Och därför borde alla vita män skämmas?

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Om jag till exempel säger ”We all live in a yellow…” fyller din hjärna troligtvis i med ”submarine”. Trots att jag inte sagt någonting om en ubåt. Jag kanske vill säga att vi alla bor i en gul sovsäck, eller i en gul luftballong. Men har du någonsin nynnat till Beatles gamla dänga så kommer du automatiskt att fylla i med ”yellow submarine” och inget annat. Den här egenskapen hos vår fina hjärna ger människan en massa fördelar, men skapar också några problem.

Till exempel tenderar du att inte lyssna färdigt på vad jag har att säga, om du redan tror att du vet vad som ska komma. Det märktes väldigt ofta under valrörelsen. Vi kan ta ett exempel.

Låt oss säga att jag sade:
”Sverige är inte jämställt idag, till exempel är vita män väldigt priviligierade i samhället”
ja då fyllde många i med
”och därför borde alltså alla vita män skämmas, börja kalla sig själva för hen, och ge upp sin manlighet?”
Ähm, nej, det var ju inte alls vad jag menade, men av någon anledning så fyllde du alltså i den första mening med den där sista meningen. Och då förstår jag att du blir lite upprörd.

För att ta ett annat exempel. Låt oss ponera att jag sade:
”Jag tycker att det är bra att vi utreder hur ett ekonomiskt system som inte är beroende av tillväxt skulle kunna se ut”,
ja då fyllde många i med
”Och därför vill du alltså att vi ska avveckla välfärden, se till att Sverige går bankrutt och skicka tillbaka samhället till stenåldern?”

Äh….nej.

 I fallet med när jag sjunger ”We all live in a yellow…” och du fyller i med ”submarine”, så förstår jag verkligen varför du fyller i med just ”submarine”. Du har hört Beatles sjunga det. Men i fallet med tex. jämställdheten och att alla män borde skämmas, ja, där hänger jag inte riktigt med. Någonstans måste folk ha hört detta. Men varifrån? Jag har faktiskt aldrig träffat en enda människa som tycker att män ska sluta vara män, gå runt och skämmas, eller kanske till och med straffas (!!!???) bara för att vi just råkar vara en priviligierad grupp

Så nu vill jag utlysa ett pris. Den som kan komma på varför
1. Så många tror att man menar att man som man ska skämmas, börja kalla sig själv för hen och ge upp sin manlighet, bara för att man konstaterar att vita män är priviligierade i samhället
2. Så många tror man menar att man vill skicka tillbaka Sverige till stenåldern för att man vill göra en utredning om hur man gör samhället mindre beroende av tillväxt…

Ja den ska få smaka på min alldeles fantastiska nya linsgryta jag precis lärt mig att göra.

Vargarna som fick mig att fälla en tår

Jag har sett många filmer om vargar. Den här var dock den första som fick mig att bli fullkomligt förbluffad, ja till och med fälla en liten tår. 1995 återinfördes vargarna i den amerikanska nationalparken Yellowstone, vilket fick en dramatisk effekt på hela ekosystemet, ja till och med på flodens riktning. Kolla vad som hände! Ingen kan säga att rovdjurspolitik inte är en nationell angelägenhet.

How Wolves Change Rivers from Sustainable Man on Vimeo.

Oanständig McCarthyism präglar kritiken mot Mehmet Kaplan

”Har ni ingen anständighet, sir? Har ni ingen anständighet kvar alls?”  Med de bevingade orden svarade den amerikanske justitiekanslern Joseph Welch på Joseh McCarthys anklagelser om att han skulle vara en kommunistisk infiltratör, eftersom han tidigare anlitat en advokat som var länkad till en kommunistlänkad grupp. Orimligheten i anklagelserna blev också början på McCarthys fall, men vägen dit hade försatt landet i ett tillstånd av paranoia. 

  

Det var inte lätt att hysa liberala eller vänstervridna åsikter i 50-talets USA. Risken var stor att du blev stämplad som kommunist. Under de 10 år som McCarthy satt i senaten leddes hundratals kampanjer mot misstänkta kommunister som man ansåg hade infiltrerat administrationen. Många inom såväl politiken, som militären, massmedia och nöjesindustrin tvingades att lämna sina arbeten på grund av McCarthys häxjakt. Ofta räckte det med rena insinuationer eller lösa förbindelser med andra som stämplats som kommunister. Fick du kommuniststämpeln i pannan var du skyldig tills motsatsen bevisats.

