Det är på tiden att vi pratar om våra kroppar.

Jag har inte hunnit blogga på ett tag, och hade tänkt lägga all form av verksamhet på nätet åt sidan under sommaren. Men så blev jag krasslig och har legat hemma några dagar i feber. Vad gör man då? Jo man läser, lyssnar på radio och varvar detta med ett förstrött surfande på mobilen. Lite Instragram. Lite Tumblr. Lite Facebook och Twitter. Vad är det för värld jag möter där egentligen? Jag skulle kunna dela upp det i tre kategorier. Åsikter. Familjeliv. Och kroppar. Om åsikterna och familjelivet har jag inget att anmärka. Det är om kropparna jag vill tala om. Det går en epidemi genom Sverige som har en positiv och en negativ sida. Kroppsfixeringen är dock dess gemensamma nämnare. Jag själv är en person som har ägnat väldigt mycket tid åt min kropp. Dels för att jag levt med en kronisk sjukdom som fordrar uppmärksamhet på kost och leverne. Men också för att jag som tonåring, liksom de flesta andra, levde med ett konstant kroppsmedvetande. Man oroade sig ofta för hur man såg ut, eftersom det påverkade hela ens vardag. Skolkorridorerna var en catwalk för både killar och tjejer, där snyggast och coolast inte alltid vann, men där den som inte levde upp till standarden eller normen genast blev förlorare.

Jag vågar inte tänka på hur det skulle vara att vara 14 idag. Inte bara är korridorerna, skolgården och den ökända skolkatalogen en uppvisning i såväl mode som form. När du kommer hem och kollar instagram och facebook, sköljs du över av en tsunami av deffade, bulkade och tonade kroppar. Jag räknar också matfixeringen dit. Bild efter bild: pulver, tillskott, köttbitar och tabletter.  Varannan vecka ska du äta tills du spyr. Sen är det dags att deffa: svält dig tills ådror och senor tränger ut genom huden.

Och jag undrar varför vi inte pratar om det här. Jag minns anorexi- och bullemidebatten på 90-talet. Jag minns hur vi hade samtal i våra klassrum om hur sjuk man kunde bli, jag minns kritiken mot H&M-affischerna, kuratorerna som kom in och berättade hur man kunde få hjälp mot bullemi och anorexi. Men det känns som att vi har resignerat inför det som just nu pågår. Eller så vet vi fortfarande inte riktigt vad det är vi ser. För det är inte bara de unga som är besatta av sina kroppar. Föräldrarna är det också. Hur skulle vi kunna begära att tonåringarna ska lägga ned mindre tid på att se sig i spegeln, när så mycket av vår vuxna tillvaro numera handlar om samma sak? Vi kan kalla det för mycket: ”hälsotrend” eller ”träningsintresse” t.ex. Hälsa och träning är två fantastiska saker. Alla som mår bra och har en allsidig och rolig träning räcker upp en hand: fortsätt med det! Fortsätt vara goda förebilder. Träning har massor av positiva effekter, och ingen är ledsen för att allt fler överger konsumtion av skräpmat och stillasittande för ett sunt och aktivt liv. Men den negativa sidan är att vi fastnar i en narcissistisk spiral där kroppsmedvetande går över i kroppsfixering och kroppsdesperation. När all din fritid går åt till att trimmar, maxa, tona, deffa eller investera i din kropp – så har du ingen tid att ägna åt dina känslor, tankar, funderingar och din livsåskådning.

Idag rapporterades att antal självmord ökat dramatiskt i Stockholm. Jag har inga som helst kvalifikationer för att våga mig på några teorier om varför så är fallet, men jag skulle inte alls bli förvånad om det hade något med vår tids självbilder att göra. Hade det varit en hälsotrend vi såg i Sverige hade vi sett lika många som talade om vikten av att ge sig själv vila och sömn, lugn och ro, rätten att se ut och leva som de vill, som av träning och jakten på nya rekord. Att vara hälsosam är att hitta en balans, och det jag möts av på sociala medier är i mina ögon ingenting balanserat. Jag tycker att det är på tiden att vi pratar om våra kroppar.  Eller varför vi pratar så mycket om dem.

