Några ord om Bengt Ohlsson och kulturvänstern

 

Det tycks vid en snabb anblick på gårdagens facebook- och twitteruppdateringar som att Bengt Ohlssons krönika i DN om kulturvänstern varit efterlängtad bland många av landets liberala röster. Lite känns det som när en hejarklack får jubla över att hemmalaget äntligen lagt en lyckad straffspark mot bortalaget i en av de få sporter där man sällan lyckas plocka poäng. Individualistiska och liberala vindar har nu länge blåst genom många av samhällets domäner, hittills dock utan att märkbart lyckas forcera kulturelitens traditionellt vänsterradikala fäste. Kanske är det också därför som denna debatt tycks särskilt intressant att väcka: om det nu är så att alltfler av landets invånare inte längre definierar sig själva som just ”vänster” måste ju detta också leda till att folk känner sig obekväma med upplevelsen av att kulturen – en angelägenhet för alla – obönhörligen tycks fångad i en särskild politisk färg eller riktning. Men är detta fallet, och har Ohlsson verkligen rätt i att kulturens norm är röd och ”vänster”?

För snart tio år sedan mötte jag mycket hastigt Bengt backstage på Teatern Brunnsgatan 4. Kristina Lugn hade just avslutat en lyckad föreställning av ”Seg kväll med Lugn” med bla. författaren Stig Larsson och Benke som samtalsgäster och jag hade via en god vän fått följa med in och fika med gästerna efteråt. Jag tänker inte närmre gå in på det samtal som fördes, förutom att man alla satt och skämtade friskt om statsminister Göran Persson, som varit gäst där några veckor tidigare. Göran Persson och det socialdemokratiska partiet var i sin egenskap av makthavare en gemensam hackkyckling för både liberaler som vänsterintellektuella – och det behövde därför inte råda särskilt stora stridigheter på parnassen om att Makten på ett eller annat skulle ifrågasättas. Med den gemensamma ståndpunkten att den rådande hegemonin inte var bra som den var, kunde de flesta också med gott samvete kalla sig radikala – i bemärkelsen förändringsivriga - utan att behöva definiera om man var miljöpartist, tillhörde den frihetliga vänstern eller nyss löst in ett medlemskap i LUF. Man var överens om att våra makthavare – vare sig de var bolagsägare eller riksdagsmän - behövde en stark kritisk röst, och att kulturen alltid utgjort ett forum där denna röst både fått och tagit sig plats. 

Den fråga som jag skönjer i Ohlssons artikel bakom de många, högst personliga och subjektiva anekdoterna om hans egen vänskapskrets, är huruvida kulturen generellt sätt är för bakåtsträvande, och om den snarare bör bejaka än kritisera den utvecklingen som just nu sker i samhället. Att frågan har ställts med bakgrund kring diskussionen om Slussen och TV-eken är givetvis uppenbar, men jag tänker lämna dessa frågor därhän. Viktigare är att utröna om Ohlssons syn på kultur faktiskt är konstruktiv och relevant eller om den snarare är tendentiös och olycksbådande.

Att Europa kanske aldrig hade lämnat aristokrati och adelsvälde utan den provocerande liberala upplysningslitteraturen, eller att allmän rösträtt, arbetsrätt, yttrandefrihet aldrig varit självklarheter för oss utan en av socialismen framdriven samhällskritisk kulturscen är väl knappast en radikal tanke. Likaså har kulturen givetvis också gett upphov till ett gigantiskt utbud av mer eller mindre njutbar hovkonst, kyrkomusik, romantisk lyrik, deckarromaner osv som aldrig någonsin strävat efter eller utgett sig för att vara politiska. Historiskt sett har det aldrig varit förbjudet, tvärtom snarare tacknämligt, att som kulturskapare ”gilla läget” som Bengt Ohlsson själv nu säger sig föredra att göra. Det har aldrig varit ett privilegium att varken känna sig eller framstå genuint kritisk till den rådande ordningen, utan snarare en lott som oftast fallit på de som själva fått se eller uppleva fattigdom, förtryck och orättvisor och som vill ändra på det system som råder.

