inte glömma detta när vi gröna politiker ger oss ut bland väljare med vår vetenskapsiver och förändringsvilja – människor har ett stort behov av trygghet – och för att få detta är många ibland villiga att offra en hel del av sitt förnuft och glömma bort sin kunskap.

Maria Wetterstrand har under sin högskoleturné refererat till en av mina klokare förebilder, Nalle Puh, och jag tänkte som språkrör inte vara sämre. I ett av mina favoritavsnitt så ska Nasse lära sig att åka skridskor, men vågar inte ställa sig på isen förrän han får ett par ”magiska vantar” av Tiger och Kanin. Det är givetvis ingenting magiskt med dem egentligen, men han tror sig behöva dem för att våga ställa sig på ett par skridskor.   

Jag tror faktiskt att inom de allra flesta av oss människor bor det en liten ängslig gris som inte sällan utbrister ett ängsligt ”åh käraste nån”, när vi ska lära oss något nytt, eller när en heffaklump står och väntar i skogen – och visst, visst har vi då och då behövt magiska vantar för att våga ställa oss på den hala isbanan. Men vad vi har sett den senaste tiden har varit en inflation på magiska vantar från politikernas håll, och inte mycket tyder på att vi har blivit bättre på att åka skridskor för det.

Man säger till folket att man kan fortsätta att åka bil som förut, om man bara byter till miljöbil. Man säger att man kan konsumera i samma takt som förut om man bara väljer fair-trade. Man säger att man kan fortsätta äta kött som förut om man bara väljer att köpa närodlat, osv. Det här är uppenbarligen varken en vetenskapligt baserad eller trovärdig politik – Johan Rockström och hans forskargrupp säger exempelvis att vi i princip måste bli fossilfria till 2020 om vi ens ska kunna vara i närheten av ett tvågradersmål. När vi miljöpartister alltså börjar fundera i termer av att vara försiktiga med vår radikala politik och framtoning så förmodar jag det handlar om att vi tror att folk, precis som Nasse är alldeles för skraja för att ge sig ut på den hala isen om vi inte bjuder dem på en falsk trygghet.

Men låt mig då få utmana er allihopa genom att berätta slutet på historien om Nasses skridskofärd

En dag tappar Nasse bort sina vantar, och vår lilla gris blir alldeles tröstlös. Då kommer Nalle Puh och berättar för honom att han faktiskt kan åka på egen hand, bara han vågar tro på sig själv och tar en sak i taget.  Jag hoppas att Miljöpartiet med hjälp av Gröna Studenter och Grön Ungdom ska liksom Puh kunna hitta en bra strategi för att kunna ge svenska folket en rimlig chans att klara av detta utan några falska lösningar. Naturskyddsföreningens Svante Axelsson liknade det omställningsprojekt vi har framför oss vid en fjällvandring – där man måste ta en stuga i taget – annars orkar man inte ta en hel barnfamilj från Abisko till Kebnekajse. Låt oss ta till oss av Svantes goda ord och hjälpas åt för att klara av den här fjällvandringen, en stuga i taget. Låt oss berömma varandra på vägen och ge varandra gott självförtroende, men ge inte upp tron på att vi kan klara av hela resan tillsammans, utan falska lösningar. Väljarna förväntar sig att vi ska leverera ett paradigmskifte. Låt oss då göra det.  

Sjung om Gröna Studenter....

Det har väl knappast undgått någon att det idag är Valborgsmässoafton, vårens stora högtid men inte minst studenternas. I Göteborg där jag befinner mig har solen och sommarvärmen hållit mig sällskap i snart en vecka. och utanför står halvnakna chalmerister och håller på att göra Cortegen till en oförglömlig upplevelse för folk i Göteborg. Sällan saknar man studierna så mycket som nu!

Samtidigt som många av landets hundratusentals studenter med champagne idag firar lyckade studier och goda framtidsutsikter är det också många som kanske just i denna stund oroar sig över hur ekonomin ska gå ihop i sommar, eller som nyss blivit långtidssjuksrivna och som inte kommer att få någon utbetalning från CSN denna månad. Trygghetssystemet för studenter idag är inte värdigt den stora grupp människor som så småningom ska säkra landets välfärd, och orsakar en ohållbar livssituation för många, alldeles i onödan. Därför är det oerhört glädjande att Miljöpartiets Jabar Amin och Gunvor G Ericsson på http://www.studielinjen.se/  nu uppmärksammat studenternas behov, och aviserat att man kommer arbeta för ett samlat trygghetssystem som bla ska ge studenterna rätt till ersättning vid både sjukdom och arbetslöshet - två frågor Gröna Studenter länge arbetat för. Jag kommer inom kort att skriva mer om min personliga upplevelse av studier och sjukdom, men gå tillsvidare gärna in på Saco Studentråds suveräna blogg, för att läsa eller skriva inlägg om studenternas situation ni också! 