De tre viktigaste frågorna för framtidens skola

Skolans största tillgång och skolans största problem är att alla har en relation till den.

Under åtminstone nio långa år av våra liv tillbringade vi en större del av vår vakna tid i skolvärlden än i hemmet, vissa lärare såg vi kanske oftare än våra egna föräldrar och syskon. Därför blir det inte bara ett politiskt, utan ett existentiellt trauma när vi får höra om skolans kris och förfall, om ungdomarnas okunskaper och lärarnas bristande kompetens. Vi ser framför oss bilder som påminner om våra egna barn- och ungdomsupplevelser. Och så får vi för oss att vi alla kan "rädda den". Jag är övertygad om att de enda som kan rädda den, om den nu överhuvudtaget behöver räddas är eleverna och skolpersonalen själva. När Miljöpartiet nu har tagit upp den efterlängtade fighten mot Björklunds föråldrade och förblindade skolpolitik finns det tre politiska frågor som jag skulle vilja att vi vågade ta tag i, men som naturligtvis kommer att bli tuffa att driva. Alla handlar om att ge mer makt till skolpersonal och elever, liksom att göra skolmiljön tryggare och lugnare. 

För det första: försök att till varje pris få till en historisk uppgörelse med de andra partierna efter valet. En uppgörelse där vi låter skolan vara under åtminstone tre mandatperioder. En ”new school deal” där vi lovar varandra att skolan ska vara en skyddad zon från såväl klåfingriga politiker som ideologiska agendor under en bra tid framöver, och att vi måste börja låta skolans skötas och utvecklas av de som förstår sig på den bäst: lärarna, eleverna och skolpersonalen.

För det andra: våga tala om elefanten i vardagsrummet. Vi är mitt uppe i en informationsrevolution! Eleverna har tillgång till fler föreläsningar, böcker, provuppgifter och annat lektionsmaterial på nätet, än vad någon enskild skola någonsin kommer vare sig orka eller ha råd att hosta fram. Se detta som en tillgång, inte som en belastning.  Våga diskutera lärarutbildningarnas innehåll på ett friare sätt. Avsätt nya forskningspengar för ny pedagogik och didaktik – våga sedan låta lärarna tillämpa de nya metoder man med forskningen tar fram!

För det tredje: Vi har aldrig haft ett större behov av en väl fungerande skoldemokrati. I takt med att den tekniska utvecklingen alltid gör att skolpolitikerna och tjänstemännen ligger efter såväl lärare som elever, så måste vi vända på organisationspyramiden. Det vi politiker faktiskt kan göra för skolpersonal och elevers väl och ve är att diskutera hur vi ska skapa världens bästa arbetsmiljö för lärare och elever. Vi ska inte nöja oss med mindre. Arbetsmiljön vågar jag påstå är det största hindret för elevernas kunskapsinhämtning, för lärarnas ork och motivation och för skolans förtroende som arbetsplats och läroplats. Våga tänka fritt och nytt, men inte nödvändigtvis stort och dyrt.

Dessa tre punkter handlar alla om att ge mer makt åt de som faktiskt tillbringar sin tid på arbetsplatsen, och mindre makt åt oss som tror att vi vet något om den. Det handlar om att förstärka skolans kraft som en kreativ plats, inte som en kunskapsfabrik. Slutligen: läs min före detta lärare och arbetskollega Ola Håkanssons inlägg om skolan. Där står återigen förtroendet, tilliten och arbetsmiljön i centrum - snarare än mer disciplin, resurser och högre löner. Har jag rätt eller fel? Diskutera gärna här på bloggen! 

Därför drar jag tillbaka min kandidatur till PS.