Att kulturen därför ofta definierar sig som radikal – därmed också ofta vänster – är snarare ett sunt tecken på att det finns en maktbalans i samhället: En regering som genomför den politik de tror på, och en opposition som bland annat genom kulturscenen kritiserar och ifrågasätter. Detta betyder självfallet inte att alla kulturskapare måste ägna sig åt detta – en snabb blick genom såväl bok, film- och TV-branschen borde väl lugna alla som oroar sig för att det finns för lite kultur som ”gillar läget”. Dessutom är det givetvis så att all samhällskritik inte behöver vara vare sig röd, vänster eller för den delen bakåtsträvande. Den kan lika gärna vara grön, radikal och framstegsinriktad. Är det kanske det Bengt Ohlsson försöker säga?

En viktig(are) debatt för den svenska skolan

För drygt ett år sedan började jag arbeta som lärare i en gymnasieklass med elever som alla hade fått varsin laptop av skolan. Det här kändes snabbt som en av mina största utmaningar som pedagog hittills, eftersom jag till en början upplevde ett behov av att konkurrera om uppmärksamheten med dessa tjugofem datorer som alla tycktes intressantare än jag. Desperat försökte jag införa olika sorters förbud och regler som skulle få dem att lyssna på mig, snarare än att se på roliga youtube-klipp och föra multipla konversationer på facebook, men kampen var för det mesta fullkomligt fruktlös. Datorn hade alltid ett större utbud, ett större underhållningsvärde och fyllde en större social funktion än vad jag ensam någonsin kunde bjuda på.

En dag började en venezuelansk utbytesstudent i skolan och frågade om hon kunde få en mattebok på spanska. Någon sådan fanns dessvärre inte att ge, men ganska snart upptäckte jag ett hav av gratis nätbaserad matteundervisning på spanska från några av de bästa skolorna i Sydamerika - på youtube. När hon inte förstod kom hon till mig och ställde sina frågor på engelska. Hon blev snabbt en av de elever som klarade sig bäst på matteproven. För mig var detta en uppenbarelse. Vad skulle hända om jag även lät de svenska eleverna inhämta sin kunskap via föreläsningar och filmer på nätet, medan jag själv främst fanns till hands som handledare, samtalspartner och guide?

Resultatet var ingalunda överraskande. Istället för att eleverna kände sig slitna mellan å ena sidan det liv som de förde på nätet, och mannen som stod framme vid katedern och tiggde om uppmärksamhet, kunde de nu lägga all fokus på lärande, just via datorn och de goda pedagogiska verktyg som fanns där. Som lärare blev jag plötsligt mindre gnällig och mer användbar för eleverna - en vägledare som hjälpte dem hitta rätt i den svårnavigerade kunskapsdjungel som finns till hands, och som gärna förde samtal på deras egna forum som facebook eller på deras egna bloggar. Närvaron på lektionerna höjdes, jag kunde handleda fler elever åt gången samtidigt som det också var lättare att hjälpa de elever som vara sjukskrivna. Det var också lättare för mig att utnyttja lektionstiden till värdefulla samtal och diskussioner istället för att fokusera på hur jag skulle förmedla torr information.

Den här berättelsen borde låta urmodig och banal. Undervisningsverktyg för datorer har funnits mer eller mindre tillgängliga på skolor alltsedan jag började i skolan för drygt tjugo år sedan. Föreläsningar på nätet har funnits sedan åtminstone tio år tillbaka för gemene man att tillgå. Likväl är det fortfarande få utbildningscentrum som fullt ut använder de verktyg som finns tillgängliga. Helt enkelt därför att det saknas kunskap och tydliga och bärkraftiga strategier för hur denna ska nås, såväl för gymnasium som i högre utbildning. Fortfarande är det många pedagoger som inte har en aning om hur de ska dra nytta av den tekniska utveckling som skett de senaste tjugo åren, och känner sig snarare som konkurrenter och fiender till studenternas datorer och smartphones än goda vänner.