  

Jag ser dessvärre samma tendenser idag när såväl liberal-konsevartiva politiker som opinionsbildare försöker sig på att sätta islamist- och antisemitismstämpeln i pannan på Mehmet Kaplan för att han uttalat sig för ”vagt” eller ”slapphänt” om terrorn i Syrien, för att han precis som flera andra ministrar stöttat stödorganisationen Ship to Gazas aktioner, eller för att han anser att det är ett problem att många unga muslimer kollektivt skuldbeläggs i Sverige (vilket tillgänglig forskning också pekar på). Det spelar ingen roll hur många gånger han berättar att han avskyr allt som ISIS står för, att han aldrig uttalat sig antisemitiskt, att han har andats och levt med demokratiska och västerländska värderingar i hela sitt liv som svensk. Som troende muslim ska han alltså behöva ha en islamiststämpel i pannan tills motsatsen bevisats. Och skulle han nu inte vara islamist, så är han tydligen inte tillräckligt anti-islamistisk. Det osar McCarthyism lång väg. Och det är lika oanständigt nu, som då.

Bye bye 1900-talet!

Förbifarter, flygplatser och kärnkraftverk var riktigt hett på 50-talet. Innan storstäder som Paris misslyckades med sina ringledsprojekt, innan klimatförändringarna upphöjts till ett internationellt säkerhetshot, innan Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima existerade som illavarslande påminnelser – ja då var allt detta ”the shit”. En modern stad höll sig med flygplatser och motorvägar, inte med spårvagnar och cykelleder som andades fattig östatstrafik. Kärnkraftens potential saknade gränser – framtidsspanarna för femtio år sedan såg en reaktor i var mans hem. Den som idag lyssnar på förespråkarna av Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och nya svenska reaktorer kan lätt känna igen tongångarna från gamla journalfilmer från 50- och 60-talet. Men sedan dess har ju världen förändrats, medan samma spetsbågade glasögon finns kvar och används flitigt.

Grön politik kommer alltid vara obegriplig för de som fortfarande har 1900-talets glasögon på näsan. Om man inte tar forskningsrönen om klimatförändringar och resursbrist på allvar så kommer det verka ”galet” och ”tillväxtfientligt” att prioritera ner bilåkning och billiga flygresor till förmån för kollektivtrafik och fler bostäder. Har man inte följt med den rasande teknikutvecklingen inom ny kollektivtrafik och ny energiteknik så kommer man fortsätta hävda att gröna förslag är teknikfientliga, när det i själva verket är tvärtom. Det är inte lätt att behöva acceptera att 1900-talet är på väg att glida vår generation ur händerna. Men det kommer att vara ännu jobbigare att se 2000-talet göra det innan vi knappt hunnit uppleva det, bara för att vi fortsatte som om allt var som förut. Därför är det på tiden att vi får politiker som säger "Bye bye" till 1900-talet. Det är nya tider nu.

Grattis Stockholm! Framtiden är här igen!

Så var förhandlingarna i Stockholms stad klara. Den nya rödgrönrosa majoriteten har beslutat att staden ska verka för att "området där Bromma flygplats idag ligger ställs om till stadsutvecklingsområdet med bostäder senast 2022”. Samtidigt ska uppgraderingar och investeringar i flygplatsen avbrytas och en successiv överflyttning av trafiken till andra flygplatser påbörjas. Tydligare än så kan det inte bli att Miljöpartiet vunnit en promenadseger i en av sina hjärtefrågor Men de gröna segrarna är fler. De 23 miljarder kronor från trängselskatten som förbifarten skulle finansieras med ska gå till kollektivtrafik i stället. Fram till första maj nästa år ska Stockholms stad och landstinget förhandla om pengar till förbifarten. Det återstår ännu att se om man lyckas helt stoppa det otidsenliga förbifartsprojektet, men utsikterna är betydligt godare än bara för några veckor sedan. Plötsligt har Stockholm blivit en progressiv storstad igen och på allvar tagit klivet in i 2000-talet.