Idag bestämde jag mig för att dra tillbaka min kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.

Anledningen är helt enkelt att jag från och med juni kommer att vara anställd av Miljöpartiet i Stockholms läns landsting som politisk sekreterare fram till årsskiftet. Att sitta på dubbla stolar – som anställd i Stockholm och med ett politiskt uppdrag för hela landet – insåg jag är allt annat än föredömligt, om det så bara gäller för en begränsad tid. Idag finns det inga stadgar eller regler som förhindrar mig från att sitta på två stolar – alltså att agera både tjänsteperson i ett landsting och förtroendevald i exempelvis PS. Det är upp till mitt goda samvete att själv avgöra om detta kan bli ett problem. När lojaliteterna spretar åt olika håll, är jag rädd för att man varken blir bra på att agera det ena eller det andra. I takt med att Miljöpartiet växer och får allt mer att säga till om, tror jag att vi måste bli bättre på att skapa tydligare riktlinjer för hur många, och vilka slags stolar man faktiskt kan sitta på samtidigt. Inom politiken är risken alltid stor att svängdörrarna mellan olika intressen blir för välsmorda. Rent teoretiskt kan jag vara både lobbyist, tjänsteperson och politiker på samma gång. På sikt urholkar detta förtroendet, såväl för personen i fråga, som för hela partiet och i förlängningen politiken i stort. Därför gör jag nog alla – inklusive mig själv – en tjänst genom att vänta med att kandidera till ett så fint uppdrag. Vänta tills att jag bara har en lojalitet att värna: den gentemot partiets alla medlemmar. 

Vi ses på kongressen! 

För små vinster i välfärden?

För den som vill hålla sig väl med alla gäller det att undvika att prata vinster i välfärden. Få ämnen väcker sådana känslor idag, helt enkelt därför att så mycket tycks stå på spel - kvaliteten på samhällets viktigaste funktioner. Samtidigt tycks det saknas tillräckligt med kunskap, på samma gång som väldigt många myter inom området får florera fritt. För ett parti som Miljöpartiet som länge försökt hitta en gyllene medelväg mellan ett strikt vinstförbud och dagens fria marknad, och som har väljare och medlemmar som både är starka motståndare och förespråkare blir det därför viktigt att vi också har goda, väl förankrade argument att röra oss med. 

Jag själv känner mig väldigt förvirrad när jag ska debattera den här frågan med såväl den ena eller den andra falangen, eftersom jag ofta får höra två helt olika berättelser om hur läget ser ut. Jag kan dock inte hjälpa att en stilla undran särskilt bitit sig fast hos mig som jag aldrig tycks få något bra svar på, och här skulle jag behöva er hjälp.

Denna undran handlar om att den nuvarande marknaden på vård- och skoltjänster innehåller alldeles för lite pengar, och oroväckande små vinster. Ja, ni läste rätt. För den som vill bedriva vinstdriven vård eller skola saknas det tillräckliga marginaler för att kunna ta ut en vinst som kan göra även den modeste aktieägare förnöjsam. Detta om man åtminstone får tro de vinstdrivna friskolorna och vårdbolagen själva. Eftersom vi har hyfsat höga kvalitetskrav på verksamheten blir det därför svårt att räkna med att kunna ta ut några vinster alls som på sikt gör affären med att driva en skola eller ett vårdbolag riktigt lönsam. Detta brukar anföras som det främsta försvaret från de som hävdar att de vinstdrivna företagens förekomst på marknaden aldrig kommer att påverka kvaliteten, och varför det i första hand blir de som verkligen "brinner för välfärden" som kommer att driva välfärdsbolag. Men i takt med att några riktigt stora koncerner börjar ta allt större plats på marknaden, så tror jag inte riktigt att detta ädla motiv räcker. Precis på samma sätt som att Ikea med sin vackra vision "Att skapa en bättre vardag för de många människorna" knappast bara har just detta ädla syfte i åtanke, så måste ju vinsterna vara en del av kardemumman, även för de vinstdrivande bolagen.