Sverige behöver, liksom rektorer och företagsledare poängterat på ledande debattsidor den senaste tiden, en plan för hur utbildning, nätbaserad pedagogik och modern teknik ska främja varandra. Många andra länder har redan nationella strategier för digitalisering och nätbaserad utbildning just för att man ser de jättelika fördelarna, inte bara för studenterna utan också för pedagogerna i den utveckling som sker. I ljuset av en debatt kring hur undervisningen ska kunna förbättras med datorernas och mobiltelefonernas hjälp, tycks katederdebatten som en sällsam fossil.

En julsaga för vår tid

I berättelsen om Karl-Bertil Jonssons julafton får vi varje år ta del av en julsaga som rymmer ett radikalt budskap: ta från de rika och ge till de fattiga! Nog är det en saga alltid, eftersom alla inblandade blir nöjda i slutet – de fattiga har fått sina paket, de rika har blivit av med presenter som de ändå inte behövde och Karl Bertil Jonssons förmögne far blir till sist riktigt stolt över sin son, trots att han ”närt en kommunist vid sin barm”. Det finns mycket att diskutera kring denna berättelse – inte minst om den hade kunnat skrivas idag, och hur den tagits emot av den allmänna opinionen. Det jag vill fästa vikt vid är dock det avsnitt i berättelsen som än idag gör mig mest imponerad - nämligen då Karl-Bertil väljer att berätta sanningen om sin nattliga stöld för sina föräldrar. Tage Danielssons julsaga blir på så sätt någonting mer än en berättelse om välgörenhet - det blir ett julevangelium om strävan efter sanning, och accepterandet av dess konsekvenser.  

”Sanningen finns på marken

men ingen vågar ta den

Sanningen ligger på gatan.

Ingen gör den till sin.”

Så skriver årets nobelpristagare Tomas Tranströmer i dikten ”Air Mail” från 1989 – en dikt som lika gärna hade kunnat vara skriven idag som vilket annat århundrade som helst. Dikten fångar en viktig känsla: att vi känner till hur det egentligen är och vad som behöver göras, men utan att vi vill eller orkar ta tag i det. Utan att vi gör sanningen till vår. Hade Tage Danielsson levt idag hade han kanske låtit Karl-Bertil komma till insikt, inte bara över sanningen kring de djupa ekonomiska klyftorna, utan lika mycket över sanningen om klimatförändringar, resursbrist och den ohållbara ekonomin. Sanningar vi, liksom Karl-Bertils pappa, känner till, som vi ser framför oss på marken, på gatan, men utan att agera därefter. Vi gör dem inte till våra.

Klimatförhandlingarna i Durban detta år handlade liksom alla andra år om sanning och konsekvens. Sanningen är att världens ständigt växande utsläpp av växthusgaser är ett globalt hot som lär överträffa alla mänsklighetens tidigare utmaningar i fråga om komplexitet och allvar. Konsekvensen borde vara att världen drastiskt drar ned på utsläppen av växthusgaser och lägger om kursen för samhällets utveckling. Alla forskare utropar detta unisont, för varje år med allt högre och desperatare stämma. Vi vet att allt bortom två graders ökning av den globala medeltemperaturen är en katastrof. Ändå förhandlar vi numera om försiktiga åtgärder som obönhörligen leder till tre, fyra eller sex graders ökning. Sanningen finns på marken men ingen vågar ta den.

Samtidigt, på samma planet, diskuterar världens ledare hur man ska rädda en i grunden ohållbar ekonomi. En ekonomi som inte heller har något med verkligheten att göra, eftersom den bygger på evinnerlig tillväxt, billig olja och sociala klyftor – två orimliga förutsättningar, och en omoralisk. Efter en finanskris som hade kunnat leda till fundamentala förändringar i rätt riktning - men som istället ledde till att några få blev ännu rikare på statskassornas, dvs. folkets, bekostnad – är man nu i färd med att belåna kommande generationer upp till öronen och skapa än mer pengar som inte existerar för att rädda ett system som inte är hållbart. Sanningen ligger på gatan, ingen gör den till sin.