Hejdå Sverige?

Med 10 dagar kvar till valet har mardrömmarna börjat bli allt fler och nattsömnen allt sämre. Bilderna som förföljt mig den senaste tiden har underblåsts av opinionsundersökningar som pekar på att sannolikheten för att Sverigedemokraterna blir Sveriges tredje största parti är större än att Miljöpartiet blir det. Och därmed skulle ett nytt kapitel skrivas i Sveriges historia. Hittills har vi nog varit många som aktivt förträngt vad ett sådant kapitel skulle innehålla. Men alltfler jag möter ute i valrörelsen börjar att visualisera det, och vill diskutera det med mig ute på gator och torg. 

Att vara Sveriges tredje största parti är förenat med vissa privilegier, hur litet partiet än må vara. Tro mig, jag har själv varit med två gånger i ett sådant parti - först med Folkpartiet i valet 2002, och sedan valet 2010 också med Miljöpartiet. Det tredje största partiet sätter en slags skuggagenda för det ideologiska Sverige - bortom maktpartierna S och M, och är förenat med såväl ett visst rättmätigt självförtroende som ett visst politiskt högmod. Epitetet ”Sveriges tredje största parti” följer med, varthelst man debatterar och för politiska samtal. Du får tillsätta Sverige 2:a vice talman som inte sällan får hålla i klubban i riksdagen och representera Sverige i officiella sammanhang. Du kan med kraften av din position hävda din rätt att delta i debatter som inte alltid framstår som självklara för just ditt parti att vara med i. Och det är en angenäm position att bedriva en valrörelse från. Ditt parti och din partiledare ses som klättrande stjärnor, samtidigt som man inte riktigt behöver drabbas av det strålkastarljus som faller på det största eller näst största partiet.

Hade Sverigedemokraterna varit vilket parti som helst hade jag kunnat unna dem det. Som miljöpartist vill jag givetvis att vi ska få fortsätta hålla i bronspokalen, men kan som en god spelare acceptera att lämna över den till vilket annat parti som helst som förmår dela en enda grundläggande doktrin: Sverige ska bli ett bättre land för människor att leva i, inte ett sämre. En doktrin som delas av såväl piratpartister och feminister som vänsterpartister och kristdemokrater. Men detta är inte vad Sverigedemokraterna går till val på. Det var ju inte det Jimmie Åkesson sade. Han sade, allra senast i Ekots partiledarintervju: ”Ett sätt att minska invandringen är att göra Sverige mindre attraktivt”. Och därmed skulle alltså ett nytt kapitel skrivas i svensk historia. För första gången skulle Sveriges tredje största parti vara ett parti som öppet och stolt går till val på att göra Sverige sämre, för vissa människor, att bo i. När den nya riksdagen öppnas kan vår 2:a vice talman heta exempelvis Björn Söder. En man som så sent som 2009 skanderade på SD:s landsmöte ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige”, eller som 2007 talade om Pridefestivalen i följande ordalag: ”Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo- bi- och transpersoner skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala”. Glömde jag att säga att han nu är partisekreterare för ett parti som har 11% i opinionsmätningarna? 

Jag försöker slå bort mardrömmarna. Vi har fortfarande tio dagar på oss att ändra på historien. Men faktum är att lyckas vi inte kan vi säga hejdå till Sverige. Hejdå till det land såsom vi har känt det sedan krigets dagar. Ett land som ständigt strävar efter att bli bättre för alla, oavsett vem du är, vart du kommer ifrån, eller varthelst du ska. 

Nu är boken ute!

Nu är den äntligen här! Idag gick jag och hämtade det första fysiska exemplaret av "Vad är miljö och 100 andra jätteviktiga frågor som jag kämpat med i drygt ett år tillsammans med min fantastiska skrivarkollega Maria Wetterstrand. På måndag blir det releasefest på Dansmuseet, och därefter ska den snart vara ute i din närmaste bokhandel. Efter valet i höst kommer jag att börja blogga mer här igen. Ska bli riktigt kul att få ägna sig åt att prata ideologi på ett personligt sätt snart igen!

Kramar 

Gabriel