Mig veterligen, har alla aktiebolag eller riskkapitalbolag med självaktning en idé om hur vinsterna på sikt ska öka. Jag skulle aldrig kunna komma på en bolagsstämma för låt oss säga Ericsson och få höra att bolagsstyrelsen skulle vara nöjd med en mycket liten vinstmarginal. En sådan bolagsstyrelse skulle snabbt få tacka för sig. Så hur är det då tänkt att de redan stora välfärdskoncernerna på sikt ska kunna öka sina vinstmarginaler? För det måste väl rimligen finnas sådana planer?

Som amatörstrateg kan jag bara komma på tre svar: genom att effektivisera, genom att expandera eller genom att hitta nya sätt att få in mer pengar i verksamheten. Givetvis kan man försöka sig på att effektivisera dagens verksamheter ytterligare, men som alla redan vet når man förr eller senare en gräns där det inte går att dra ned på kostnaderna mer utan att börja tumma på kvaliteten. Och om vi dessutom börjar höja kvalitetskraven inom vissa sektorer - vilket jag tror alla partier idag är ense om att vi bör, så blir det ännu svårare. Då återstår alltså strategi 2 eller 3.

Låt oss pröva strategi 2: Expansion. På en marknad som redan är mer eller mindre mättad innebär denna strategi att man börjar slå ut eller köpa upp andra bolag. Något som redan händer idag. Vad innebär det på sikt för valfriheten i välfärden om ett antal stora koncerner tar allt större marknadsandelar? Är jag ute och cyklar om jag antar att samma fenomen uppstår som vi ser på andra marknader - dvs. att vi snart bara har några få aktörer kvar som helt och hållet dominerar - precis som McDonalds och Burger King, precis som Apple och Windows. Då och då kommer givetvis en uppstickare att utmana de stora jättarna, men i de allra flesta fallen kommer jättarna att köpa upp uppstickaren, och därmed expandera ytterligare. Är jag helt ute och cyklar om jag påstår att denna utveckling inte är något vi gladeligen välkomnar? Och har jag fel om jag påstår att denna utveckling ligger närmast för handen för de bolag som i nuläget söker öka sina vinstmarginaler?

Men låt oss säga att vi på något sätt skulle ha löst problemet med både strategi 1 och 2. Då återstår strategi 3 - nämligen att försöka öka mängden pengar på marknaden. Och hur ska detta då gå till? Det finns som jag ser det bara två vägar. Antingen övertyga oss politiker om att mer skattemedel behöver skjutas till - vilket är fullständigt orimligt då det skulle innebära att tjänsterna blev mindre effektiva - att vi får betala ett högre pris för samma gamla tjänster. Eller så hittar man helt enkelt nya sätt att få in mer pengar och öka vinstmarginalerna. Och det är här jag blir orolig. Är vägen verkligen särskilt lång innan vi börjar se mer sponsring och fler reklamplatser inom välfärdssektorn? Såväl skolmiljöerna, skolböckerna och skolmatsalarna är ju utmärkta reklampelare. Är jag cynisk om jag tror att vi kommer att se en ökad kreativitet kring hur man kan kombinera välfärdstjänster med annan försäljning, såväl av varor som andra tjänster? 

För att jag ska bli riktigt lugn krävs det att någon övertygande berättar för mig att allt detta bara är obefogad oro - eller att vi faktiskt kan skapa ett så pass omfattande och strikt regelverk att denna utveckling kan undvikas. Men då kvarstår ändå frågan: varför skulle man i så fall vilja bedriva just ett vinstdrivande företag? Jag är ingen expert på vare sig ekonomi eller välfärdstjänster. Jag behöver bara få några svar som hjälper mig att bedriva ett bättre politiskt arbete.

Så ska vi driva en radikal klimatpolitik!