Tillsammans med Karl-Bertils julafton är Charles Dickens ”En julsaga” en av de viktigaste julberättelser vi har, än idag. Historien om girigbuken Ebenezeer Scrooges möten med de tre julandarna och hans plågsamma självrannsakan som till slut leder till bot och insikt, tål att berättas om och om igen. Liksom Tranströmers dikt handlar den om en sanning som ligger alldeles utanför dörren – om girighetens konsekvenser och om den fattigdom och misär den leder till, men också till den ensamhet som till slut drabbar den som avskärmar sig från sin omvärld. Som Johan Rockström, chef på Stockholm Resilience Center, så träffsäkert konstaterade under klimatmötet i Durban: ”Vi kan hamna i den underbara situationen att de som är negativa till att agera på klimathotet blir morgondagens u-länder, medan pionjärerna och de som rör sig snabbt blir världens rikaste”.

Scrooge ser sanningen i vitögat och drabbas av skräck och ångest när julanden visar honom hans mörka framtid: bortglömd och övergiven, med sin partner Bob Cratchit levandes i sorg och misär som följd av kollegans dumdristiga snålhet. Men han får också lära sig julens viktigaste budskap: dela med dig, så kan det bli bättre! Förändra ditt liv och ditt förhållningssätt till din omvärld, så kan du förändra din och alla andras framtid. Förändringen är möjlig, och Scrooge väljer, liksom Karl-Bertil Jonsson, att agera. Genom att göra sanningen på gatan till vår, och agera därefter, sätter vi något viktigt i rörelse. Detta handlar årets mest hoppingivande händelser om: de demokratiska vindar som blåste fram den arabiska våren och som ställde gamla maktstrukturer på ända, Occupy-rörelsens frustration och önskan att skapa en solidarisk och rättvis ekonomi, årets fredspristagare Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee som kämpat för fred, jämställdhet och rättvisa i ett instabilt och traditionstyngt samhälle. Människor som plockat upp sanningen på gatan och vågat göra den till sin. Om detta handlar en julsaga för vår tid. Låt oss berätta den för varandra i jul, och se till att sagan nästa år blir verklighet. Detta år har gett oss många exempel på att det är möjligt.

En väg bort från kunskapssamhället?

Flummigt klassrum eller kreativ miljö? 

Kunskap är makt – så lyder en av våra mest uttjatade paroller, och det finns väl idag knappast någon som inte har förstått att den som något vet kan skapa sig fördelar där av. Politiker talar gärna och ofta om kunskapssamhället som ett ideal, just utifrån tanken att vi med kunskap ger människor makt och möjligheter till ett bättre liv. Själv har jag varit en stark försvarare av kunskapsidealet, inte minst med hänsyn till att en effektiv och snabb grön omställning av samhället - som inte föregås av en stark och odemokratisk kontrollapparat - kräver att människor själva har kunskap om varför och hur samhället ska ställas om. Därmed kan de också själva se behovet att driva på en grön samhällsutveckling. På senare tid har jag har dock allt mer börjat ifrågasätta om kunskapen verkligen tjänar på att sättas i främsta fokus.

Utifrån visionen om ett starkt kunskapssamhälle har den nuvarande regeringen med Jan Björklund i spetsen drivit på en utbildningsreform som syftar till att göra våra institutioner för bildning och kunskap alltmer effektiva. Man har lagt större fokus på leveransen av kunskap, snarare än på mottagandet och förvaltandet av den, i den goda tron att kunskapen i sig är det väsentliga. Genom att peka på elevernas sjunkande betyg i vissa ”nyckelämnen” har man spritt bilden av en skola i djup kris, utan vare sig kompetens eller vilja att leverera kunskap till våra elever, men också en bild av elever som inte vill ta emot skolans kunskap. Mot denna bild har såväl ett flertal elever, lärare och forskare pekat på att den svenska skolan måhända har brustit i kunskapskraven, men levererat någonting annat, mer svårfångat (inte minst i internationella bedömningar), nämligen kreativitet och kritiskt tänkande.

Ett numera epidemiskt spritt filmklipp där den brittiske utbildningsrådgivaren Sir Ken Robinson förklarar varför dagens skola förstör barnens kreativitet snarare än tar tillvara på den, har väckt diskussioner om vad dagens lärosäten egentligen har för funktion och hur vi ska ta steget mot en modern och framtidsinriktad utbildning. Att detta föredrag idag är ett av världens mest sedda tolkar jag som ett tecken på att Sir Robinson är något viktigt på spåren, och att många känner igen sig i den verklighetsbild han målar upp. Jag tror att vi här politiskt måste våga ta fast på hans önskan att skifta synen på utbildning i stort, och där vi kanske också måste göra upp med vår bild om kunskapssamhället som det goda idealet.