Innan jag sliter mig från datorn och beger mig ut i sommarsolen, vill jag passa på att berätta litet om månaden som varit. Jag och Erika har efter två månader som språkrör både hunnit överväldigas över hur mycket det finns att göra, och glädjas över hur roligt detta uppdrag är. I slutet av mars var jag på besök i GS Umeå och passade samtidigt på att introducera Maria Wetterstrand i Sundsvall och Umeå när hon gjorde sin sista högskoleturné som språkrör för Miljöpartiet. På min blogg http://www.liljenstrom.net/ kan du se bilder och läsa mer om upplevelserna från vår miniturné! April inleddes med en resa till Bryssel där vi bland annat bildade ett nytt nätverk för klimtarättvisa inför klimattoppmötet i Durban. Gå gärna in på http://climatejusticetoolkit.wordpress.com/ för att läsa mer om vad detta kommer att innebära! Vi har också haft ett aprilmöte med styrelsen i Uppsala, och hunnit diskutera både sommarens och höstens aktiviteter. Såväl Erika och jag har försökt att vara med när våra lokalföreningar haft årsmöten, och kan stolta presentera Johanna Ageborg som språkrör för GS Göteborg, samt Magnus Olofsson och Andréa Henriksson som språkrör för GS Uppsala. Lycka till med ert viktiga arbete att stärka den gröna studentrörelsen!

Just nu är det mycket på gång med omvalen i Örebro och Västra Götaland. Gröna Studenter kommer att vara med när Maria Wetterstrand och språkrörskandidaten Åsa Romson kommer ned till Göteborg för att valspurta den 12-15 maj. Missa inte detta! Glöm dessutom inte att anmäla er till sommarens stora politikerhappening i Almedalen!

Skriv också gärna till mig eller Erika om ni har idéer, tankar eller tips på hur vi bäst kan representera vårt förbund. Även om hösten känns långt bort, dröjer det inte länge förrän man står mitt uppe i en ny terminsstart - och då gäller det att Gröna Studenter visar att vi är studentförbundet som räknas! Gå nu ut och skåla i ekologiskt för oss gröna vid majbrasan - det ska åtminstone jag göra!

Gröna hälsningar

Gabriel

Det är kulturen, dumbom!

Det är inte särskilt svårt att vara politiker om man endast söker leverera lösningar på kortsiktiga, tekniska samhällsproblem. Vill man stärka sina opinionssiffror kan det var lägligt att kasta fram en ny skattesänkning, ett nytt momsavdrag eller omfördela lite pengar till en missnöjd väljargrupp. De flesta miljöpartister som jag har träffat har dock haft någonting annat i tankarna när de valt att engagera sig politiskt. De vill ställa om Sverige, förändra det ekonomiska systemet, ge människor makten över sin egen tid, ja i grund och botten vara med och förändra samhällets själva kultur. För detta krävs helt andra egenskaper än vad som krävs för att bedriva politiskt förvaltarskap – det fodras visionsrikedom och idérikedom, mod och tålamod för att skapa en genomgripande samhällsförändring. Frågan är om det är politikernas uppgift.
I förra veckan gjorde den nyvalde ordföranden för Sveriges största parti något så ovanligt som att ta strid för kulturfrågorna i DN. Utspelet hade inte varit särskilt anmärkningsvärt, om det inte hade varit för att det var ett av hans första, och för att varje steg som Håkan Juholt kommer att ta den närmaste tiden har en avgörande betydelse för hur han uppfattas som partiledare. Vad kan då hans utspel betyda? För det första vill han markera att kulturen har prioritet på hans politiska dagordning, något som inte kan sägas vara fallet hos den nuvarande regeringen. Kulturfrågor har i moderaternas ögon alltid varit en privatsak, någonting som politiken och inte minst staten ska hålla sig borta från. Här kommer den andra poängen med Juholts utspel väl till hands: Han vill visa på att kulturen angår oss alla.
I Sverige har kultur alltmer blivit en synonym för underhållning – ett hån mot den betydelse ordet har haft och fortfarande borde få ha i samhällsdebatten. Sociologen Anthony Giddens definierade kultur som ”de värden dess (kulturens) medlemmar omhuldar, normer som de följer och materiella ting som de skapar”.Organisationsforskaren Geert Hofstede menade att kulturen är ”den mentala programmering som skiljer medlemmar av en grupp från en annan”. Med dessa definitioner i åtanke borde politiker i högsta grad vara intresserade av kulturfrågor – likväl talar man idag om det som om det endast gällde konstnärslöner och gratis inträden på museer. Här måste också vi miljöpartister våga ta strid för detta begrepp, om vi menar allvar med att vi vill driva igenom en grön omställning. Vi måste våga tala om behovet av en grön kultur.
När jag som sekreterare för partiprogramsgruppen börjat sammanställa de hittills inkomna webenkätsvaren glädjer det mig att så många fortfarande ser möjligheter i politiken. Folk vill att vi ska slåss för mindre stress i samhället, vurma för mer makt över vår egen tid, mer delaktighet i beslutsfattandet, mer jämlikhet, mer solidaritet och mer omtanke. När de gäller mjuka värden är vi ett sant tillväxtparti.
Kulturen nämns dock som begrepp nästan aldrig. Kanske är det för att vi har lärt oss att se kultur som just underhållning, istället för att tala om det som det kitt som håller oss samman, den anda som gör oss till medmänniskor. I mina ögon är samhällets mest akuta problem – klimatförändringarna, resursbristen, utarmningen av biologisk mångfald och fattigdomen – endast symtom på en kulturell felprogrammering. Vi människor känner oss tomma och desorienterade utan konsumtion och tillväxt, samtidigt som vi skriker efter nya värden, mer livskvalitet och sann lycka. Här fyller exempelvis de religiösa samfunden en viktig plats, genom att tala i termer av egenvärde, av givmildhet, av kärlek och medkänsla – ord som inte kan översättas i politiska termer, men som kan ges en politisk innebörd.
Vi politiker måste våga lyfta dessa ord, utan att vara rädda att bli anklagade för floskler och flum. Ett samhälle kan vara kärleksfullt, genom att hävda varje människas lika rätt. Ett samhälle kan vara givmilt genom att erbjuda varje människa en bostad och en försörjning. Ett samhälle kan lyfta egenvärdet, genom att skydda natur och miljö från exploatering och utarmning. Och vips har vi börjat ge grön kultur en innebörd. En kultur som givetvis också kan rymma fria museiavgifter, konstnärslöner och en välfinansierad statlig TV, men som i grund och botten fångar själva sinnebilden med vad en grön omställning handlar om.