Ingen av mina läsare behöver en lektion i hur illa ställt det är med klimatet, och vart utvecklingen just nu är på väg. Därför går jag rakt på sak. Alla som tagit del av de senaste tio, tjugo årens forskningsrapporter om klimatet inser intuitivt att vi behöver genomföra en radikal klimatpolitik omgående, allra helst igår. Nästa gång vi har möjlighet att påverka detta är i valet 2014, eftersom vår nuvarande regering bestämt sig för att agera läktarbänk när det kommer till spelet om framtiden. Miljöpartiet har här en fundamental roll att spela vad gäller att ställa om samhället under de kommande åren. Men även vi måste bli bättre på att skärpa både tonläge och förslag för att med stor trovärdighet uppnå klimatmålen. Vi måste våga driva en radikal klimatpolitik, på ett ansvarsfullt sätt.

När det kommer till klimatpolitik är radikal och ansvarsfull i stort sett samma sak. Det innebär att förhålla sig till de forskningsrön som finns och anpassa politiken därefter. En stad som får en orkanvarning utfärdad ska se till att dess medborgare är skyddade och väl förberedda på det som komma skall. På samma sätt måste dagens samhälle göra allt som går för att bromsa klimatförändringarna, men också för att förbereda oss bättre på dess konsekvenser. Men hur genomför man en radikal klimatpolitik på ett ansvarsfullt, hållbart sätt? Hur långt kan ett parlamentariskt parti som Miljöpartiet gå för att erbjuda väljarna både en trovärdig och klok politik för klimatet? Jag har här samlat några av de främsta åtgärderna jag vill se efter en grön valseger – åtgärder som redan drivs av flera duktiga och kompetenta gröna medarbetare men som ibland behöver lyftas upp och synliggöras bättre.

1. 100% förnybar energi.

Miljöpartiet har redan tagit fram en utmärkt plan för hur vi ska ställa om Sveriges energisektor till att vara 100% förnybar, utan att vare sig behöva kärnkraft eller importerad smutsig el från utlandet på vintrarna. Lärdomarna från Tysklands pågående energiomställning är viktiga, och pekar på att subventioner för utbyggnaden av förnyelsebart är nödvändigt – gröna producenter ska få företräde i kraftnäten. Vi behöver också se till att producenterna vet vad de får ut för ersättning per kilowattimme för att göra det lättare för dem att beräkna vinsterna av en investering, liksom att få banklån för nya. Naturvårdsverket redovisade förra året 50 miljarder per år i miljöskadliga subventioner. Att börja fasa ut dessa, och samtidigt lägga dessa frigjorda medel på att investera i och stötta hållbara alternativ är både klokt och nödvändigt. 

2. Transporterna måste ställas om, men framför allt minska

I Sverige står transportsektorn för totalt 40% av vår klimatpåverkan. Att komma åt detta kräver en hel del djärva beslut. Transporterna är en känslig fråga, för många och inte minst de som lever på transportnäringen eller som bor avlägset. Miljöpartiet har här en pedagogisk utmaning att göra. Ska vi vara trovärdiga måste vi våga tala om såväl utfasning av reseavdragen som kilometerskatter på lastbilar och högre bensinskatter. Annars kan vi helt enkelt inte nå klimatmålen. För den som tror att detta skulle bli dödsstöten för landsbygden, gäller det dock att förklara hur reformerna snarare lägger den långsiktiga grunden för landsbygdens utveckling och överlevnad. Alla vet att landsbygden har det oerhört kärvt idag. Men genom att mat som transporterats långt blir dyrare, kan lokala odlare och producenter gynnas. Det blir lättare för småföretagare och småjordbrukare att göra sina produkter lönsamma. I den transportomställning som krävs kommer mängder av nya jobb skapas, både kring biogasanläggningar, nya tågstationer och elbilsnoder runt om i landet. Transportnäringen kommer inte att dö ut för att vi ställer högre krav på den, det kommer att genomgå en nödvändig omställning, som förr eller senare måste komma ändå när oljepriset stiger. Jag återkommer i nästa bloggavsnitt om hur en grön progressiv landsbygdspolitik ska levandegöra hela Sverige. Slutligen: istället för att prata höghastighetståg, bör vi tala om högtillgänglighetståg och högtrygghetståg. Den största anledningen för folk att välja bort tåget idag är inte att den kör i för låga hastigheter, utan därför att tågtrafiken inte uppfyller grundläggande krav kring punktlighet, tillgänglighet och kapacitet. Investeringsutrymmet som finns måste läggas på fler, tryggare och trevligare tågresor. 