Ett steg mot kreativitetssamhället

Om vi följer Robinsons resonemang och utifrån denna formulerar en skolpolitisk vision så pekar den på en diametralt annorlunda skola än den Björklund tycks vilja se. Hellre än att helt och hållet koncentrera oss på kunskapen i skolan, borde vi lägga ett betydligt större fokus på elevernas kreativitet. Människan är i grunden en kreativ och skapande varelse som har behov av att forma, förändra och påverka sin omvärld på alla tänkbara sätt. Det är också vår kreativitet som gör oss benägna att inhämta ny kunskap för att lösa problem, för att förverkliga våra drömmar eller för att utforska nya världar. Innan du som lärare kan lära eleverna komplexa matematiska problem, måste du först få eleverna att kunna gestalta dessa, vilket i sin tur kräver ett kreativt tänkande. Till skillnad från vad många verkar tro kan kreativitet läras ut – det går att skapa kreativa miljöer och det går att med hjälp av god undervisning utbilda kreativa elever - det finns mängder av exempel på skolor och pedagogiker som bevisat detta. Trots detta har kreativiteten fått en förvånansvärt liten plats i den utbildningspolitiska debatten i Sverige de senaste åren.  Kan det förklaras av att detta perspektiv utmanar också den givna ordningen i klassrummet och på skolan - och kanske primärt i samhället? Kreativa människor är oförutsägbara - de har ofta svårare att lyssna på monologer utan att själva få interagera, de vill själva vara delaktiga, och vill bli utmanade snarare än upplärda. Inte för inte har många av våra störta nytänkare haft problem att anpassa sig till den ordinarie studiegången.

Som kontrast till den s.k. flumskolan – ofta just gestaltad av odisciplinerade eller ”stökiga” elever, har den nya kunskapsinriktade skolan låtit ämnen prioriteras bort som i första hand fokuserar på kreativa, skapande processer (såsom estetiska ämnen) till förmån för mer ”kunskapsintesiva” ämnen som matematik, naturvetenskap och språk. Den stora frågan är om detta inte får en dubbelt negativ konsekvens – när elevernas kreativitet inte tas till vara på, är risken också stor att lusten till kunskap minskar. Vill man framför allt ha disciplin, ordning och reda i klassrummet är det svårt, om inte omöjligt att samtidigt uppmuntra eleverna till att vara lekfulla, självständiga och nytänkande. Så vilka slags elever vill samhället egentligen ha - vilka slags medborgare vill samhället fostra? 

När vi nu står inför ett flertal djupa kriser blir behovet av ny kunskap uppenbar, och behovet av kreativa, skapande medborgare därmed akut. Ny kunskap kräver nämligen elever och studenter som vågar och kan gå utanför ramarna, tänka bortom ”lådan”. Här sitter skolan på en enorm resurs – i många klassrum sitter ungdomar som är experter på att lösa problem och hantera otroligt komplexa situationer – men i en digital värld som många vuxna inte förstår och därför inte värdesätter. Att få tag på information är för elever sällan något problem, däremot vad de ska göra med den och hur de ska förhålla sig till den.  Det är denna diskrepans mellan ungdomarnas (och framtidens) värld och skolans alltmer exotiska tillvaro som vi måste lösa, inte bristen på kunskap i skolan.

En kreativitetsskola som ideal, där kunskap tjänar men inte står i fokus, öppnar upp för nya tankar och modeller kring hur framtidens utbildning, arbetsmiljö och nyttobegrepp ska utformas. Ska vi ge ungdomarna makt över sina liv och sin framtid, måste vi i första hand ge dem makten att hantera och främja sin kreativitet. Lyckas skolan med detta, tror jag också att vi kan börja tala om ett land med fler nobelpris, men framför allt ett samhälle som står rustat för framtidens jättelika utmaningar. Ett kreativitetssamhälle, kort och gott, som kanske bättre tjänar både kunskap och människa, än ett kunskapssamhälle.