När den franske författaren Paul Valéry en gång sade att ”politik är konsten att göra det nödvändiga möjligt”, menade han också att vi måste få det nödvändiga att framstå som möjligt. Politik måste  inte bara handla om att verkställa, utan också om att beskriva. Genom att beskriva hur vi vill att vårt samhälle ska se ut, har vi med ens också börjat förändra det.

Scener från en språkrörsturné - eller konsten att inte oroa sig i onödan

 

Enligt färska rapporter är svenskarna ett av de folk som oroar sig mest i hela världen, och klimatförändringarna står högst upp på listan över orosframkallande element som håller oss vakna om nätterna. Därför är det inte särskilt konstigt att en respekterad, och ojämförligt populär och inspirerande politiker som Maria Wetterstrand fyller högskoleaulor i stad efter stad när hon ger sig ut för att presentera sin bok "Den nya gröna vågen". Här finns nämligen det många längtar efter - positiva exempel från en verklighet där saker faktiskt också kan gå i rätt riknting, där unga som gamla, lågutbildade som högutbildade, använder sin skaparkraft och uppfinningsrikedom för att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Gröna Studenter fick den stora äran att vara med på Marias sista turné som språkrör (men med all sannolikhet inte som politiker och opinionsbildare) och som tillika språkrör fick jag vara med och introducera henne såväl i Fälldinsalen i Sundsvall som på Ljusgården i Umeå. Stämningen var uppsluppen, folk som tycktes representera i stort sett alla åldrar och bakgrunder närvarade, och nyfikenheten och vetgirigheten från publiken var överväldigande. Jag måste erkänna att jag för första gången på mycket länge också var nervös. Inte bara för att mitt första tåg havererade och försenade min ankomst till Sundsvall med över två timmar (så att jag knappt hann fram i tid!), inte bara för att jag inte sovit en blund natten innan, utan för att jag också för första gången skulle få presentera mitt studentförbunds värderingar under samma kvart som jag skulle få introducera en för mig viktig politisk förebild. På något sätt föll dock saker på sin plats, och efter en lång resa upp till Sundsvall var jag nu på väg till Umeå. Här har en av GS mest aktiva lokalavdelningar byggt upp en fantastisk verksamhet, inte minst under ledning av Nils och Elisabeth (som med rätta fått epitetet "duracellkaninen"). Här finns så mycket engagemang och energi att det spiller över på såväl parti- som kårarbete. En anda av att allt löser sig, och att man inte bör oroa sig i onödan. En anda som på många sätt också spreds av Maria och hennes sekreterare Pontus Hummelman. En blick som vi stressade politiker borde ge varandra och våra medmänniskor mycket oftare. Den blick som säger "ta det lugnt, oroa dig inte, vi löser det här tillsammans."

  Bilderna är tagna av GS Umeås Emanuel Hellstrand