3. Ställ om matkonsumtionen!

I Sverige står matkonsumtionen för 25% av våra klimatutsläpp, där köttkonsumtionen står för det klart största bidraget. På 20 år har vår köttkonsumtion ökat med 50% trots att exempelvis Världscancerfonden rekommenderar att vi äter ¼ av vad vi gör idag för hälsans skull. Som Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt och Magda Rasmusson krävde i en debattartikel i SvD den januari måste köttet börja bära sin egen klimatpåverkan. Jordbruksverket föreslog i en rapport i vintras en köttskatt. Idag har vi en koldioxidskatt som skulle kunna utvidgas till att också omfatta kött. Med skatt på konstgödsel skulle vi också göra det lättare för ekobönderna att göra jordbruket lönsamt. Vi vet hur ohållbart dagens konventionella jordbruk är – här måste vi våga ta fighten. Ett aktivt lobbyarbete för detta i EU blir följaktligen också helt nödvändigt. 

4. Utbildning, kultur & friskvård

Tro det eller ej, men satsning på utbildning, kultur och friskvård kan indirekt skapa stora utsläppsminskningar. Konsumtionen av elektronik, kläder och prylar står idag för en stor del av våra utsläpp – främst i andra länder där vi som svenska konsumenter är med och bidrar till deras utsläpp. Genom att göra klimatsmarta konsumtionen både billigare och lättillgängligare blir den klimatdåliga mindre intressant. Att som stat och kommun öka investeringarna och anslagen till kultur, utbildning och friskvård är därför ett utmärkt sätt att inte bara öka det omedelbara välbefinnandet utan att också minska konsumtionen av klimatdåliga produkter. Lägger vi en hundring på teater har vi en hundring mindre att lägga på prylar. Pluggar man på universitet och högskolor har man både mindre pengar att lägga på konsumtion, men tenderar dessutom enligt flera studier att konsumera betydligt mer klimatsmart. Konsumtion av friskvård ger oss både bättre liv, större medvetenhet och ork liksom minskat utrymme att lägga resurser på annat. Jag kommer återkomma i senare inlägg om hur kultur, utbidnings- och friskvårdssektorn kan utvecklas och stöttas.

5. Reparation istället för konsumtion

Alla stör sig på varornas korta hållbarhet och de bristande möjligheterna att reparera sina trasiga produkter. Här finns flera skäl att tänka kreativt. Miljöpartiet har redan lagt ett förslag om reparations-avdrag, men det finns anledning att också titta på andra åtgärder. En mer omfattande reklamationsrätt kan vara en väg att gå, liksom att på olika sätt se till att producenterna blir tvungna att ta ett större ansvar för sitt avfall. Det ska vara olönsamt att producera dåliga saker, och det ska vara lönsamt att producera saker som håller. Så är inte fallet idag.

Denna klimatpolitik kommer jag vilja driva på i partiet om jag får en plats i partistyrelsen på kommande kongress. Har ni flera idéer om hur ett grönt parti bör arbeta för klimatet så hör gärna av er till mig! I nästa blogginlägg kommer jag att diskutera hur vi ska driva en progressiv grön politik för landsbygden.  

Kram

Gabriel