En grön lösning på eurokrisen?

Det har nu gått en vecka sedan jag kom hem från European Green Partys kongress i Paris, och för första gången sedan dess har jag nu haft tid att i lugn och ro försöka sammanfatta erfarenheterna därifrån. Mer än något bjöd kongressen på en god grundkurs i grön ideologi och EU-politik, men kanske än mer bjöd den på en betydligt mer avancerad kurs i förhandlingsteknik och diplomati, då meningskiljaktigheterna inom det europeiska gröna partiet föga förvånande ibland visade sig vara stora.

EGP - en ung federation
EGP har i sin nuvarande form bara sju år på nacken (2004) och är därmed en tämligen ung federation, med alla de möjligheter och barnsjukdomar som detta för med sig. Inte särskilt överraskande har de gröna partierna i Frankrike och Tyskland tyngst röst och flest närvarande delegater i EGP. Därmed sätter dessa medlemspartier också en överväldigande prägel på såväl den politiska agendan som den ideologiska interna debatten, trots de ytterliga dryga trettiotalet medlemspartier och tiotalet observatörsorganisationer som är med. Som svensk miljöpartist är det inte givet att man känner igen sig i så mycket mer än den gröna färgen och drömmen om en hållbar värld när man för diskussioner med partivänner från andra sidan Östersjön, men å andra sidan är detta också ett tecken på den mångfald som det gröna perspektivet för med sig. 

Fullt fokus på Parisdeklarationen
Det som skulle kommit att vara ett tema kring grön välfärdspolitik under namnet "The Social Dimensions of a Green New Deal", blev istället en akutinsatt förhandling kring ett dokument som skulle vara EGP:s svar på eurokrisen - den s.k. Parisdeklarationen, vilket också blev det överskuggande temat under hela kongressen. Tanken med Parisdeklarationen var givetvis god - det tyder på en stor politisk styrka när ett trettiotal medlemspartier från nästan lika många länder kan gå samman om ett offensivt politiskt program som svar på den europeiska ekonomiska krisen. Den överhängande frågan var dock om detta, utifrån de ideologiska skiljelinjerna, överhuvudtaget var möjligt. Den svenska delegationens svar var efter en snabb avstämning ett klart och tydligt nej - utifrån den starkt positiva synen på en federalisering av EU och de många demokratiska brister som förslagen i våra ögon innehöll, kunde vi inte se förslaget som tillräckligt bärkraftigt och "grönt" för oss att stå bakom.

Den svenska delegationen, här ensamma om att rösta grönt 

Grön federalism ur två perspektiv
Det utkast som presenterades för oss, drygt en vecka innan förhandlingarna, innehöll inte bara förslag på en kraftigt utökad budget för EU, utan också införandet av en europeisk valutafond - EMF, en europeisk finansiell stabilitetsfond - ESFS, samt de så ofta påtalade EU-obligationerna - "eurobonds", som medlemsländerna skulle uppmanas att investera i.  Ur ett svenskt grönt decentralistiskt perspektiv tycks dessa förslag svåra att försvara, men blir kanske mer förståeliga om man försöker se dem ur ett kontinentalt perspektiv kring vad EU som projekt faktiskt innebär och symboliserar. För flera medlemsländer - inte minst i öst och syd - har EU stått för en progressiv och lösningsinriktad politik som stått i bjärt kontrast mot ett nationellt klimat alltmer dominerat av kortsiktiga populister och korrupta tjänstemän. För dessa blir en ökad EU-budget med kraftfullare kontrollinstanser och större sanktionsmöjligheter en möjlighet att skynda på en positiv, hållbar utveckling i landet. I flertalet länder i väst är det snarare EU:s möjligheter att stå rustat mot det ökande trycket från privata särintressen som hägrar. Här ser man ett kraftfullt och välfinansierat EU som ett nödvändigt första steg för att kunna återreglera finansmarknad samt delar av banksektorn och därmed återföra den ekonomiska makten till folkvalda EU-politiker.

Grön politik i rätt riktning
I de lösningsförslag som lades fram fanns givetvis också stora delar väl värda att lyfta fram som goda och konstruktiva, också ur vårt svenska gröna perspektiv. Höjda klimatmål, progressiva skatter, ökade investeringar i den fossilfria energisektorn, införseln av "klimatrisk-index" samt gröna investeringsobligationer var några av de förslag som hämtats ur den s.k. "Green New Deal" och som den gröna gruppen i EU-parlamentet arbetat fram sedan ett par år tillbaka. Det var dessa förslag vi röstade för att behålla, men som dessvärre snabbt kom i skymundan av de drastiska federalistiska åtgärderna som övriga gröna partier såg som primära.

Framtida strategier för en grön europeisk politik
Personligen tror jag att vi i Miljöpartiet måste våga börja föra en fördjupad diskussion kring vad målsättningen ska vara med vår europeiska politik, och åtminstone söka medvetandegöra och problematisera de skiljelinjer som finns mellan oss och våra systerpartier i Europa, samt hur vi ska förhålla oss till dessa. I detta fall valde vi att ställa vår politiska övertygelse före kollegial solidaritet, och blev därmed ett av mycket få medlemspartier att lägga ned sina röster när Parisdeklarationen skulle antas. Jag såg det som ett befogat beslut, inte minst med tanke på det korta varsel som dokumentet tillkommit och på den mycket korta tid vi fick på oss att diskutera och debattera ett sådant omfattande politiskt program. Fortsättningsvis måste vi dock fråga oss om vilken strategi vi tjänar mest på: Vill vi ha ett ökat inflytande över EGP:s politiska riktning till priset av att vi ibland får göra svåra kompromisser, eller bör vi kanske snarare söka koalitionspartners bland andra som har en avvikande syn på vad ett grön EU bör vara - och vart finner vi i så fall dessa?

Eva Joly i ett känslosamt tal om ett starkt enat Europas betydelse för fred. 

Slutligen - en grön superstar
Om inte arbetet med Parisdeklarationen tog all fokus, så var det i så fall franska Le Verts presidentkandidat Eva Jolys förtjänst, som äntrade scenen med stående ovationer och ett sällan skådat medialt tryck från läktargolvet. Med ett långt och känslosamt tal om Europas väg från krigsplats till fredsprojekt, från diktaturer till demokratier som norm, och med ett starkt EU som garant för en fortsatt utveckling i den riktningen, fångade Joly upp den mycket viktiga fredsaspekt som  också ligger till grund för den mycket positiva hållningen till EU som de franska gröna driver. Nästa år får vi också se huruvida EGP:s närvaro i Paris detta år bidrog till att lyfta Eva Jolys presidentvalskampanj och om vi får chans att lyfta en skål för Europas första gröna statschef!

Entreprenören – Almedalens och framtidens vinnare?

Almedalsveckan lider mot sitt slut, och så även mitt jobb som gästredaktör för partiprogramsbloggen. I ett försök att själv summera de seminarier och utspel som jag besökt och fått uppleva, ska jag problematisera en företeelse som få medier har uppmärksammat, men som desto fler besökare lär ha noterat i förbifarten:

Svenskt Näringsliv har satt agendan i Almedalen, även detta år. 

Ur åtminstone ett perspektiv var utspelet om minskat studiestöd för humaniorakurser för drygt två veckor sedan ett genidrag, eftersom alla svenska aktörer med självaktning skulle komma att prata om det. I polemiska som raljerande ordalag, från höger till vänster, i vårddebatter som utbildningspaneler tycktes Almedalen kunna enas om åtminstone en sak: Svenskt Näringsliv hade haft fel. Samtidigt verkade alltid en representant från samma organisation finnas närvarande, och aldrig hörde vi han eller hon säga emot oss andra, utan istället: ”Självfallet är humaniora viktig”, ”självfallet ska vi inte straffbeskatta bildning”, ”Svenskt Näringsliv har inget intresse i att styra studenterna i sina utbildningsval” osv. 

Frågan man alltid bör ställa sig vid såväl begripliga som obegripliga utspel är det gamla latinska ”qui bono” – vem gynnar det? Tidskriften Fokus ägnade ett helt kapitel åt Moderaternas och Svenskt Näringslivs stormiga relationer och spel bakom kulisserna, och tycktes åtminstone snudda vid slutsatsen att Svenskt Näringsliv gärna uppfyller sin roll som högerspöke, eftersom det i slutändan faktiskt för samhällsdebatten höger ut, samt ofta får Moderaterna att framstå som ett välfärdsparti i mittenfåran. Än intressantare blir det därför när SN:s VD Urban Bäckström uppmanar regeringen att söka stöd hos Miljöpartiet. Här ser man med största sannolikhet stora möjligheter i att ytterligare ett parti tar steget mot en politik som står organisations intressen närmre.

Sveriges politiska DNA har i grunden börjat förändras så pass att många av de politiska reformer som gjordes bara för ett par år sedan allt oftare känns irreversibla och meningslösa att diskutera idag. I ett par Almedalsdebatter har jag hört företrädare från sex partier vara snudd på överens om att såväl skolan som vården behövt de förändringar som hittills har skett, och att den politiska skillnaden snarare består i hur vi vill att den ska ta form framöver. Fram träder också ett debattklimat där ett ord hörs klinga allt starkare för varje år, från alla tänkbara riktningar. Ett ord som jag själv ofta tagit i min mun och glatt fört fram som en lösning på åtminstone några av de många problem vi står inför. Som substantiv: Entreprenör. Som adjektiv: Entreprenöriell. Och i bestämd form singularis: Entreprenören. En individ som söker lösningar, hellre än problem. Som skapar mervärde, snarare än underskott. Som är kreativ, snarare än destruktivt gnällig. Som tar samhälleligt ansvar, snarare än ansvarslösa friheter. Kort sagt: i alla avseenden föredömliga karaktärsdrag som alla tycks vilja se mer av. Frågan är bara om våra förväntningar är rimliga: kan Sverige bli ett land av entreprenörer? Och en kanske än viktigare fråga: bör Sverige bli det? 

Nationalencyklopedin definierar entreprenör kortfattat som en ”företagsam person som skapar nytt användarvärde”. Med hjälp av mer satsningar entreprenörskap i utbildningar, på arbetsförmedlingar och i arbetslivet så hoppas vi på att göra folk villiga att anställa, snarare än att vara anställningsbara. Vi hoppas på att folk ska bli bättre på att hitta nya möjligheter och lösningar, snarare än att vänta på att någon ska ge dem åt dem. I fluffiga ordalag handlar det om att man vill se en aktiv och skapande människa. Man vill göra henne kreativ och stark i sig själv och i sina livsval. Entreprenören är på många sätt den perfekta varelsen i en marknadsliberal tillväxtekonomi. Men har den en lika självklar roll i en grön ekonomi, eller i ett framtida kretsloppssamhälle? Är det verkligen entreprenörer , så som uppslagsverken skulle definiera dem, som vi vill åt? Kan det vara så att detta begrepp i grund och botten är tätt sammanknippat med ett effektiviserat tillväxtsamhälle där människor förväntas bära sina egna kostnader eller än hellre skapa mervärde och tillväxt av sina förutsättningar? Kan det vara så att det faktiskt också saknas något i entreprenörsbegreppet som vi bättre skulle behöva poängtera och lyfta fram? 

Entreprenörskap är ett begrepp som vi miljöpartister i högsta grad måste börja diskutera, innan det blivit så självklart att vi tar det för givet – om det nu inte redan har skett. Vi är nämligen några av dem som är bland de flitigaste att använda det, vilket också gjort oss alltmer lättmatchade i näringslivets flörtkampanjer. Vi hittar det i vårt partiprogram. Vi hittar det i Gröna Studenters idéprogram. Jag hör mig själv säga det på ett seminarium om studenter och tillväxt. Jag hör Grön Ungdom prata om det och jag hör Miljöpartiets nya språkrör tala om det på Almedalens stora scen. Kort sagt: vi är många som hjälps åt att låta entreprenören ta rollen som en framtidsmänniska. Hur vi ska förhålla oss till denna företeelse är i mina ögon en av de stora utmaningarna i Miljöpartiets partiprogramsarbete.

Mitt och Gröna Studenters stöd för Ship to Gaza